Jag ska erkänna att jag blev lite överväldigad och tvingade mig själv att ta ett par dagars tankesemester från hela spanienflytten. Det började kännas som om det inte spelar någon roll vad jag gör här och nu för jag ska ju ändå åka så snart och vara borta så länge att det inte kommer räknas längre när jag kommer tillbaka. Så jag behövde låtsas om att jag inte var på väg någonstans ett tag, bara njuta av den fantastiska hösten litegrann, prata framtidsplaner i Sverige och ja, kanske något mer.
Samtidigt som jag ansträngde mig för att tänka på allt utom el viaje bestämde sig min närmaste omgivning självklart för att göra helt tvärtom. Mamma visade att hon nu verkligen har fattat att jag ska åka då hon häromdagen frågade om jag behövde ha med sängkläder, för hon hade ett gäng uppsättningar som jag gärna fick ta med mig och sedan lämna kvar där. Så det ska jag komma ihåg att fråga i nästa mail till "hyresvärden". Pappa verkar inte ha lyssnat på ett ord jag sagt om det här, trodde jag, men ändå överaskade han genom att börja fråga var man pratade catalanska och om det var långt ifrån där vi skulle bo, för han hade en jobbarkompis därifrån och så vidare bla bla bla... JAG VET INTE!
Moster och kusiner frågade om de fick komma och hälsa på. Lourdes svarade på mailet. Erika bloggade vidare....
Nåja, i ärlighetens namn kunde de ju inte veta att jag hade kalla fötter och jag kanske kunde ha varit mer konsekvent själv. För vad surrade egentligen runt i huvudet när jag strosade runt i det fina vädret och secondhandaffärerna? Varför blev jag egentligen sådär lite deppig när det började pratas om att hyra lägenheter så Södermalm? Och kunde jag inte ha gjort något vettigare än att traggla mig igenom resten av "El niño con el pijama de rayas" om jag verkligen ville ha fötterna och huvudet stadigt i Sverige? Jo. Men jag känner ändå att jag har ork att ta nya tag i det här nu efter de här dagarna (åtminstone imorgon) och boken var ju helt enkelt fantastisk! Jag var inte bara fascinerad av berättelsen utan också av att jag kunde förstå så mycket av en bok HELT på spanska som inte var tillrättalagd eller speciellt anpassad till min nivå. Den är skriven av John Boyne och visserligen ursprungligen på engelska. Finns säkert översatt till svenska också, så ingen kommer undan! Den känns som om den är till för den lite yngre publiken men det är heller ingen ursäkt. Väldigt tänkvärd. LÄS DEN!
No comments:
Post a Comment