Ibland är det bra att inte har så bråttom.

Jag har letat efter ett matbord till min "nya" lägenhet i ganska precis ett år nu. Jag har haft en väldigt klar bild om precis hur jag vill att det ska se ut och därför har det varit svårt att hitta rätt. Det skulle vara runt och tillverkat i mörkt trä med ett kraftigt ben mitt under bordsskivan (pelarbord kallas det tydligen), inte för glansig yta. Och så stolar som passar till förstås.

Igår insåg jag plötsligt att det inte alls är så jag vill ha det. Utan såhär:

Med någon av de här stolarna:

Alternativt kanske såhär:

Det är ju liksom något helt annat än det jag först trodde att jag hade tänkt mig...

Inte riktigt lika många filmer

Dessa filmer har jag sett sedan jag skrev listan i förra inlägget.

• The Last Song (en sån där film som jag VISSTE efter fem minuter att det inte är min stil, temat var ungefär rebellisk tonårsdotter som har en sommarflört. Men TiVo hade spelat in den och jag orkade bara inte stänga av eller byta. Den hade såklart sin cheesy stunder, men överlag, mycket glad att jag såg färdigt den)
• Angel (Heter "Hennes envisa hjärta" på svenska och det var kanske tur att jag inte visste det för då skulle jag nog aldrig ha sett den. Tekniskt dåligt gjord, kunde man inte bättre 2007? Lite för lång kanske och jag började titta på den lite för sent på kvällen, men en film som utspelar sig i början av 1900-talet i England... jag kan liksom inte låta bli att tycka om).
• Hugh Hefner: Playboy, activist and rebel (hamnar solklart på listan över favoritdokumentärer, jag hade absolut ingen åsikt om Hef innan jag såg den första gången, efteråt förstod jag att han var rätt fantastisk).

Om jag räknar rätt blir det 14 filmer på 10 dagar. Jag såg ingen film igår, så egentligen 14 filmer på 9 dagar. Inte illa faktiskt.

Filmer som jag har sett de senaste 7 dagarna (inklusive idag):

• The Imposter (dokumentär)
• Frank (på bio, visas av outgrundlig anledning endast på en biograf i hela Stockholm. Lyckligtvis min favoritbiograf Victoria, men förtjänar mer uppmärksamhet!)
• Searching for Sugarman (bra, även andra gången man ser den, kanske tillochmed bättre)
• The Man From Earth (tappar lite pga religiös vinkling, men i grunden en mycket trevlig idé och fantastiskt att en film kan bli så pass underhållande trots sådan enkelhet)
• Frequently Asked Questions about time travel (gav inte riktigt vad titeln utger den för att vara, men sevärd! Särskilt om man som jag just har insett att tidsresor är ett bra tema för film)
• Hell (apokalyptisk film på tyska)
• The Congress (hallucinogen/knäpp, i positiv bemärkelse)
• Paul (gullig historia om en liten alien, feel-good för oss om gillar sånt)
• Undefeated (dokumentär om amerikanske fotboll, bra oavsett hur många gånger man sett den tidigare (minst fyra), enda filmen på denna lista som fick mig att gråta. Nu är ju liksom den tiden på året då man äntligen kan börja se om alla sina favoritfilmer om amerikansk fotboll)
• Mig äger ingen (vill inte göra mig osams med någon men, fattade inte riktigt. Ändå en positiv upplevelse att se den, pga inramades av en fulländad filmkväll (hyrd film, lösgodis, en kusin och en kompis, min soffa)
• August: Osage County (är så glad att jag äntligen kom mig för att se den här nu, lyckades inte få till det när den gick på bio, men den var precis så bra som jag tycker man ska förvänta sig av skådespelarelit av denna kaliber).

Utan någon som helst inbördes ordning.

Om jag ser en enda till film nu så tror jag att jag kanske helt enkelt kommer att implodera eller få en psykos.

Det var banne mig ganska fint att gå på fotboll idag. En välspelad första halvlek hade gjort det lite bättre. Men helt okej, helt okej. Slapp amerika-ångesten i 90+4 min, och lite runtomkring.

The Carrie Diaries

Jag råkade se ett avsnitt av The Carrie Diaries i något slags töcken av nyvakenhet i förmiddags. Jag hade aldrig ens hört talas om den förrän idag men det verkar vara en prequel till Sex and The City, förmodligen riktad till ungefär 13-åringar och alldeles uppenbart astöntig. Tydligen var det exakt vad jag behövde just idag, för nu håller jag på att bli knäpp av att jag inte kan hitta någonstans att streama nästa avsnitt.

Så kan det gå. Jag behöver nog semester. Och något tyngre att bita i på TV-seriefronten så att jag kommer ur denna chic lit-psykos.

Men inte just nu. Nu måste jag hitta avsnitt 4. Fright Night.

Obs! Detta är EJ en rekommendation!

Balkongtext 2

Okej. Fortsättning på det förra inlägget. Tänk dig att du ligger på balkongen igen, en stund senare. Du har stängt av ljudet på mobiltelefonen för att inte bli störd. Du tar vara på den här chansen att göra det närmsta du kan komma att göra ingenting. Du tittar bara rakt upp mot betonggolvet på balkongen ovanför men utan att egentligen fästa blicken på det heller.

I det här läget kommer en av grannarna snett ovanför kommer ut på sin balkong. Jag ligger ofta på min balkong och råkar av denna anledning veta att mina grannar sällan är ute på sina balkonger. När du föreställer dig att detta händer ska du alltså tänka att det är en mycket ovanlig situation och ingenting som du har en utarbetad plan för hur du ska hantera.

"Hej", säger grannen.
Du gör något slags rörelse med ena handen som betyder typ "hej", skapar en kort ögonkontakt mest för att du tänker att du måste och återgår sedan till att göra det närmsta du kan komma att göra ingenting och tittar upp mot betonggolvet på balkongen ovanför men utan att egentligen fästa blicken.
"Där ligger du..." konstaterar grannen på balkongen snett ovanför.
Du ler ett menande leende som betyder typ "mm" och tar kort ögonkontakt igen och återgår sedan till att  titta på balkonggolvet ovanför.
"... på balkongen...", konstaterar grannen.
Du upprepar proceduren med ögonkontakt och leende.
"... och tittar..." konstaterar grannen.
Du gör ingenting för ärligt talat tycker du det hela börjar bli lite tjatigt.
Grannen går in och stänger balkongdörren.

Det finns ingen poäng med den här texten. Jag ville bara dela med mig av något som hände på min balkong senare samma kväll som jag skrev det förra inlägget. På gymnasiet gick jag en valbar kurs som hette textkommunikation. Läraren på kursen och jag kom nog egentligen inte så bra överens, men jag minns att hon talade om för mig att hon tyckte jag var bra på att skriva dialoger och oväntade slut/vändningar.

I verkligheten verkar jag inte bra på varken eller.

Ni vet en sån där stund, då man man ligger på betonggolvet på sin balkong, eftersom det verkar vara den enda platsen på jorden som kan hålla en rimlig temperatur just för stunden. Det fläktar. Man är nöjd med dagens arbete. Allt är ungefär så perfekt som det kan bli. Man vaggas sakta in i den där känslan av att man aldrig någonsin vill flytta på sig igen. Ungefär samma känsla som man har när man äntligen fått lägga sig i sin egen sköna säng efter en lite för lång dag, precis innan man somnar.

Tänk på den känslan. Och föreställ dig sedan att det plingar till ett sms i telefonen, som innan dess varit alldeles för tyst alldeles för länge. Telefonen ligger såklart någonstans inne i lägenheten på laddning. Så man studsar dit.

I ett sånt läge, har det NÅGONSIN varit så att det där sms:et faktiskt var det sms:et som man hoppades att det skulle vara?

Min superkraft

Jag har redan från början sömnrutiner som avviker lite från normen, och jag börjar vänja mig/förlika mig vid det. Jag sover mycket. Helt enkelt. Inte för att jag älskar att sova. Det finns många stunder då jag hellre skulle göra något roligare av några av de där timmarna. Men för att jag behöver det helt enkelt. 

Nu på sommaren blir det dock lite väl extremt. Gränsfall även för mig.

Igår sov jag en stund på lunchen på jobbet, jag kallar det friskvårdskvart och det är mitt bästa vardagslyx. Ju fler gånger jag lyckats unna mig detta, desto bättre arbetsvecka. Stänga dörren om mig en lite stund, kanske tillochmed tända "upptagetlampan" utanför, och ta en tupplur. Genialiskt i all sin enkelhet. Jag blir inte märkbart piggare på eftermiddagen av det, men jag blir iallafall inte tröttare heller, så ingen skada skedd. Om jag känner efter riktigt ordentligt så får det mig nog faktiskt att må lite mindre illa en liten stund.

När jag kom hem på kvällen var jag alldeles för överhettad för att orka laga mat direkt, så jag la mig i vinddraget på min soffa OCH DET VAR DET BÄSTA SOM HADE HÄNT MIG på säkert 4 dygn. Det var oundvikligt att somna.

Och tydligen oundvikligt att sova i fem timmar. Igår var det alltså måndag, och hela meningen med söndagar är ju att gå och lägga sig tidigt, så jag hade fått en natts rejält stärkande sömn och kompletterade sedan med en kvart på lunchen. Ändå kunde INGENTING hindra mig från att sova i fem timmar efter jobbet?

Vaknade av hunger strax innan midnatt. Svängde ihop en trerätters till mig själv och med magen mätt och belåten tog jag en joggingrunda. Jag tror jag slog hastighetsrekord. Var hemma innan två, försökte läsa en artikel men somnade innan jag tagit mig igenom andra stycket. 

Försov mig såklart i morse också. Men det behöver knappast nämnas, det har jag ju gjort varje jäkla morgon sedan jag skaffade ny bäddmadrass. Det har jag också börjat vänja mig vid.

Man kan lätt luras att tro att inte så mycket skulle ha hunnit förändras sedan i måndags, men faktum är att om jag hade skrivit det här i måndags skulle det ha varit mycket annorlunda jämfört med att jag skriver det idag. Det skulle ha varit rörigt och känslosamt. Timing är liksom everything, det har väl blivit en klyscha just för att det är sant. I måndags trodde jag nämligen att Gissa hade fått livmoderinflammation. Jag är verkligen inte så hönsig med henne. Jag bryr mig om henne mest av allt, jag jobbar stenhårt för att hon ska vara i bra form och undvika skador men jag åker inte till veterinären för minsta lilla hälta och hon får helt enkelt hänga med och stå ut med det mesta. 

Men livmoderinflammation. Det kan vara en av mina värsta mardrömmar att min hund ska få livmoderinflammation. 

Nu när jag har fått konstaterat att det inte var livmoderinflammation, och Gissa dessutom märkbart är på bättringsvägen, då kan jag bara skriva att jag trodde hon hade livmoderinflammation men nu tror jag inte det längre. Och så var det med det.

Men om jag skrivit ett inlägg i måndags så skulle det ha varit utförligt och dramatiskt om hur dåligt Gissa mådde på morgonen i måndags, hur orolig jag var, domedagstankarna, alla sms till familjen och alla samtal till djurklinikerna, hur jag inte riktigt förstår att jag lyckades göra mitt jobb på måndagen och hur jag våndades över att både behöva vara på djursjukhuset och på jobbet samtidigt på tisdagen, över att alla mina alternativ var oansvariga och skulle ge dåligt samvete.

Det känns så länge sedan nu. Fast det bara var 2 dagar.

Det finns nackdelar med att ha fullt upp med en massa viktiga saker. Det finns även fördelar. Tillexempel att man inte har tid och ork att tänka på sådant som är jobbigare men egentligen viktigare än allt det där som man har fullt upp med.

Slutet på en era.

Natten till idag spelades Super Bowl. Och jag saknar fortfarande mina gröna sneakers. Ja, det finns ett samband mellan just den här NFL-säsongen och mina sneakers. Nu när säsongen är över betyder det nog dessvärre att hoppet om att få tillbaka mina gröna sneakers är ute. 

Obs! Det är inte bara ett par skor. Det är ett par gröna Adidas Samba. Jag har rätt att sörja.