Upptäcksfärd i Uppsala?

jag kommer ju berätta det här imorgon, men iallafall. Meddelande till Z:

Eftersom min mor kommer med det mesta av min Sicilien-packning imorgon (ja, jag brukar resa lätt, men en halvfull tygpåse och en kameraväska kanske är i minsta laget även för mig) så förutsatte jag att det var lugnt att jag lånade fritt i din garderob. Typ en t-shirt att springa i, och mjukisbyxor att mysa i. Hittade båda delarna på nästan första försöket, så behövde inte rota runt ens. Jag tyckte det var så självklart att jag inte ens orkade besvära dig med ett sms om det.

As promised och ordered så har jag ätit. Jag tog en smörgås när jag kom fram, i väntan på middagsidéer, och sen lagade jag tortellini (det blev såklart lite för mycket). Jag ska diska.

För en person som har halvsovit minst halva bussresan från Umeå så har jag varit förvånansvärt gäspig och ovass, så jag pratade med Camilla och sen orkade inte med något mer intellektuellt än att leta efter det där löpspåret ni inte varit vid. Jag tror jag hittade det, men jag fattade inte hur man skulle ta sig hela vägen fram.

En tandborste är nästa mission. Fast jag har Toy (tuggummi), så det känns inte helt essentiellt. Jag kanske skulle köpa en italiensk tandborste istället.

Till de omtyckta

Om man får besök och itne själv kan ha äran att guida runt individen på besök så får man vara lite kreativ. och för tillfället är det roligt också. Undrar om lapparna sitter kvar tillräckligt länge...



<3

I efterhand.

Det suger liksom rätt mycket när man får lov att äta upp sånt man sagt eller skrivit. Det är klart jag ställde upp och spelade igår (var vore min moral annars?) och det är klart det var värt det.

Den här gången också.

I hear in my mind all of this music, and it breaks my heart. Suppose I kept on singing love songs, just to break my own fall.

Vi har match imorgon igen, med älskade älskade (tro ingenting annat) KIV, men jag har faktiskt aldrig n å g o n s i n varit så omotiverad till någonting idrottsrelaterat i hela mitt liv.

Det kommer göra ont, det kommer vara kallt, det kommer bli mörkt, kanske blött och vi kommer att förlora. I can't believe I'm saying this, men kan vi inte bara lämna WO killar? Vi kan titta på Gudfadern och ta en tidig kväll istället. Eller jag kan göra det, och ni kan göra vad ni vill. Så länge jag slipper stå på Sjöfruskolans konstgräs klockan 22.00 imorgon och låtsas att jag gillar det.

It's always ups and downs with me these days. Just nu, känner jag för att krossa lite porslin.

Men det har varit en braaaaa dag. En smärtsam, men bra dag.

Det är vad jag skulle ha skrivit den 21:a augusti 2011 i min 5års-kalender, om jag hade någon.

Året efter, på samma datum, hade jag förmodligen inte kommit ihåg vad det där hypotetiska porslinkrossandet skulle vara bra för och jag skulle helst skriva att dagen varit lika bra som året innan, men mindre smärtsam.

21 augusti 2012. It's a scary thought.

Jag slog i näsan idag. Hårt. Precis vid näsroten. Ikea är farligt. Det gör fortfarande ont.

Jag har nästan fått saker gjort idag. Nästan alla saker på min lista är strukna. Förutom sakerna som ska fixas på stan och punkten" bokhyllan" men den sistnämnda kommer nog aldrig bli klar, så den spelar inte så stor roll. Dessutom fick den inte vara med på listan väldigt länge av just den anledningen. Men jag vill kunna ha tillfredsställelsen att stryka den om jag nu skulle bli klar någon gång.

Nu ska jag borsta tänderna och njuta av att jag redan bäddat sängen och inte behöver komma på det nu när jag ska sova. DET är lycka.

"Vi somnade"

Världens sämsta! Men förmodligen bästa bortförklaring.

Kunde ju ha varit jag. Det har faktiskt varit jag, många gånger. Och det ska inte vara mitt ansvar att bli arg, det ska vara mitt ansvar att förlåta och ta hand om (jag tar på mig den genusrollen i det här fallet).

Och oavsett film eller inte film så är ju alla missförstånd redan utredda sedan tidigare, så varför ska jag tänka för mycket? Och jag var egentligen alldeles för upptagen hela tiden, av att vara stolt över mina nya skyddslingar, att jag inte brydde mig så mycket om dem som inte var där (det var dålig stil, det kommer vi inte ifrån, men matchen är spelad, slutsignalen har gått, vad är det för idé nu?)

Och jag är så nära att kräkas/börja gråta/blöda näsblod av rent fysisk utmattning. På riktigt. Alla de sakerna. Den känslan har präglat hela dagen. Men ändå är det en sån där dag som jag bara vill minnas exakt som den är och var. För den har varit så perfekt. Men jag orkar inte skriva ner det. Så snart har jag glömt, och då är det bara vänta till nästa sådan dag kommer förbi (det finns en chans att imorgon blir iallafall två tredjedelar av idag, och det är inte illa det heller).

Tredje torsdagen i augusti.

Jag fick en stor och efterlängtad dos av underbara barn igår. Jag och Erika och Olivia röjde, lekte och myste järnet i kollektivet hela kvällen, det gjorde kanske visserligen saknaden efter vissa andra barn ännu större, men på något sätt lite lättare att överbrygga.

Sedan bestämde "Pappa", Annika och jag att det vore kul om tjejerna blev Hammarbyare, och då var kvällen gjord och alla andra problem var som bortblåsta för en stund :)

Mot oändligheten, och kanske vidare.

Jag har tänkt, i säkert tre månader snar,t att jag måste ta tag i punkteringen på min cykel. Jag har svurit över all tid som går förlorad när jag måste gå överallt istället för att cykla. Och svurit ännu mer över de gångar jag blivit tvungen att be om skjuts. Det kan vara trevligt att promenera (eller åka bil), men alltid (alltid!) trevligare med två hjul om man har en tid och passa och inte själv är den som kör.

Så, som jag har väntat på denna dag! Så många dagar som jag har vaknat, och trott att idag (idag!) är den dagen, men sedan stressat mellan tusen andra moment och tappert fått gå och lägga mig ytterligare en cykelfri dag. Och idag blev allting plötsligt bara rätt. Eftersom jag har världen bästa bästa bästa grupp, så har vi utan att göra någonting egentligen, lyckats jobba oss till en helt ledig dag mitt i den värsta hetsen. (All kärlek till Marcus, Henke och Mia för det, de gör nog definitivt mer än tre fjärdedelar av jobbet.) Därför hade jag alltså idag det ultimata receptet för en fantastisk överraskningsledig torsdag:
1. Snooza lite lagom (inte sådär så man blir konstig och illamående och efter resten av dagen)
2. Äta en ordentlig, lång, lyxig frukost lagad med kärlek medan du tittar på ett och ett halvt avsnitt av en bra tv-serie (still in pyjamas såklart).
3. Bli på bra humör för att dagen startat så bra.
4. Inse att du tvättade alla dina kläder igår och sätt på dig favorittröjan.
5. Bli på ännu bättre humör när du ser dig själv i spegeln.
6. Promenera fram och tillbaka till Ersboda (världens ände) för att köpa cykelslang, med radio/bra musik i öronen och frisk och sval, men inte kall, luft.
7. Promenera hem igen.
8. Packa upp dina fynd (för det blev inte bara cykelslang, det blev några böcker och bra-att-ha-saker och dricka till ikväll också såklart)
9. Ät varma mackor med kantarellstuvning och ost till mellis+lunch framför ett till avsnitt av tv-serien.
10. Laga cykeln (igen).
11. Cykla till Polisen och hämta ut ditt pass.
12. Tänk på Sicilien hela cykelturen hem.
13. Vila en stund.
14. Gå till IKSU.
15. Vila en stund till. Kanske ta ett bad.
16. Gå till Mariehem och ha surströmmingspremiär!
17. Öppet för improvisation.

Allt gick så smooth och flow och alla andra bra sätt det kan gå på, fram till punkt 9.

Jag lagade min cykel. Pumpade den. Tittade stolt och nöjd på min prestation, och insåg att den nya slangen verkade hålla luften ännu sämre än den förra. Blev lite irriterad. Skruvade loss. Synade slangen, gjorde ett nytt försök. Samma sak. Blev ännu mer irriterad. Pumpade, lyssnade. Ventilen? Provade tre olika ventiler. Ingenting ville fungera.

Ringde och gnällde och skällde lite på mamma och pappa. Som om det är deras fel att jag inte kan byta en jäkla cykelslang på en gammal oväxlad Husquarna. Fick en massa förslag, som jag såklart redan testat de flesta. Min snälla verktygsgranne C. Boström gick förbi och uppmuntrade mig lite, kanske ganska besviken över att jag inte behövde låna skiftnyckel den här gången.

Vid det här laget hade jag redan bestämt mig för att ge upp. Men jag hade ju köpt två slangar "just in case" (jag antar att det var det som jinxade mig, hade jag bara haft en slang hade jag ju bara haft en chans, och allt löser sig alltid på det antal chanser man har, right?). Så jag blev uppriktigt förbannad, slet upp förpackningen till det som skulle vara min reservslang till framtiden. Gjorde allt efter konstens alla regler. Väldigt argt men kontrollerat (som en liten My). Satte fast däckhelvetet på cykeln igen, pumpade upp det, vände ryggen till misären och stampade i trappen hela vägen upp till min lägenhet. Lovade mig själv muttrande att "om det inte fungerade den här jävla gången så ska jag fan aldrig mer cykla!"

Insåg att Polisstationen stängt för idag och att jag måste stryka punkt 11 och 12 på listan (vilka egentligen var den stora anledningen till att jag skulle fixa cykeln just idag in the first place).

Punkt 16 och 17 har jag sett fram emot hela veckan, och jag insåg också att om jag ska hinna dit i tid (vilket iofs inte brukar vara så blodigt allvarligt) utan en massa cykelsmuts och frustrationsofräschhet så måste jag komprimera punkt 13-15 också.

Så jag är jävligt o-nöjd just nu. Och kanske kunde jag ha förmedlat det på ett tidseffektivare sätt. Men tiden är ju ändå ute så veeeeem bryr sig? Det tar en halv jävla dag att gå till Biltema på Ersboda och köpa en cykelslang, det tar nästan lika lång tid att fatta vilka jävla siffror man ska kolla på så man får rätt slang med sig hem, sedan tar det den andra halvan av dagen att gå hem igen, och så visar det sig att det rent objektivt inte är en endaste gnutta fel på den gamla slangen, utan att den bara fejkar punktering så fort den sitter på just min cykel!?

No doubt, att ikväll kommer bli precis lika bra oavsett denna cykelhistoria (och oavsett om "sista gången gillt" nu har funkat eller inte), men precis nu är LESS ett jävligt bra ord.

Funderar...

... för mycket. Men i synnerhet just nu, på om 100 minuter Spinning kan vara en bra idé?



Speciellt eftersom jag haft som vana hela sommaren att glömma ta med vattenflaska :)

Återkomsten

Jag har under dagen haft tre skriv-moment. Det här är inte ett av dem. Jag har haft ännu fler gällande det här inlägget sen jag kom hem, eller sen jag egentligen var i Kristinehamn. Jag vet inte riktigt vad mina fingrar planerade att skriva när jag väl satt här, men jag ska väl förklara mig iallafall.

5-års kalender. Typ som en dagbok, jag har fått en i födelsedagspresent. Den är inslagen men jag har lovat på heder och samvete att inte öppna den förrän på min födelsedag. Så därför får jag itne heller skriva i den förrän om dryga veckan heller. Jag har verkligen aldrig lyckats föra en vettig dagbok (jag har försökt, tro mig, men jag klarar knappt av att hålla träningsdagbok under längre perioder...) Men en almenacka borde fungera bättre för då är det liksom sidor med datum som fungerar som typ checkboxar man borde fylla i varje dag. Borde fungera, ett tag och i perioder kanske. Men mormors 10-års kalender är jätterolig att läsa i, så jag ville prova, men jag kände att 5 år kändes med hanterbart än 10. 10 år känns lite skrämmande länge (och dessutom gillar jag ju tanken att avsluta saker så 5 år kändes lite mer rimligt) Kan inte någon annan också ta upp den ideén? (Även om det väl bara är Jonna som läser, så Jonna; kan inte du också köpa en?) min började ju egentligen gälla redan 1 januari i år så det blir ju bara lite drygt 4 år innan jag är klar med min, så denna någon (Läs: Jonna?) kanske ska vänta tills efter årsskiftet.

Var var nästa del?

Kantareller. Vi hittade bara några, men här har det regnat lite mer så jag tror jag ska bege mig till skogen i Riala imorgon och plocka lite. Är din mamma ledig, tror du att hon vill/kan följa med? Annars får jag ringa och höra var någonstans jag hittar svamp ;)

Och Picasso. Picasso är Mormor, eller snarare så är mjukglass med strössel vid Picasso-statyn Mormor och Morfar. Själva Picasso är väl egentligen så lite Mormor som det kan bli.

Nu känner jag att jag gjort vad jag borde, plus lite till. Vilket borde betyda att jag varit effektiv idag.

Tisdag eftermiddag och (äntligen? igen?) en kittlande känsla av riktig höst i luften. Det känns som en vilodag. En sån dag att inte bry sig om någonting. Bara vara och se hur tiden ändå rinner dig ur händerna. Hur tråkigt du än har kommer du aldrig kunna stanna den.

Dagens sanning :)

Om 5-års kalendrar, kantareller och picasso

Jag återkommer

Ärligt?

Jag älskar Tim Riggins! Fullkomligt, av hela mitt hjärta, heads over heels, madly in love.

Ibland önskar jag bara att livet var mer som en tv-serie, och ibland önskar jag att det inte var det.

Anima sana in corpore sanum

Solen i vardagsrummet tog slut, och sedan tog solen på gården också slut. Bara att gå och lägga sig då? Och börja om igen imorgon. Fast det förstås, det är fortfarande dagsljus ute, så det kan hända att jag måste rasta myrorna som bor i mina ben först. En lördag kväll vid halvåtta-tiden är ett lika bra tillfälle som något annat att springa upp och ner för Bräntberget tills man kräks?

Ett hjärta på det, och ett hjärta till alla som springer Midnattsloppet ikväll ♥♥

Pop-Eye

Försöker ta fasta på den goda nyheterna. Alla kändisar ger ut en kokbok, så varför skulle Karl-Alfred vara sämre?

http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/hemligheten-bakom-karl-alfreds-armar-i-ny-kokbok

Tillochmed Agnes, och Malin i synnerhet, kan nog gilla den här boken. För enligt artikeln innehåller den bara vegetariska recept! ;)

You're old enough for war but not for voting

Sitter i mitt kök och rensar vinbären jag plockade igår. Lite mer än 2 liter. Undrar verkligen vad jag ska göra av allt. En ful liten krabat som åkt snålskjuts kravlar runt på bordet och radion står på, såklart. Det är visserligen slut för idag nu, och Koljonens jättestora frågar är väl ett av sommarprogrammen som är lite mer okej än de andra, men när ska egentligen riktiga morgonpasset börja igen? Jag vet att jag har gillat Emma Knyckare, men mer i mindre doser, i korta krönikaformat kanske, eller som gäst. Inte som programledare i mitt älskade morgonpasset, och inte tillsammans med Diego. Jag tackar för sällskapet på vägen upp hit förra veckan, det var kanske den bästa morgonen på hela sommaren, men jag är nöjd nu och vill ha Kodjo tillbaka! Som det är nu måste jag lyssna på P4 på morgonen (vilket kanske är nyttigt iofs, eftersom jag får lite Västerbottenanknytning, men jag vill gärna ha valmöjligheten).

Jag vet nog att om det hade varit röda vinbär hade jag tagit lite till att göra en likör. Dennis och Janne kunde ha fått den, och en flaska vitt vin att blanda till egen Kir av! Kanske skulle jag ändå försöka mig på en liten sats, även på svarta vinbär. Jag kommer ju dricka den lika lite som jag skulle dricka svartvinbärssaft, men bara för att det kan vara trevligt, och för att det ändå inte kommer gå åt 2 liter svartvinbärsgelé!

Mera gnäll?

Jag har fullkomligt nollställd motivationsbarometer. Noll! Eller minus. Jag vill verkligen inte simma, hur mycket jag än intalar mig själv det. Det är skittråkigt och mentalt påfrestande att gå på gymmet ensam, jag blir mer irriterad än harmonisk av promenader för de är så totalt otillräckliga och springa är kanske det sämsta jag kan göra ur rehabiliteringssynpunkt.

Så jag tar ett bad? Mitt på blanka dagen! Läser ut Åshöjdens BK, löser ett korsord och tänker över min situation. Jag vet att jag borde gå till TC och vara sämst på musikquizet ikväll, för tillochmed det är bättre än att isolera mig såhär hemma i soffan. Men jag vet också att jag redan hunnit bli den som inte förväntas komma dit. Och faktiskt, jag gillar er alla i klassen (a lot), men jag känner mig inte jätteledsen över att ni fått den bilden av mig.

At another time and place in our lifes hade det varit annorlunda. Jag vill egentligen att vi ska bli kompisar men jag orkar inte.

Som jag sa idag (även om jag inte fick jag något medhåll) det kan bli skönt med lite höst nu! Sicilien först förstås, men sen välkomnar jag mörkret och svalkan. Lite hockeykvällar, på golvet bredvid Milo. Ännu en jul att se fram emot. Förhoppningsvis en bil, som kommer stå oanvänd mest men ändå värma min själ med sin blotta existens.

Än går det vågor...?

Det är så jävla mycket skitsnack nu, det räcker inte alltid med att säga förlåt för att bli förlåten. Faktiskt. Då kan man ju hålla på med vad fan man vill, hur många gånger som helst, bara man ber om ursäkt varje gång, så blir det okej att göra det igen och igen och igen!?

Ja, det är Hammarby det gäller. Ja, ett antal vuxna (en del iallafall) män som springer runt på en gräsmatta och jagar en boll. Och ett antal andra som står och hoppar och skriker och sjunger för att bollen ska ta sig in i ett nät fastsatt i en metallkonstruktion. Och ja, barn svälter och naturen håller på att utrotas och om folk bara lärde sig prioritera och kanalisera sin energi åt att stoppa växthuseffekten, manifestera för fred och lika villkor och le mot varandra på gatan så skulle världen bli en mycket bättre plats att leva på.

Men frankly, så är det där också bara skitsnack. I någon mån så behöver vi fotboll också. Samhället är ett ekosystem som vilket som helst. Du kan försöka att inte bry dig, men idrott har en stor roll i det ekosystemet, och det är allmänbildning och en av de finaste och bästa sakerna som finns. Och det finns ett lag, som hade alla förutsättningar för att göra livet så mycket ljusare för så många personer, för mig och för en stor del av alla människor som betyder mycket för mig. Men de gör inte ett skit. Jag skiter i förlusten igår. Det är ju bara en av så många. Alla kan förlora en avgörande match. Det händer. Men den borde aldrig ha behövt vara så avgörande om alla hade gjort sitt jobb på vägen.

Och jag är kanske mest arg för att jag inte riktigt har rätt att vara arg, för jag var inte där och såg misären (den här gången). Jag gick och la mig igår med bara ett resultat och vetskapen om att hoppet är släckt även för denna säsong. Men det var ändå "bara" det, den vanliga besvikelsen. Uppgivenheten och den bitterljuva känslan att "skit i tabellen - Bajen bäst ändå" skulle få komma till användning ännu än gång.

Men herregud, jag vaknade till något helt annat. Upprört. Nästan obehagligt. Jag blev tom och lite knäckt. Så mycket reaktioner. Känslor. Åsikter. När folk som är så vana att bara ta och ta och aldrig tappa gnistan till slut sätter ner foten på det här sättet så är det allvarligt.

Am I overreacting? Maybe. Men kan inte det vara bra det då?

Eller?

Kanske skulle gå på yoga ikväll och bli en ny människa?

Jag har sytt gardiner idag. Gråtit, sytt gardiner och lyssnat på Teddybears Stockholm.



Något måste man väl göra för att verka mer macho, och Teddybears är bra.

Öppna fönster förstås, man vill ju gärna dela med sig. När jag sprang ner till tvättstugan frågade en granne om det var jag som spelade musik. Jo, det var jag, erkände jag, tänkte att ärlighet säkert ändå är bra för grannsämjan men var ändå lite rädd, borde jag sänka? Nej! För fan! Jag var tvungen att lyssna på nån annan skit hela morgonen, förklarade grannen och nickade bort åt ett annat öppet fönster, det var en lättnad att någon överröstade det där!

Det känns bra ändå, även om det bara var en granne och alla andra kanske hatade mig ;) On the other side så har jag väl nu lite krav på mig vad gäller musikval. Och jag kan väl egentligen inte säkra med Teddy hur länge som helst heller..?

Ty dagar utan Dig är inga riktiga dagar alls

Haha!?

jag gjorde om på bloggen istället. men den bilden jag ville ha ville inte ge mig dess tillstånd för att det är Jonnas bild. Men om bilden visste att det var jag så tror jag att jag skulle få använda den

Om hemlängtan

I brist på den fina anteckningsblock med den vackra framsidan så vet jag inte vart jag ska göra av min rastlöshet. Det är inte samma sak att skriva på tangentbord, eller på en lapp som sen kommer slängas och försvinna. I en plötslig snilleblixt, så som de ofta brukar vara, vet jag vad jag ska göra.

Jag skulle ringa någon, men sen gick tiden.

Sorterar mitt liv i tre högar och försöker få plats med två av dem i en för liten väska. Den tredje vet jag inte alls vad jag ska göra av. Och så finns det en fjärde inofficiell hög med saker som inte platser i någon annan hög, den ska vi inte ens tala om.

Varje gång jag ska åka blir det såhär, som om jag flyttar igen och igen. Fast jag egentligen är en sån som reser med lätt bagage, vart kommer alla saker ifrån?

Men om drygt ett dygn kan jag packa upp det mesta igen, det kommer säkert dröja en vecka innan jag gör det ordentligt, men då kommer jag såklart tycka att det var värt allt.