Kul förövrigt att Z var här i 4 dagar, vi har antagligen inte träffats så många dagar i rad på jättelänge eller vistats på så nära avstånd, men ändå lyckades vi inte skriva ett enda gemensamt inlägg. Gjorde vi inte det ofta en gång i tiden?

Så kul var det alltså! ;D

Har haft enmans-syjunta här hemma på morgonen. Eftersom klockan ändå hade blivit för mycket för att jag skulle hinna till någon föreläsningen. Bytt knappar och sytt extra knapphål i favoritkoftan. Nu återstår bara att vänta tills på måndag, och se om den har fått tillbaka lite av sin tur.

Ingen nämnd, ingen glömd

De senaste två veckorna (på en höft) har jag farit omkring. Jag har varit på många av de bästa platserna jag vet i hela världen. Jag har upplevt mycket. Jag har känt många olika känslor.

Jag har spenderat kvalitetstid på Smörholmen, min eviga fristad och källa till energi och inspiration.
Jag har kört bil sammanlagt närmare 200 mil.
 Jag har inte sovit ordentligt på hela den här tiden, inte kollat Facebook eller mail en enda gång (det är som det ska vara, när man har mycket att göra).
Jag har träffat min blivande hundvalp.
Jag har promenerat, så jäkla mycket, och konstaterat varje gång att det är sjukt underskattat.
Jag har fått de finaste uppriktigaste komplimanger jag kan minnas att jag någonsin fått, av en person jag inte känner.
Jag har jobbat.
Jag har blivit stucken av en geting (och har fortfarande ont).
Jag har ätit efterlängtad sushi, och glass.
Jag har vunnit, jag har förlorat.
Jag har skrattat, jag har gråtit, jag har kramats, jag har skrikit.
Jag har stått på norra stå och blivit sprayad med pepparspray i hela ansiktet, blivit knuffad och slagen (lite lätt). Jag har sett polisen misshandla människorna och föreningen jag älskar.

Nej vet du, jag ska inte försöka summera det här mer. Det är för mycket, för intensivt, för lite tid. Det blir lätt fel. Jag lägger de här två veckorna i ett alldeles särskilt fack i minnesarkivet, slår på soundtracket till Scarface (för gamla tiders skull), och fokuserar istället på allt jag  i n t e  gjort, för att jag gjort allt ovanstående (och mer därtill). Försöker komma ikapp mig själv, och börja om från början.

Aldrig glömma, aldrig sluta bry sig, men kanske ändå på någon meta-nivå av det hela, ett första steg mot att ta mig igenom.

När gjorde de om blogger? Jag är förvirrad.

Idag har det varit sånt väder att man måste tänka på att dricka hela tiden. Vi hade picknick (som jag varje vår måste lära mig om hur det stavas) och jag tyckte vi var precis utanför "allra käraste syster"-sagan, fast vi inte var ensamma, men jag var visst den enda som läst den.

Som en person som kanske borde vara en ambassadör för idrotten, skulle vissa kunna påstå att det är dåligt att jag inte sett en enda av Sveriges (eller någon annans) match under pågående ishockey-vm? Men faktum är att, nej. Jag sover hellre, eller tittar på något annat.

För, jag säger det här varje år, och det börjar bli väldigt tröttsamt:
1) viktig hockey ska inte spelas i maj,
2) VM borde inte spelas varje år

och dessutom, alla resultat hittills är så fruktansvärt förutsägbara att det verkligen inte känns som om jag missar något. Som igår tillexempel: Slovakien-Kazakstan, 4-2, otippat? Norge-Italien 6-2, otippat? Kanada-Schweiz 3-2, otippat? Sverige-Tyskland, 5-2, otippat? Svar, nej!

På fredag spelar Tre Kronor mot Ryssland, det kanske skulle kunna vara en match att titta på, i brist på bra fotboll menar jag? (Syrianska-GAIS/BP-Trelleborg). Vi får se.

6 veckor alltså. Tills jag får börja ta hand om min nya lilla lurviga raring. Jag har ju egentligen bestämt namn, men eftersom hon också ska ha ett namn på sin "riktiga" kullbokstav, så hamnar tankarna ändå där lite då och då. Det är inte som om jag har idétorka, jag skulle kunna döpa alla syskonen, flera gånger om (baserat på att det ska passa ihop med kennelnamnet och/eller vad tidigare valpar har fått heta). Men min egen, det är som svårare på något sätt.

Kabaret
Kadett
Kaffe
Kaka (ev. för den fotbollsintresserade Kaká)
Kemi
Kim
Kitsch
Kaliber
Kenta (såklart)
Klick/Klicka
Kalla (uttalat antingen som i "kyliga" eller som i Charlotte)
Kamrat
Kanon
Kate
Kelly
Karmen
Kappa (grekisk bokstav/klädmärke)
Kill
Kornelis/Kornelia
Karneval
Karusell
Knight
Kasanova
Kashmir
Kasper
Kir (!)
Karma
Key/Kii
Kaos
King
Kex
Karisma
Kleo
Kavat
Kato
Kebnekaise (tilltal: Keb)
Kattla
Kid

min personliga favorit är annars Kash, men precis som med flera av de andra namnen i listan ovan skulle det då hellre passa på en liten pojke. Ju mer jag tänker på det, desto mer fastnar jag också för Kir, men det håller ju inte, för det är svårt att ropa, och kanske lite för "skämtsamt"? Några av namnen skulle jag inte ha något emot att ha som officiellt namn (tex Kavat), "på pappret", men vad har det överhuvudtaget för betydelse egentligen, om jag ändå inte tänker kalla henne någonting som ens är i närheten?

Gaaah!!?

Mycket nedräkningar i mitt huvud nu:

Hem-/stockholmsbesök (+Söderstadion) 10 dagar (12)
Nästa match 7 dagar
Sista (ordinarie) tentan (och därmed "sommarlov") 32 dagar
Valp 6 veckor, på fredag
Zeta-besök 19 dagar
Blodomloppet 24 dagar
Examen (OMG!?) knappt 8 månader

Slutspurten, paniken, nuet

Pediatriken, "barnkursen", DSJ III, oavsett vad vi väljer att kalla den här kursen så är den fruktansvärt intressant. Alltså, så intressant att jag börjar undra om det verkligen är nutrition jag vill jobba med och inte typ barnens välfärd? På tiden att komma på det nu!? Jo, jag vet...

Å andra sidan hade jag verkligen inte kunnat tänka mig att bli barnläkare, eller politiker, så enligt devisen "ingen kan göra allt men alla kan göra något"* så tänker jag fortsätta tro att jag valt rätt, och mitt "något" blir alltså maten (trivialt behöver väl inte betyda att det inte är viktgt?)

Oj, vad rörigt det här blev nu? Redan efter ett stycke, jag som hade sådana visioner för det här inlägget! Hur det skulle få hela den stora läsarskaran (på ungefär sju om dagen) att förstå  p r e c i s  hur gripande och engagerande det är att sitta och läsa mina fina "studiebiblar" Barnmedicin, Krause's Nutrition Therapy och Clinical Paediatric dietetics.

När det får tillochmed  m i g  att börja fundera på stora frågor om livet och rättvisan, och att inte bara skumma extralitteraturen utan faktiskt läsa in den, reflektera över den, och typ gå till källornas källor för att försöka förstå. Då måste det verkligen finnas något djupt och viktigt därinne någonstans. Hänger ni med?

Barn (och familjer) är fan det finaste vi har i samhället, och det är på samma gång liksom både skrämmande och betryggande. Jag ska samla mig lite nu, gå och träna, äta mat, lägga pussel, läsa något som inte handlar om sjukdom och elände, tänka lite på min valp, tänka lite på Hammarby. Sen, nästa gång, kanske jag kan lägga fram faktan såsom jag först hade tänkt mig det här inlägget, idén som fick mig att öppna det här tomma blogginlägget till att börja med. Sen. Nästa gång. Kanske.

*en devis som i solidaritetens namn snarare borde formuleras typ: "ingen ska behöva göra allt, men alla måste göra något"