"Vi somnade"

Världens sämsta! Men förmodligen bästa bortförklaring.

Kunde ju ha varit jag. Det har faktiskt varit jag, många gånger. Och det ska inte vara mitt ansvar att bli arg, det ska vara mitt ansvar att förlåta och ta hand om (jag tar på mig den genusrollen i det här fallet).

Och oavsett film eller inte film så är ju alla missförstånd redan utredda sedan tidigare, så varför ska jag tänka för mycket? Och jag var egentligen alldeles för upptagen hela tiden, av att vara stolt över mina nya skyddslingar, att jag inte brydde mig så mycket om dem som inte var där (det var dålig stil, det kommer vi inte ifrån, men matchen är spelad, slutsignalen har gått, vad är det för idé nu?)

Och jag är så nära att kräkas/börja gråta/blöda näsblod av rent fysisk utmattning. På riktigt. Alla de sakerna. Den känslan har präglat hela dagen. Men ändå är det en sån där dag som jag bara vill minnas exakt som den är och var. För den har varit så perfekt. Men jag orkar inte skriva ner det. Så snart har jag glömt, och då är det bara vänta till nästa sådan dag kommer förbi (det finns en chans att imorgon blir iallafall två tredjedelar av idag, och det är inte illa det heller).