Jag och Gissa fick lite revansch ganska snabbt efter missödet i förra inlägget. Jag överreagerade och sedan dess har allt förflytit ganska smärtfritt. Skönt med mycket lösgående de senaste veckorna, efter att ha spenderat 2 månader i tät trafik mest hela tiden kan hon nu kuta i sick-sack över isen medan jag pulsar på i skoterspåren.

Ändå känns allt fortfarande lite avtrubbat. Imorgon är det nyår, och jag funderar på att fira in 2013 ensam i lilla bilen längs E4:an södergående. Även om jag nu inte har något särskilt att återvända till, så måste jag väl förr eller senare ta tag i den här hemresan.

Hur det nu än blir med nyårsfirande, så kanske jag skulle testa det här med nyårslöften för en gångs skull?
Fast egentligen skulle jag hellre kalla det nyårsförhoppningar, för jag vet precis vad jag önskar av det nya året (tre saker), men samtligt känns lite utanför min kontroll.

Så jag återkommer, störst risk att de dyker upp på Twitter, om alls. Hej.

Det här med hund alltså. Det går verkligen i vågor, en bra dag hit och en dålig dag dit, utan att det går att förutse varken upp- eller nedgångar. Och jag är i behov av ett förutsägbart liv just nu. Orkar inte med överaskningar. Just nu lyser dessutom de riktigt bra dagarna med sin frånvaro, det handlar snarare om dåliga och ännu sämre dagar, för oss. Och jag som trodde vi var på väg UR en svacka.

Idag var allt precis som vanligt när jag lämnade henne. Hon var rastad och trött i huvudet och verkade rätt nöjd att få lägga sig och vila när jag skulle fara iväg på bandy. Jag tycker själv jag har gjort ett okej jobb med ensamträningen. Hon har klarat 6 timmar utan problem/olyckor flera gånger förr.

Jag stod där på Kalix IP och frös litegrann, tänkte att det var fint att jag inte hade tagit med henne för det måste vara ännu kallare för de där oskodda tassarna, hon hade det fint hemma i värmen. Det var många andra åskådare runt isen som hade sina fyrfotingar med sig, jag såg på dem och fick en så himla varm och skön insikt: Gissa är faktiskt ganska väluppfostrad! Jag märker/tänker aldrig på det när jag har henne med, för då är jag så upptagen med att hålla ett öga på henne och ett på det jag själv håller på med, så då finns inte utrymme att observera några andra hundägare. Men nu såg jag, och häpnades. Där kom den ena stora hunden efter den andra som släpade runt sina ägare i kopplet, stretade och drog åt alla möjliga håll. En annan hund hoppade upp på alla som passerade inom koppelavstånd, visserligen var hon en ganska liten ras och hon var egentligen bara glad och ville hälsa på alla, men det kan ju ändå inte vara okej! En person hade två hundar med sig, och de trasslade in sig i varandra och varandras koppel så fort bollen sköts ut från planen någonstans nära det hörn där de stod. En till synes ganska gammal schäfer som verkligen inte kunde finna sig i att husse tittade på bandy istället för på honom, så fort han inte fick uppmärksamhet så drog han i byxenben/vantar/koppel. Det låter kanske som ganska små "felbeteenden", men jag skulle ha blivit galen. (Säkert fanns där hundar som uppförde sig exemplariskt också, men dem lägger man inte märke till lika mycket).

Tänk vad en paus från något (någon) kan göra gott ibland, jag hade fått tillbaka lite framtidshopp. Felix vann, och på radio hörde vi slutminuterna från Studenternas där Hammarby slog Sirius. Allt talade för att detta skulle gå till historien som en riktigt bra annandag. Tills jag kom in, och såg att Gissa hade haft ett jäkla il medan jag varit borta. Hon, som aldrig brukar ha gjort ett enda väsen av sig när hon varit ensam de senaste 6 månaderna, hade nu bökat omkring med mattan, rivit sönder ett gäng pappersservetter och en tidning och spridit ut papperstussarna över hela golvet, burit omkring på några strumpor, vält ner en liten lampa på golvet och rivit ut innehållet i pappas necessär (som jag givetvis inte borde ha låtit stå inom räckhåll, men jag hade tyvärr inte sett den innan jag for). Det är oklart om hon fått i sig något glas från den kraschade glödlampan, och kanske någon Voltaren-tablett och under tiden som jag städade upp pendlade mitt humör mellan jäkligt förbannad och ganska orolig. Nu har hon fått mumsa i sig lite koltabletter för att binda ev "gifter", jag har kollat igenom henne noga efter glasbitar och sår i tassar, mun och på kroppen. Dessutom verkar hon inte allmänpåverkade det minsta, så jag är inte orolig längre.

Däremot verkar jag uppenbarligen vara i ett extra känsligt stadium just nu, så jag kan inte riktigt släppa incidenten. Jag är ledsen, besviken och rätt irriterad. Allt känns lite hopplöst, måste jag börja om från noll med ensamträningen nu? Eftersom jag inte kom på henne "på bar gärning" är det ingen idé att korrigera/visa henne hur jag känner, hon skulle ju inte fatta vad jag var arg över. Egentligen skulle vi behöva ta en promenad snart, men det känns bara som om min grinighet kommer gå ut över henne och förstöra något annat i vår fina grundträning också. Så jag har platsat henne en bit bort där hon lugnt ligger och suger lite på ett ben, glatt ovetande om detta missnöjda blogginlägg, medan jag sitter i sängen och försöker skärpa mig. Suck.

God fortsättning.

Jag är här. Har det bättre än jag förtjänar. Men det är jag värd!

Snart vänder det.

Vikten av Coca Cola

Som så många gånger förr, så bröt jag ihop och tog mig samman, allt inom loppet av ungefär 3,3 h. Och "sammantagandet" av mig själv resulterade i att jag blev klar med en uppgift i allra sista minuten. Typ.

Så, efter minsta möjliga ansträngning, anser jag nu att min fallpresentation är i inlämningsbart skick, och titeln är som rubriken lyder i detta blogginlägg: Vikten av Coca Cola.

Så, nu är ni bra nyfikna va?

Bra. Tack. Och bock. Då känner jag mig uppskattat och speciell.

Hade jag själv fått välja hade den såklart hetat Vikten av Pepsi. Men nu var nog den här patienten inte Hammarbyare, och jag kan ju inte fabricera den enskilt viktigaste informationen från hela samtalet, bara för mitt eget nöjes skull.

Dokumentet är nu sparat och klart inför morgondagens överlämnande, och jag kan lugnt återgå till att bryta ihop.

När man twitter-söker på "Hammarby Sjöstad" är mer än hälften av träffarna så är mer än hälften av träffarna på italienska.

Vilket sammanträffande att det är så just nu, när jag trivs så här oförskämt bra i Sjöstaden, men samtidigt drömmer om en framtida semester i Italien.

Lite välbehövlig sovmorgon imorgon... eeh...

Hundar, barn och välbehövlig uppmuntran

Urladdning-uppladdning

Jag var rätt uppgiven i morse. Helgen var för kort och för intensiv. När jag nu får en miljard intryck hela veckan borde jag ju egentligen göra så lite som möjligt när jag väl är ledig för att orka fylla på med mer igen. Ett tomt, svalt, helvitt rum. Tystnad. Rensa huvudet. Ensamma promenader i trollska skogar. Meditation?

Men

Men så blir det ju inte. På helgen ska jag dels hinna med alla saker jag alltid försökte hinna med när jag var hemma på kortvisit medan jag fortfarande bodde i Umeå+läsa ikapp allt jag inte riktigt hunnit med under veckan+träna några extra pass eftersom det är ont om tid på kvällarna+aktivera och uppfostra min trogne fyrbenting till något vettigt+handla+se på film och lyssna på musik+alltjagnukanhaglömtidenhärekvationen. Sen kommer måndag. Måndagar har ofta varit en av mina favoritdagar, men nu innebär det bara att det känns extra långt till jobbet, att det är dags att känna sig sådär otillräcklig igen i flera timmar varje dag, att jag måste vara trevlig och social lite längre än jag egentligen har tålamod till, att jag inte kommer få sova middag förrän om många dagar, ont i fötterna, stress, massor med långa listor som aldrig hinner bockas av. Men! Vad är det fina i kråksången? Att komma hem till färdiglagad middag, rastad trött och mysig hundvalp och hallon-lakrits-te. Det behövs bara EN sån dag för att bygga upp energin för ganska lång tid framöver. Att sedan resten av hushållet försvinner iväg på egna ärenden en liten stund, så jag får krascha och släppa taget en stund i all ensamhet, det är inget måste, men en klar bonus. Mvh. Lyckligt lottad

Okej, så Hanna påpekade igår att det var länge sedan jag skrivit något. Och dessutom lite press på att det måste vara smart eller tänkvärt. Men det är väl det där med motivation, och prioriteringar. Om jag inte ens har tid att träna ordentligt, så kan jag ju omöjligen ha tid att sitta vid datorn och tänka ut något som är av intresse att läsa. Från praktiken skulle jag såklart kunna skriva en halv bok varje vecka, men då har vi den där tystnadsplikten.

Annars då? Förutom att jag "jobbar" övertid varje dag, så leker jag lite au pair till Liam på kvällarna, försöker lära min hund att uppföra sig någorlunda, och drömmer fortfarande om en bandykarriär, som blir mindre trolig att inträffa för varje dag som går. Fotbollen är över, så vintern är officiellt här, mild än så länge, har bara använt långkalsonger två gånger. Just nu mår jag ungefär som man gör om man kommit fyra  i Superettan, men i smyg är jag riktigt hoppfull inför nästa säsong. Om jag grät under sista hemmamatchen för i år låter jag vara osagt, men jag måste jobba en del med min inställning till den nya arenan.

För tätare uppdateringar: Twitter. Det är enda nätbaserade regelbundenheten jag har.

Hur illa får man tycka om en dag?

Det är lite varannandag-syndromet som gäller här verkar det som. Varannan dag kanonväder, varannan dag hej-kom-och-hjälp-mig. Varannan dag plugg, varannan dag ledigt. Varannan dag går det framåt med flyttpackningen, varannan dag inte.

Varannan dag är jag och Gissa ett väldigt väloljat maskineri som överträffar och överraskar oss själva. Varannan dag är det bara frustration. Fast vid närmare eftertanke och summering är det mer som att det går två bra dagar på varje dålig, och så några lagom däremellan. Och det räcker gott och väl till en lycklig matte! För den där känslan, att tillochmed på den sämsta av dagar, när ingenting har klickat, vi har bråkat om allt och hon dessutom verkar ha fått en släng av något slags öroninflammation, tillochmed då vill hon komma och lägga sig alldeles nära mig när hon är som allra tröttast. Som om hon tror att jag är en tryggaste punkten i hela vida världen. Som om hon inte har en aning om att det ju är hon som är min trygghet, inte tvärtom. När jag stryker lite lätt på hennes mjuka mage med min fot, där hon ligger under bordet när jag pluggar eller kliar henne halvhjärtat under hakan samtidigt som jag egentligen är fullt upptagen med ett telefonsamtal. Och man ser på hela hennes kroppsspråk att det var exakt.precis det enda hon krävde att jag skulle göra. Då vet man liksom, att även fast det kommer komma dagar som är helt överjävliga, så är det värt varje ansträngning att få äga ett sånt här fantastiskt litet djur.

Flyttfunderingar

Om jag blandade ihop alla kryddor, som det ju bara är lite kvar av varje, så skulle de ta mindre plats i flytten och antagligen bli en ganska spännande blandning. Men inte så god kanske.

Jonnas imaginära kryddblandning:
Kanel
Curry
Citronpeppar
Nejlikor
Enbär
Grönpeppar
Kardemumma
Chilipulver
Koriander
Ingefära
Spiskummin
Gurkmeja
Saffran
Vitpeppar
Lagerblad

Passar lika bra till allt som ingenting. Du lär bli förvånad!

Nya tag

Det där med påtvingad vila/kravlöshet en dag, det verkar ju ha gjort susen. Redan kvart i sex i morse hade jag en arbetsvillig liten vovve vid mina fötter. Eller jaa, först och främst väckte hon mig nog för att hon var tokigt kissnödig. (Duktiga tjej! Men så under den där korta stunden ute var hon följsamheten själv, jag tror hon märkte att jag tänkte svänga innan jag själva visste det. Spontant fotgående. Tackar.

Hon är väldigt på och uppmärksamhetssökande nu när vi kommit in också. Vill gärna hjälpa till att diska, hämtar saker. Lekte lite sitt-ligg-stå-träning, tempo är inte Gissas starkaste sida (sävligare valp får man leta efter) men hej och hå, vilken fart vi hade idag. Och hon kan ju saker vi inte ens har tränat på?!

Det här bådar ju gått inför kommande spår, som jag tänkte ge mig ut och lägga nu. Det är himla regnigt just nu, men det ska hon nog klara ändå!

Iver

Vi har haft en hektisk vecka. Jag har haft mycket för mig, både på eget håll och tillsammans med Gissa. Plus att vi ju har haft besök, så inte ens hemmet har varit lika avslappnat som vanligt. Det märks visserligen att hon växer på sig lite även mentalt. Hon blir inte lika "blixttrött" direkt efter en ny aktivitet, utan kan hålla igång ganska länge. Förut bara däckade hon ju efter en stund, vart vi än var (sådan matte, sådan hund?).

Mer ork, på gott och ont. Men hur som helst så var tanken att hon skulle få ha fullkomlig vila ikväll och imorgon. Bara skrota runt tillsammans, inte glömma den där berömda balansen liksom.

Men det är lite svårt att hålla hjärnan i styr, för ju mer man gör, desto mer kommer man ju på att man vill göra... eller nya, bättre sätt att göra det på. Och hur ska man hinna med allt det där, om man håller på och vilar hela tiden? På vägen hem idag har jag redan hunnit knåpa ihop ett gäng övningar som jag vill testa. Och förutom dem har jag dessutom ett gäng som jag ännu inte hunnit testa.

Nåja, under författandet av detta inlägg har en viss fyrbenting somnat tungt på mina fötter. Så det kanske var någon annan som tog beslutet åt mig den här gången...?

Återigen behöver jag ta några stora andetag och tänka efter vad som egentligen är viktigt. Prioritera. Back to basics, där jag ju allra helst vill vara. Och det gäller faktiskt inte bara på hundfronten!

Inventering

Saker som är definitivt slut i mitt kök: kaffe, popcorn, rapsolja, grönsaker

Saker som jag har definitivt för mycket av: vetemjöl, torkade kantareller, te, kryddor

1 vecka kvar. Fail.

Spårdagbok

Det är bara att erkänna, jag kommer nog aldrig lyckas föra en riktig "träningsdagbok" över det jag och Gissa håller på med, det skulle gå ett par veckor, sen skulle jag glömma ett tag, försöka igen, misslyckas, ge upp och köra vidare på känsla. Men att reflektera och dokumentera är ändå ganska uppenbart viktigt för framsteg. Så de gånger andan faller på kan jag ju föreviga denna information här istället, lättsammare så. Är du inte ett dyft intresserad får du lov att hoppa över dessa inlägg.

 Vi har precis kommit in från spår nummer 2 i vår nystartade viltspårkarriär ;) Ett litet förmiddagsspår, såhär den sista fredagen i skolbänken (tills vidare).

Det gick... inte galant, men helt klart good enough. Spåret var nästan dubbelt så långt som förra gången, och vi tog oss ändå i mål. Dock tog lilla G en ganska lång tugga-gräs-paus när det var typ 25 meter kvar, så kanske att vi tar ett steg tillbaka på avståndet nästa gång. (Eller hur är det med att "motivera" längs vägen, typ tappa lite godis när man lägger spåret, är det helt tabu? Jag tänker att det också skulle hjälpa henne att hålla ner näsan lite...)

Tanken var ett rakt och enkelt spår som inte hade legat så länge. Det började på öppet fält men övergick i gles skog, fortfarande ganska enkel terräng (det första spåret var onödigt svårt på den fronten, kände jag i efterhand).

Eftersom G reagerade lite skrämt på den nya stora doften (älg) första gången vi provade, så hade jag bestämt att "gasa igång" henne mer innan. Så vi lekte och härjade en liten stund innan jag visade henne till spårstarten. Det var ovant för mig, för i andra dressyrsituationer jobbar vi som regel ganska mycket med stadga, att vara fokuserad men lugn, minska förväntningar. Men i det här fallet tror jag det här gav rätt utfall! Hon gick ut mycket mer bestämt den här gången. Kul när något funkar (det är inte mycket som gör det, Gissa är i något slags testar-ålder och jag är frustrerad ungefär 90% av tiden).

Förra gången vädrade hon ganska mycket i luften, hela spåret igenom, men den här gången var det mycket mer nos i backen. Väldigt bra. Vindförhållandena hade ändrats på ett ställe från det att jag la ut spåret, då blev det nog lite för svårt och lilla hunden fick sick-sacka en del innan hon samlade ihop sig och hittade tillbaka till spårkärnan (fan vad svårt det är att inte försöka "hjälpa"/styra när det blir så).

Men vet ni vad, hon är bara en valp och tillsammans är vi nybörjare på det här. Så ingen räknar med att det ska gå klockrent varje gång. Stjärnan hittade iallafall älgklöven, så vi fick med oss den hem igen. Det är ju huvudsaken :)

SMS från arbetsgivare:

Hej! Nu närmar sig din flytt. Det känns säkert bra för dig att komma närmare hemtrakterna. Dessvärre är alla arbetspass ordnade för min del hela den här och nästa vecka. Så det blev ett lite konstigt slut, och du hann inte vara här så många tillfällen på slutet. Tråkigt för oss! Men jag vill skicka en stor, varm kram till både dig och Gissa. Hoppas ni båda får det bra i Stockholm, inte minst att praktikveckorna blir händelserika. //Kram och tack! Det har varit kul att träffa dig :))

Så. Jäkla. Värdefullt.

Kanske ett av de mest obetydliga stegen för världen, universum, mänskligheten, välfärden, utvecklingen osv. Men ett gigantiskt stort "ögonblick" för mig!

Bandypremiär. Bandy, denna fantastiska sport!

Tack Umeå IK (? kefft att jag inte ens vet vilket lag jag tränade med) som så spontant välkomnade mig med öppna armar (förlåt att jag inte hinner göra mer för er i gengäld). Tack Sankan #13 i herrlaget för lån av bästa klubban (får jag låna den nästa onsdag igen? Den kommer inte gå sönder).

Tack tack tack! (Och tack lillebror, min bandyförebild, som lyssnade på en massa osammanhängande lyckligt babbel i telefonen efteråt).

Aa, just det! Tack även till Chuck Bass (Gossip Girl) för en viktig sak han lärde mig förra/förrförra veckan, som lite långsökt  kan ha lett mig till detta. Och tack Olle Hernell, alltid oavsett!

Tack natten, för att den är lång. För just nu känns det som om det blir svårt att somna!

Har sträckläst nästan en hel bra bok, och druckit kopiösa mängder te. Det har dock inte gjort dagen speciellt mycket bättre. Och klockan är fortfarande bara två. Tisdagstristessen. Kanske borde ha vett att ta vara på den?

Jaha...

Idag känner vi oss alltså egentligen redo att skicka in vår uppsats till examinator. Den ska dock inte vara SÅ klar förrän om en vecka, så vi kände inte att vi med gott samvete kunde ta ytterligare en fredag helt ledig. Så vi gav dagens ändringar lite liggtid tills imorgon bitti, då ska vi kolla igenom det en gång till (läs: fika kanelbullar). Sen ska vi båda två låtsas att vi tänker läsa den igen "över helgen", vilken ingen av oss egentligen kommer göra (den här gången heller), och på tisdag eller onsdag (för vi måste ha minst 3-4 dagars helg) kommer vi konstatera att vi lika gärna kunde ha skickat in den idag.

Jag förstår att det här förefaller fruktansvärt nonchalant, och för vissa tillochmed provocerande, det här med att vi bara vill få en godkänd uppsats. Men faktum är att det är så, och det ÄR okej att ha den ambitionsnivån! Det betyder inte att man medvetet gör ett dåligt jobb, utan bara att man vill göra det så bra det går inom rimlighetens och nödvändighetens gränser.

Dessutom vill jag inte riktigt tro att allt beröm vi fått är HELT oförtjänt? Det vore lite tråkigt. För jag, som har så svårt att ta till mig komplimanger, uppskattar och värdesätter verkligen när folk påpekar att jag är ganska duktig på att skriva. Vi kanske inte är lata, utan bara effektiva? (Vi kanske har blivit tvugna att vara det, med tanke på barn, hundvalp, kattunge, osv).

Tack alla korrekturläsare för att ni frivilligt ställt upp med pepp och förbättringsförslag. Jag är skyldig er alla en kram och något slags gengäldstjänst, kom ihåg det!

100 dagar sedan hon blev min.

Stort! Och mysigt!

Det var inte det här jag skulle komma fram till egentligen, men om jag fortsätter tills ni förstår så blir inlägget för långt.

Det känns helt sjukt att den här veckan också är nästan slut. Det innebär att det bara är två helger kvar i den här staden förutom flytthelgen som inte räknas, och nästa helg tänkte jag kanske försöka åka till Kalix - så då räknas ju inte den heller.

Ända sedan jag kom tillbaka hit efter sommarlovet så har jag haft en ovana att gå runt och tänka på saker som om det kan vara sista gången jag gör det innan jag flyttar härifrån. Som hockey hos Marcus, det är inte så ofta det inte krockar med annat, så de få gånger jag lyckas vara med anstränger jag mig verkligen för att uppskatta och när jag promenerar hem tänker jag "tänk om det var sista gången jag träffar dem." Eller när jag tar en promenad på någon av de vägarna jag inte går så ofta, jag måste verkligen titta, lyssna, lukta noga, försöka komma ihåg. Stan... jag har aldrig gått till stan speciellt ofta under de här tre åren, men jag tycker om den de få gånger jag är där. Tebutiken, Schmäck, Cafe Gbg, Station, biblioteket, Carlings, Rost, biografen. Hockeyträningar... det är många kvar egentligen, men man vet aldrig, min skadade fot kanske blir värre. Jag kanske måste jobba mycket sista veckan. Det är vissa andra som inte alltid alltid kan vara med på alla träningar, tänk om vi går om varandra resten av tiden, så jag inte hinner se dem mer. SSRK, mina nyfunna bekantskaper, som jag inte ens kommer hinna lära känna så bra att de kommer sakna/minnas mig. Skit också.

Det är inte det att jag överhuvudtaget ångrar att jag ska härifrån eller önskar att det inte var så. Jag ser fram emot det (med skräckblandad förtjusning). Men det blir ändå rätt destruktivt att gå runt och tänka så. Speciellt när det börjar drabba mig i helt oväsentliga situationer, som tvättstugan eller ICA Maxi. Vad är det på riktigt att bli sentimental över?

G brukar städa lite på promenaderna. Vi måste bara jobba lite på var det ska avlämnas. Jag är inte så säker på att jag alltid vill att hon ska komma med skräpet till mig. Men det är sånt vi får tänka ut när vi tagit oss ur den här svackan vi är i. Just nu blir det verkligen inget mer avancerat än en filmkväll!

Dream until dreams come true

Jag har inte sovit ordentligt på över två och ett halvt dygn. Nån slummer framåt småtimmarna och en lite tupplur på eftermiddagen kanske. Men inte djupt och inte länge, jag vaknar varje gång med ett oförklarligt ryck innan jag når så långt in i skymningslandet. Lite "sover en timme, vaken en timme", om någon minns den gamla dängan. Jag är antagligen ett vrak om dagarna, men man blir blind för sånt hos sig själv, känner mig snarare imponerad över allt jag lyckats åstadkomma, trots omständigheterna.

Räknar inte med att kunna sova i natt heller. Men min odåga till valp verkar ju aldrig lida av mardrömmar iallafall

knfdoöihihewrejöjdvfmkdjfkoiöhdf

Det här är femtioelfte inlägget jag påbörjat idag. Varje gång inser jag efter att ha skrivit alldeles för långt att det är dåligt skrivet, onödigt eller så orkar jag inte skriva färdigt. Raderar allt. Gör något annat. Kommer på något nytt ämne och så börjar det om.

Jag pallar inte. Godnatt.

Andra veckan i årets grundserie av NFL har nu passerat. Började som vanligt i torsdags, exploderade i söndags och avslutades igår. Men jag åkte till Kalix över helgen, och till det konceptet hör liksom att lägga det mesta av det jag brukar bry mig om åt sidan. Så blev det även den här gången. Jag kom, jag sov, jag for. På ett ungefär. Mycket fika, massor av skog och några V.p.S när det hanns med mellan tupplurarna. Men NFL? Nej. Jag såg en och en halv match när jag kom hem i söndags, ingen av dem gick som jag skulle ha förutsett och på de grunderna kan man inte riktigt uttala sig om en hel omgång.

Inför nästa vecka dock (som alltså börjar om 2 dagar), tycker jag vi kan ta en närmare titt på Minnesota Vikings. De möter 49ers på söndag. Men det är inte därför jag skriver om just Vikings den här gången, utan helt enkelt för att jag tycker om dem. Vikings har spelat lite på marginalerna såhär långt den här säsongen, en övertidsvinst mot Jaguars och en liten trepoängsförlust mot Colts.

Men nu struntar vi i formkurvor och fokuserar bara på vilka de här purple and gold-vikingarna är, i bilder och kort sammanfattat. Varsågoda!

QB Christian Ponder #7, 24 år

Josh Robinson #21, yngst i laget, 21 år, spelar CornerBack

Antione Winfield #26, äldst i laget, 35 år, CornerBack

Head Coach, Leslie Frazier

Mall of America Field/the Metrodome: Nuvarande hemmaarena (dock en ny på G)

Ragnar, en av Vikings maskotar.

Vikings grundades 1961, de spelar i NFC North, och slutade förra säsongen sist i sin grupp (senast de tog sig till playoffs var 2009, då åkte de ur i semifinalen mot New Orleans), deras "fight song" heter Skol (som i "skål", eller alltså "cheers"). De har aldrig vunnit Superbowl.

Vintrar är jobbiga, men fullkomligt underbara, så mycket sport jag vill se och så mycket sport jag vill spela. Jag har minst fyra bandylag jag vill följa den här säsongen, 4-5 hockeyligor som känns intressanta i sin helhet, hela brokiga, röriga, fantastiska NFL från nu fram till finalen en sen söndagnatt i februari. Dessutom NCAA(FB) att hålla ett öga på, lite basket, Premier Leauge, skidskytte... För att inte tala om de omgångar vi fortfarande har kvar i världens viktigaste fotbollsserie (Superettan). Laddar om och kör.

Om att packa

Förra veckan passerade min far Umeå, jag hade gallrat och packat omsorgsfullt och skickade med honom hälften av alla kläder jag äger + två stora pappkassar med böcker, papper och annat bra-att-ha. Dessutom har jag slängt bort nästan lika mycket strunt och skräp och skänkt något kilo kläder till Myrornas. I helgen åkte jag till Kalix, dit tog jag med mig en proppfull flyttkartong med diverse husgeråd till Felix. En nästan komplett köksutrustning och några set sängkläder, handdukar, badlakan o.s.v.

Inget av detta syns dock i lägenheten. Hur är det möjligt att jag gjort mig av med så mycket saker, och ändå verkar det som om ingenting saknas? Jag orkar egentligen inte alls tänka på hur det kommer bli när allt faktiskt ska ut härifrån på riktigt, och då är det allt på en gång som gäller, på en väldigt begränsad tid. Men tänka på det är ju precis vad jag måste göra, för annars blir det ju ännu jobbigare.

I helgen bär det mest troligt av ut på vägarna igen, söderut. Och fast jag har världen minsta bil, så tror/hoppas jag ändå att det kommer underlätta den slutgiltiga flytten om jag tar med mig det som får plats den här gången. Det gäller dock att vara lite planerad, jag ska ändå leva här en månad till.

Men hur mycket saker behöver jag egentligen för det?
Några uppsättningar träningskläder,
ett par jeans,
en varmare tröja,
kanske ca fem linnen/t-shirts
och en aningen finare outfit (in case of emergency)
en favoritbok
en skön kudde

Om jag redan nu rensar bort/packar ihop allt utom ovanstående, vilken fröjd det skulle bli att flytta då. (Ha, I Wish). Men vem vill spendera sin lediga tid med att vara förutseende och duktig och packa inför en flytt som känns rätt avlägsen? Om jag kommer stå där i sista minuten och undra vart alla onödiga saker ska rymmas? Jorå. Dessvärre.

Vecka 1

I NFL finns det 32 lag (uppdelade i två conferences, som vardera består av fyra divisioner, med fyra lag i varje). Igår spelade 26 av dessa 32 lag match. Det är mycket att hålla reda på för ett trött Jonna-huvud. Tidigare i veckan (torsdag) "tjuvstartade" serien med Dallas mot NY Giants (i mitt tycke två giganter, en mer påläst person kanske skulle kanske kunna säga hur väntad/oväntad Cowboys seger var, för mig kunde det ha gått åt vilket håll som helst), ikväll spelas de två sista matcherna i den här omgången. So far, so good. Ett par matcher per kväll kan även jag hålla reda på.

Men Sunday Night Football är alltid lite rörigare. 13 matcher, varav 9 stycken dessutom började samtidigt, fast man bara kunde se en i sin helhet och glimtar av de andra. Kaos.

Jag hade "tippat" såhär:

• Texans slår Dolphins (rätt, även om jag hoppades på Dolphins så hade de nog ingen chans)
• Patriots slår Titans (rätt, även om jag hoppades på Titans)
• Rams - Lions, Seahawks-Cardinals, Panthers-Buccaneers: ingen aning innan (samtliga slutade med typ 4, 5, 6 poängs skillnad, vilket är rätt jämnt, så jag antar att det var okej att inte ha någon aning, men det är alltså ett gäng lag jag behöver läsa på mer om)
• I sann underdog-anda så höll jag såklart tummarna för Redskins, men var 200 % säker på att Saints skulle slå dem. Och antagligen stort. (Fel! Skins vann med 40-32, och det bara för att Saints hämtade sig i sista Q, stod typ 30-17 efter tredje. Otroligt. Kul!)
• Eagles-Browns: Solklart örnarna, trodde jag. Men det höll också på att bli en skräll. Browns ledde på något makalöst sätt, men Eagles klarade enpoängsseger tack vare en sen touchdown. (rätt alltså)
• Chiefs slår Falcons (fel. Skräll? Vet inte. Antagligen inte med så stora siffror?)
• Jets slår Bills (Rätt. Det här var den 19-matchen som visades på 10:an, vilket sömnpiller, hade hellre sett vilken som helst av de andra, helst Skins eller Vikings)
• Vikings slår Jaguars (Rätt. På övertid. Förövrigt, nya övertidsregler?)
• Colts slår Bears (fel, och jag tycker egentligen bättre om Bears, så det var j bara trevligt)
• Ville och trodde att 49ers skulle slå Packers (rätt, rätt)
• Steelers slår Broncos (Feeel!)

Ja, men ni ser, det är inte helt enkelt. Eftersom man dessutom i många fall måste hålla isär vad man tror ifrån vad man vill/hoppas. 6 rätt av 10 och 3 "vet ej".

Ikväll hoppas jag att Cincinatti Bengals slår Baltimore Ravens (men det kommer inte att hända) och att San Diego Chargers slår Oakland Raiders (kan kanske hända?). Kommer jag i säng i tid kanske jag stiger upp extra jättetidigt och ser den andra av dessa (04.15). Men antagligen inte, eftersom jag hade planerat att se allt i natt, men gav upp i halvtid av favoritmatchen.

På torsdag börjar sedan karusellen om igen, med första week 2-matchen.

Vad ser jag fram emot mest med denna NFL-säsong?
Att jag förmodligen är hemma i Stockholm på Super Bowl-söndagen, och kan se den med väl valda vänner, verkligen göra en grej av det, och sedan vara sjukt trött på jobbet på måndagen (om jag har ett jobb), så som det ska vara!

Köpstopp

40 dagar. Till utflytt/avfärd. 38 eller 39 tills vi presenterar och opponerar uppsatser. Dessförinnan kommer det alltid bli dagar som inte riktigt räknas, eftersom de är så fullspäckade, eller av annan anledning bara blinkas förbi (tex hela nästa vecka). Hög tid alltså att försöka göra flyttandet så angenämt som möjligt. I detta koncept ingår flera saker, en är att börja packa i tid (det har jag redan gjort), en annan är att äta så tomt som möjligt i alla skåp och lådor. Jag hatar att slänga, jag får ont i magen av det, men det känns ju fruktansvärt onödigt att ta med sig lite skrap som finns kvar i botten på påsarna/burkarna, speciellt om man inte har plats. Därav ingår jag nu (hoppas det inte är för tidigt) ett köpstopp. Jag har gjort det här förut (om än inte lika helhjärtat), och som regel brukar jag ha några undantag, en lista på frikort, saker som jag får handla ändå, för att jag inte klarar mig utan dem. Listan får inte göras för lång, då förlorar den ju sin poäng. Men tre, känns inte det lagom? Det är viktiga saker det här, så jag har funderat en del. Men just nu ser det ut såhär:

1. Mjölk
2. Popcorn
3. Frukt

Hur kan dagar vara så olika långa?

Idag kunde ha blivit årets mest opeppade dag, och jag valde att glömma mobiltelefonen hemma!? Snyggt! Tur att jag hade med mig något analogt (en gammal hederlig bok) att läsa. Jag trodde ju inte innan att hundutställningar var min grej, men idag har inte direkt lyckats omvända mig.

SSRK-utställning i Vännäs alltså. Vilken upplevelse (fri tolkning)! En väldigt blandad skara människor (och deras hundar förstås), vissa älskar jag, vissa förstår jag mig verkligen inte på. Medveten om att det skulle bli en hel del väntetid så hade jag planerat att ringa till nära och kära för att se vem som hade tid att höra hur jag förundrades över alla konstiga saker som händer på ett utställningsområde (mycket förutfattade meningar som blev bekräftade/förstärkta idag;D). Men med telefonen hemma på köksbordet fick jag lov att bita mig i tungan och hålla skrattet för mig själv några gånger istället.

Ganska många gånger.



Efter lång väntan (måååånga spaniels) i det fuktiga gräset (tack Fjällräven Kånken för ditt medföljande sittunderlag) var det våran tur. Gissa hade uppfört sig som en stjärna hela dagen, men lagom till att vi klev innanför det där plastbandet tittade valpen i henne såklart fram. Lite hopp och bus medan vi sprang där runt omkring och fram och tillbaka. "Godis?" Vadå nää, om du skuttar omkring såhär så vill ju jag LEKA, inte ÄTA!" Nåja, vi fick ett varmt handslag av domaren, två rosetter och ganska fina (om än krokigt skrivna) kommentarer:

"Trevlig valp. Bra huvud, tillräcklig styrka i nosparti, fin hals- och överlinje, bra benstomme och tassar, väl utvecklad kropp, balanserad vinkling, aningen sluttande kors, rör sig bra (när hon vill). Bästa valp. Hp."

 

Att bli "Bäst i Rasen" är ju kanske inte mycket av en prestation när man är den enda tävlande. Men det behöver man ju inte berätta för folk ;) (Å andra sidan är ju det här med framgångar på utställningar knappast min eller hundens prestation, utan uppfödarens goda avelsarbete.) Muntligt tillade domaren att hon tyckte Gissa var lite "skuttig". Och det var hon ju, eftersom hon är valp. Jag väljer att kalla det glad och tar det som en komplimang.


Vi var båda måttligt roade (se ansiktsuttryck ovan) av att se hundar och deras andfådda ägare springa omkring och visa upp sig, så i väntan på BIS-finalerna gick vi och la oss och sov en stund i bilen istället.



När det sen började glesna med folk och hundar och aktiviteten inte var lika febril längre, passade vi på att busa av oss med lite lekapportering (av tennisboll) på en äng i närheten. Ett annat "ekipage" som skulle vara med i samma finalklass som oss promenerade förbi och påminde oss om att det nog var tid att "samla oss" eftersom vi skulle in i ringen om 10 minuter. Jahapp. Kastar bara bollen en gång till då...

(fler som inte ser ut att tycka det här var den roligaste söndagssysselsättningen, den mörka golden retrievern)

Det var 8 valpar med i "vår" Best in Show-klass, som tävlade om 4 priser. Vi kom 5:a. Men jag var mest glad över att äntligen kunna åka hem och äta. Domaren från tidigare (som inte dömde finalen), tyckte att Gissa ju hade skött sig mycket bättre den här gången.
- Har ni hunnit öva?
- Ääh... vi har legat och sovit i bilen...
- Hm

"Du och din valp är jättefina, men de ovanliga raserna tar aldrig några finalpriser", försökte någon annan trösta oss i förbifarten (såg det ut som om jag behövde tröstas? I så fall såg ni fel! Jag har en lovande valp, och även om jag såklart vill att hon alltid ska sköta sig sitt bästa, så känns lydnaden utanför ringen klart mer användbar än den inuti. Finns inget missnöje hos oss efter den här dagen!).

Den här bilden är från igår, när Gissa leker med vännen Kiro i regnet, stor men snäll flat-hane. På utställningsområdet innan ringar och tält kommit i ordning.

I bilen på vägen hem låg Gissa och snuttade lite på sina nya rosetter, sen somnade hon som en sten och så var vi klara med det här för den här gången. Imorgon blir det en vilodag för lilla valphjärnan, men på tisdag är vi förhoppningsvis tillbaka i vårt rätta hundträningselement (skogen).

Vi kan kalla honom Jimmy

Det är mycket jobb med en C-uppsats. Men det lämnar också mycket utrymme för att fördela sin tid lite som man vill. Och framförallt behöver man ta pauser. Aktiva pauser helst, inte bara sätta sig och vänta på att ta tag i uppsatsen igen, utan pauser då man faktiskt gör något helt annorlunda. Efter det kommer man nästan alltid tillbaka med bättre idéer.

Första veckorna flöt på som om vi aldrig gjort annat. Men nu har vi fastnat i statistikteori och fattar ingenting. Då behöver man de där pauserna extra mycket. Jag hade redan börjat ströläsa lite jägarexamenteori, så det tänker jag kanske fortsätta med.

Men såsmåningom behöver man i sin tur en paus ifrån det, annars blandar man ihop alla olika kaliber och fågelarter. Jag funderade ganska länge på att "självlära" mig lite grunder i något nytt språk (italienska eller tyska), men nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och börjat staka in på ett annat spår.

 Såhär är det: Det viktigaste just nu är Gissa. Jag har läst och läst, försöker ta till mig av alla duktiga och engagerade hundägares tips. Det finns en miljard olika tankar och alla är så övertygade om just sina egna metoder, jag antar att alla har sina poänger, men jag hittar ingenting som känns helt rätt i magen för mig (oss). Det blir paralyserande. Det går alltså inte att göra rätt? Fortsätter det så kommer jag bli så rädd för att göra "fel", att jag gör ingenting alls. Och det, mina kära vänner, känns inte som en Jonna-reaktion eller -strategi.

Så det blir inget språkprojekt, kanske hamnar till ochmed jägarskolan lite på is. Högsta prioritet blir bara att att hitta min egen trygghet och säkerhet till hur jag själv vill jobba (jag hade den alldeles nyss, jag kan ju det här, men ju mer jag läste desto mer förvirrad blev jag). Jag har dessutom en ny idol i frågan, så jag vet äntligen vilken ände jag ska börja i. Gissa är för liten för att vara en aktiv del i allt det här, men lyckligtvis kan man lära sig mycket om hundträning även medan en valp sover. Kan kanske låta märkligt att jag återvänder till böckerna fast det är läsandet som har låst mig. Men det blir bra det här. Nu vet jag ju vad som ska läsas och varför, så slipper jag hatta fram och tillbaka mellan olika kapitel i olika "skolor" som säger emot varandra fast de egentligen menar samma sak. Jag har inte alls ändrat min grundsyn, jag behövde visst bara komma lite vilse för att hitta tillbaka. Starkare.

Nu ska G ensamtränas, och jag passar på att springa till biblioteket. Pepp!

Och cykeln går bra?

Men tanke på tidigare inlägg. Idag har jag varit awesome. Hade det inte varit så sent hade jag ringt någon bara för att få säga det. Jag har pluggat som aldrig den (aldrig sen anatomiplugget) superintressant och jättemycket. Men smärtfysiologi är liksom ganska centralt. 10-22 med i stort sett bara matpauser.

Jag har varit awesome. Du också varit det!

(Jag har lärt mig att man inte vet hur paracetamol fysiologiskt fungerar i kroppen, alltså varför det är smärtdämpande. Jag ska fråga imorgon hur man då inte kan vara känslig mot det)

Maximus

Jennifer har härmed skaffat en kattunge. Maximus. Han ska inte hämtas hem förrän om ca. 2 veckor, men det är bestämt och klart. Så nu har jag förlorat en av mina huvudsysselsättningar. Tomheten som uppstår efter kattsökande på Blocket. Den är fan större än jag kunde ha föreställt mig. Så vem mer vill ha en katt? Jag söker efter annonser som uppfyller dina önskemål, du slipper sålla!

Ibland behöver man faktiskt lite bekräftelse

Det känns ibland som att om man är en sådan träningstoka som jag (vi) är, så möter man lite annorlunda reaktioner från omgivningen om man råkar gnälla över att man inte har tid/ork/lust att träna vid ett eller ett par tillfällen. Alltså, som om man inte riktigt har samma rätt att gnälla, för det där med träning, det är ju liksom det som är jag. Och passar det inte så kan jag väl bara lägga av med att låtsas som om det är det bästa i världen (det är det bästa i världen, jag låtsas inte). Allvarligt alltså, det där nästan omärkliga fnyset från någon när man råkar nämna att det känns lite jobbigt att man måste träna ikväll. Det kan väl inte bara vara jag i den träningsinvigda skaran som uppfattat det här?

Vissa andra, som kanske varit duktiga och kommit igång med träning ganska nyligt, fast det varit lite "emot deras natur", verkar få mer pepp, eller åtminstone acceptans. När de berättar att "igår så skulle jag ha tränat, men fastnade framför TVn och det känns verkligen inte bra nu" ("det gör inget, du har ju varit så duktig, nya tag nästa gång"), eller att "jag var så jävla nära att låta bli att träna igår, men så gjorde jag det iallafall" (stående ovationer). Skulle jag säga samma saker, skulle det liksom himlas med ögonen ("jaa, säkert att du tyckte det var så jobbigt", "du vill bara ha bekräftelse på att du tränar mycket"). Så jag försöker helt enkelt att inte säga sånt så ofta. Men jag tänker det iallafall, ofta! Och det blir ju två tusen gånger jobbigare, för i det egna tänket finns ju bara tankar som stärker mina första tankar, inga "men du är ju skitduktig!").

Så nu säger jag det! Ikväll hade jag planerat in ett alldeles särskilt träningspass. Under dagen har jag prickat av måste efter måste efter måste, effektivt skolarbete, ärenden, fix och trix. På eftermiddagen skulle lagfotografering på ishallen och möte hinnas med, och sen ett efterlängtat skogsbesök med SSRK Umeå (=Gissas dos av stimulans). Jag var hemma igen närmare halv tio, Gissa däckade som en sten och jag kände verkligen mest för att göra detsamma. Men den där löpningsträningen hängde fortfarande ogjord över mig. Så jag bestämde mig för att strunta i den. Det var för sent och jag behövde faktiskt städa och läsa innan jag gick och la mig.

Men sen bestämde jag mig igen! Att så kan jag ju fan inte tänka! Kondition är en färskvara! Den bästa träningen är den som blir av! Och så vidare. Jag gick jag ut, och körde järnet, rakt igenom. Och det var verkligen en jävla mur jag tog mig över ikväll, för att snöra på mig skorna istället för att dra på mig pyjamasbyxor. Jag är egentligen nöjd så det räcker och blir över, bara av mig själv. Men det skulle verkligen inte skada om någon annan också kunde bli lite imponerad och ge mig beröm ibland.

Är det så, att ju mer träningsbiten man är, desto mindre okej är det att ha en motivationssvacka? Det är ju helt orimligt. Säg att en medelperson tränar 2-3 ggr/vecka, oftast är det bara roligt, annars finns det ju faktiskt ingen anledning att hålla på. Ibland, kanske en gång i månaden, slår dock den där blytunga olusten till (jag har ingen förankring alls till de här siffrorna, men det känns rimligt). Om jag då istället tränar 10 pass i veckan, så betyder det ju att jag i relation till träningsdos kommer kunna stöta på den här väggen så ofta som en gång i veckan istället (med det i åtanke, så tycker jag inte riktigt man kan anklaga mig för att gnälla om det här särskilt mycket).

"Det är ju ditt eget val att träna så mycket."
Jaja, då är vi lite tillbaka på ruta ett i resonemanget. Jag  orkar inte riktigt argumentera emot det heller. Jag ville bara berätta, att jag också skulle må bra av lite beröm ibland. Tillexempel ikväll! Duktiga, duktiga jag! (Sådär, nu har jag fått mitt. Du då, har du tränat idag? Vilken kung du är!)

Hälsning från andra sidan

Det är inte på något sätt så att  jag känner mig död, snarare tvärtom. Jag tror jag lever i himmelen där man mycket väl kan bli trött men ändå verkar ha gott om energi för saker som kräver mitt huvud. Bara saken att jag varit uppe FRIVILLIGT sedan tio i åtta, utan någon tid att passa förrän egentligen om en kvart då jag borde cykla till skolan. Samma sak igår, och i förrgår. Det är ett under i sig!

Igår var förövrigt en väldigt bra dag, så som första dagen på terminen borde vara. Förutom det lilla missödet att läraren på ett ställe skrivit att vi började halv istället för vanliga kvart över vilket resulterade i att jag kom lite sent till uppropet så flöt dagen på som om det hade varit vilken bra dag som helst. Morgon, cykel, föreläsning, mellis, föreläsning, matlåda, fix, fika med vänner, cykel, packa, plugg, middag, träning, plugg, bok, säng. Det är som om men hjärna inte fattat att jag inte har haft de har rutinerna på tre månader, om inte mer, och bara tyckte allt var fullkommligt normalt. Underbarare än vad jag kunde tänka mig att slippa komma-in-i-rutinerna-kaoset, som jag ändå brukar anse trevligt till stor del. Att träningen gick awesome gjorde inte saken sämre. Att jag fortfarande inte vet om jag är med i truppen eller inte gjorde saken lite sämre, men jag är glad ändå.

Nu ska jag cykla til skolan. Med detta vill jag också säga att förvänta inte regelbundna inläg dock. Jag är fortfarande i ett perfekt stadium, i fas med plugg och världen, då jag har tid och ro att läsa en bok på kvällen och blogga på morgonen. Jag har inga romantiska drömmar om att detta ska fortsätta i all framtid. Det vore att hoppas för mycket. Men jag ska njuta så länge det bara går.

Jag känner mig fortfarande rätt slagen av den här huvudvärken. Jag vet inte om jag har ont längre egentligen, men två dygn tar ut sin rätt på något vis. Jag är trött och lättretad och förvirrad.

Bet ihop och lyckades genomlida både träningssällskap och storhandling på ett ommöblerat Maxi, men jag var rätt skakig under hela tiden jag var hemifrån (allt ljud, ljus, folk man måste vara trevlig mot...). Tappade hälften av varorna i golvet, scannern också ett antal gånger, glömde bort vart jag ställt vagnen, och när jag kom hem tog det längre tid att packa upp allt än det hade tagit att handla.

Jag slumrade en stund i soffan, andades ut efter dagens utmaningar, fast 22 är galet sent för en powernap så tog jag en. Och den var bra! Lyckades tillochmed äta ett vettigt kvällsfika. Så snart är jag tillbaka på banan igen (jinx)!