Skogen

I onsdags efter jobbet åkte jag och Gissa till Gålö, för en start i viltspårsprovets anlagsklass. En dryg halvtimme senare åkte vi därifrån igen, godkända med HP (hederspris) och idel lovord. Lätt-medel vind, 24-26 grader och strålande solsken, står det i protokollet. I ett viltspår bedöms hundens spårningsförmåga, tempo och självständighet. 17 minuter tog spåret och då hade vi tagit oss igenom barrskog, lövskog, tätningar, myr-/mossmark, öppen äng/åker samt både upp och ner för flera kullar. Det var mycket vilt i markerna, jag både såg och hörde fåglar, harar och rådjur, Gissa markerade detta på några ställen men spårade sedan vidare utan tveksamheter och bar "bytet" tillbaka till bilarna när jobbet var avklarat.

"En spårnoga tik som gör ett övertygande spårarbete rakt igenom. Väl förd. Grattis, lycka till i Öppenklassen", har domaren skrivit också. En trevlig liten hälsning som han sedan muntligen kompletterade med generöst beröm, positiv feedback och tips för att komma vidare.

Det här är inget resultat som jag är stolt eller imponerad över, verkligen ingenting att skryta med. Det var vad jag hade förväntat mig, helt enkelt, något annat skulle ha förvånat. Likväl något värt att skriva hem om.

120 50

En rejäl sårskada i foten som aldrig ville bli riktigt bra i kombination med alldeles för mycket jobb har inneburit att jag missat i stort sett hela badsäsongen i år. Jag har precis som vilken sommar som helst försmäktat i värmen, men inte kunnat njuta av ungefär  D E T  E N D A   positiva med den här årstiden, nämligen att efter att mödosamt ha varit tvungen att genomlida det fruktansvärda s.k. "fina vädret" få dyka och plaska och känna sig sval och mänsklig för ett litet litet ögonblick.

De senaste 2 veckorna har jag försökt ta igen förlorad vattentid och kvälls-/morgondoppat mig i Årstaviken så ofta jag bara kunnat (sedan flytten är promenadavståndet till närmsta badmöjlighet drastiskt förkortat).

Första gången jag gick i vattnet tillsammans med Gissa blev hon mäkta förvånad och ville simma nära nära för att undersöka vad  T U S A N  jag höll på med. Hon har badat massor i sommar, som den vattenhund hon är (skulle tro att hon har lite sälblod någonstans tillbaka i stamtavlan) kan hon roa sig kungligt i minst pöl (allra bäst är det att få simma runt i någon illaluktande liten insjö/vik med en massa näckrosblad att "apportera"). Hon har vant sig vid att se mig stående på strandkanten med koppel och visselpipa i högsta hugg, redo att när som helst förstöra det roliga. När jag nu plötsligt skulle vara med och leka verkade det vara det kanske konstigaste men  B Ä S T A  som kunde hända. Det är ju trevligt att betyda så mycket för någon, men problemet är att när en hund simmar för nära är risken överhängande att man drabbas av en och annan tass, och risken är överhängande att det gör jävligt ont.

Precis som vi första gången fick öva att hon ska springa på höger sida när jag cyklar fick jag nu förklara för henne vad som är lagom avstånd i vatten. Och snabbt lär hon sig (när det passar henne). Redan nästa gång hade hon förstått poängen och nu är det en fröjd att simma tillsammans. Magiskt. Hon simmar i exakt lagom stora cirklar runt mig. Lycklig.

Sen får hon bära min handduk på vägen hem, hon gör det som om världens öde hänger på det. Jag kan bara le.

Det blir bra det här.

Exakt så mycket som inte har hänt här, exakt så mycket har hänt i verkliga livet. Jag har precis varit ute på en svettig morgonpromenad och sitter i skrivande stund i det lilla lilla köket i mina nya alldeles egna lägenhet och väntar på att det ska bli dags att åka till första arbetsdagen på mitt nya jobb som projektsamordnare/koordinator på Karolinska Institutet. En enda (visserligen ganska lång) mening som sammanfattar väl hur omvälvande min vår och sommar varit (och hur omvälvande hösten kommer att bli). Men det hela späds på av att jag däremellan även har hunnit med att få både förlängd och utökad tjänst på vad som från början bara skulle vara ett kort halvtidsvikariat. Jag har under 5 månader på heltid arbetat med det som jag länge drömt om, och något måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag ska få fortsätta med det minst ett halvår till.

Inte bara jobbet och boendet har förändrats, vi har ju även flyttat ifrån Söderstadion. Det kan låta fjuttigt, men det är lika viktigt som ovanstående (minst). Har nu testat nya arenan vid två hemmamatcher och jag önskar att vi kunde reklamera.

Tvärbanan avgår 07.18 från hållplats Linde och jag är väldigt nervös. Fullt medveten om att jag inte kan allt jag behöver för att göra ett fullgott jobb. Gissa finns här iallafall, som en trygg punkt i min tillvaro. (Även om jag för några veckor sedan insåg även hennes förgänglighet då kusinens fina Doris-hund lämnade oss helt utan förvarning, hon var inte ens ett år äldre än Gissa).