Den här bloggen skulle behövs förnyas/fräschas upp. Precis som jag. Skriver upp på lista!

Det har kommit två nya vetenskapliga studier. Det kommer nya vetenskapliga studier hela tiden, när någon faller inom mina intresseområden och jag får nys om den så läser jag titel och abstract, ibland skummar jag hela och ofta tänker jag "det här skulle jag vilja skriva något om/sätta mig in i". Men så kommer något annat emellan. Det är otroligt hur mycket "ska bara" det finns trots att jag bara jobbar lite extra vid behov och funderar på om jag ska läsa en distanskurs på halvtid eller inte (jag pluggar alltså inte ens halvtid, utan jag bara funderar på det). Vips så är det kväll igen, och nästa morgon snurrar "ska bara-karusellen" igång igen.

De två nya studier jag tänker på just nu handlar om
1) Kolhydrater och prestation.
http://www.nutritionj.com/content/12/1/16/abstract
2) Att protein från raps kan användas istället för sojaprotein.
http://www.clinicalnutritionjournal.com/article/S0261-5614%2812%2900237-3/abstract

1) intressant för att de gjort en bra vinkel på frågeställningen, försökt efterlikna verkliga livet istället för väldigt laboratoriemässiga protokoll som är svårt att överföra till riktig idrott. Dessutom är allt som skrivs om idrott alltid intressant att läsa/tolka. Plus att det alltid är skönt att läsa vetenskapliga texter om kolhydrater nuförtiden, när hela det ämnet är så dränkt av anekdotiska "evidens"
2) intressant ur miljösynpunkt. Jag är inte vegetarian, så kanske kommer det inte påverka mig personligen så mycket. Jag brukar dock ofta bli förvånad över att de som är veganer av etiska orsaker slänger i sig soja (ofta genmanipulerad) hur som helst, med tanke på hur dåliga odlingarna verkar vara för miljön. Jag har flera gånger känt att jag vill säga något om det, men att jag inte vet tillräckligt för att hamna i en argumantation, och det stör mig att inte veta. Att sätta mig in i den här artikeln skulle förmodligen både tvinga mig att ta reda på och förstå lite mer kring sojaodlingens effekter, och med lite tur har de väl i artikeln kommit på en potentiell lösning till problemet också. Det vore väl stort och härligt för mänskligheten och naturen!

Tre chins

I den mån klassisk längdskidåkning och chins har några muskelgrupper gemensamt så är jag efter idag 1 mil närmare mitt kortsiktiga träningsmål.

Klart slut.

Första steget närmare mitt mål idag. Efter att jag kört igenom benen på gymmet så avrundade jag med tre set excentriska chins (alltså, hoppade upp, höll kvar några sekunder med hakan ovanför stången, sen så långsamt som möjligt ner). Orkade 7 repetitioner första setet, 4 reps andra setet, 2 reps sista setet.

Jävlar vad svag jag är!

Så vad är det här för mål jag svammlar om? Jodå, bestämde igår att jag behövde ge mig själv lite medgång och hittade på ett "nonsens-mål" för den närmsta framtiden, något som är tillräckligt enkelt för att kännas nåbart, men tillräckligt svårt för att jag ska kunna känna mig stolt när jag klarar det. Jag kan i dagsläget inte göra en enda chin, men mitt mål är att klara 3 i augusti. Planen för hur jag ska ta mig dit är lite under uppbyggnad, men negativa/excentriska chins var förvånansvärt jobbigt, och känns därför som ett bra inslag.

Idioti

Jag försöker, i egenskap av hundägare, att ställa så lite krav/ha så lite förväntningar som möjligt på "samhället", jag vill att Gissa ska göra så lite väsen av sig som möjligt i tillexempel kollektivtrafiken/på allmän plats, jag låter henne inte gå fram till människor/hundar vi möter hur som helst. Och skulle det vid enstaka tillfällen hända ett "missöde", hon kanske kommer för nära någon som passerar oss, eller hälsar lite för entusiastiskt på någon som kommit fram och bett om att få hälsa, då ber jag givetvis om ursäkt och, vid behov, korrigerar min hund. Jag vill att alla som inte har hund, ska ha så stor anledning som det går att acceptera och tolerera oss med hund.

Jag kan bli irriterad på icke-hundägare, som bara tar sig friheter att hälsa/klappa/prata/locka på min hund i liknande sammanhang, och på andra hundägare när de inte ens anstränger sig för att kalla in/hålla in sin hund när de möter oss och bara antar att det är okej att dem stretar fram till oss längst ut i kopplet (så att Gissa kanske får belöning=hälsa på hunden, för att göra något hon inte fått tillåtelse till).

Nåja. Trots irritation ibland, så är det ändå oftast bara trevligt att ha hund, och därför försöker jag låta det andra passera förbi med så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag försöker framförallt att inte alls lägga mig i hur andra uppfostrar sina hundar, för det är så jäkla störigt när andra talar om för mig hur jag ska göra (för jag vill göra på mitt sätt). Om någon frågor om min åsikt, så kan jag såklart svara, med stor ödmjukhet. Anekdotiskt bara, "så här gjorde jag" eller "så här skulle jag ha gjort", men poängterar att det inte är någon vetenskap.

MEN! Nu har jag vid flera tillfällen blivit "utsatt" för samma hundar+hundägare och JAGORKARINTEMER! Det inträffar oftast under sista kvällsrundan, många är ute med sina hundar samma tid då, och man nickar och hälsar grannsämjemässigt på dem man känner igen och för det mest går allt lugnt till. Folk plockar upp efter sina hundar, delar med sig av påsar till den som glömt, de som inte har superlydiga hundar (typ jag) jobbar på bäst de kan och som säkerhet håller vi kopplet lagom kort i mötena.

Förutom vissa. De är flera men framförallt är de är två stycken tjejer, uppskattningsvis i övre tonåren. Den ena med en liten vallhund och den andra med ett vitt fluff av något slag. Ser ut som små söta hundar av precis den sort som just sådana här tonårstjejer önskar sig som "utsmyckning". De står i ett gathörn, med hundarna i varsitt flexikoppel lite för långt utsläppt. Kommer det en hund så börjar det vita fluffet definitivt att tokskälla (argt) på långt håll, jag och flera med mig tar såklart omvägar runt detta om vi kan.

Fluffhelvetet skäller även på: barnvagnar, grupper av personer som är fler än 3 som går tillsammans, cyklar. Och kanske något mer, men det är vad jag hittills har kunnat observera. Den andra hunden är inte lika tuff utan står tyst ett halft steg bakom sin skällande kompis, men ändå med sträckt koppel och lite hotfullt kroppsspråk. Fan, det är tillräckligt jobbigt att det här ens inträffar. Och jag respekterar att vissa inte vill korrigera sina hundar/jobba bort sådana här beteenden (det är inte omöjligt, men alla kanske inte orkar, och nöjer man sig då med att alltid ha total uppsikt och kopplad hund, så fine, alla behöver inte bli champions). Vad som däremot överhuvudtaget INTE är okej som ägare i denna situation är att skratta åt/med sin hund varje gång den gör ett sådant utfall/skäller ut en person/familj/hund. Att inte försöka hålla sitt jävla felxikoppel kortare. Alltså, deras hundar, trots litenheten, skulle förmodligen kunna tillföra rätt ordentlig skada, och ägarna står där och skrattar åt det!?

Jag är trött och lättretad idag. Jag brukar bara svära över det här för mig själv, gå in och klappa om Gissa extra mycket. Tänka att det är väl mig det är fel på, sånt här kanske man måste acceptera, om man inte blir en eremit ute på landet. Men idag rann det över. Säg åt din hund eller gå härifrån! (sa jag förstås inte, men oh vad jag menade det). Jag försökte vara objektiv, samlad, avvägd. Ge konstruktiv kritik. Förmodligen slog det över lite, speciellt när jag såg att de inte alls tänkte ta till sig av vad jag sa, utan bara flinade lite nervöst och himlade med ögonen. Då kom inte alla ord ut så fint inlindat och pedagogiskt. Men jag sa iallafall nånting.

Helvete. Om jag, en hundägare med förståelse för hur svårt det kan vara med hunduppfostran, blir såhär arg över det här. Hur mycket förstör det då inte ryktet om hundar och hundägare i stort, bland den icke hund-ägande befolkningen?

Å herregud, jag sitter och funderar på att skaffa nästa hund. En jaktlabrador, jaktcocker eller kanske en till curly. Jag skulle vilja ha en draghund, någon gång. Men frågan är om man då kanske egentligen borde ha ett helt spann så småningom. Och skulle jag kunna ge den tillräckligt mycket fysisk motion? Och kanske skulle jag beta mig igenom fågelhundarna först? Så att jag får någon nytta av mina första erfarenheter med Gissa?

Gissa ja, hon behöver bli äldre förstås (mognare, lydigare). Men det är inget problem. Jag vet att jag ska vänta åtminstone 1,5-2 år till innan det blir en ny valp, det känns inte alls jobbigt, jag vill inte HA valpen nu, jag vill bara tänka på den nu. Planera. Kommer behöva en ordentlig bil (Honda CRV, gärna).

Och se bara på min livssituaiton idag:
- Högskoleexamen men inget jobb, ingen motivation att läsa den kurs jag sökt och kommit in på (timvikarierar så att jag klarar mig precis)
- Bil: Ford Ka
- Ingen bostad (flänger runt mellan brorsans lägenhet och föräldrahemmet, har ingen aning om vart jag har hälften av mina tillhörigheter)
- Trotsig unghund, som det var meningen att det skulle bli en jakthund av, men när man hör/läser/ser jämngamla individer som redan ser genomarbetade ut... då undrar man ju lite hur tusan det här ska gå?

Så ingen uppfödare med självaktning borde ens överväga att sälja en bra valp till mig.
Men som sagt. Ingen stress. Jag vill bara drömma.

Tack själv!

Det är så fint att promenera hemåt från Zinken en fredagkväll, med en stor seger i ryggen (trots tvivelaktig kvalitet på spelet), med en Gissa vid sin sida. Hon var så fin i grönvit halsduk och förgyllde många supportrars kväll (tror jag). Det är nästa så att hon börjar bli lite "kändis" där på bandyläktaren (vilket jag trivs med eftersom jag hamnar i skymundan, alla vet vad min hund heter, men ingen vet vem jag är).

Men ni ska veta, alla ni fantastiska fina människor som kommer fram och hälsar och busar och myser med min valp, att ni förgyller också min kväll. Med alla era fina ord om henne/oss. Hon får så mycket beröm såväl för "lydnad" och mentalitet, som utseendet. Många säger att de skulle vilja ha en hund som henne, och även om en del cred ska tilldelas aveln, och en del till ren tur, så värmer det så jäkla mycket. Men det allra finaste är att de flesta (jag tror faktiskt alla, den här gången iallafall), efter att de hälsar färdigt, precis innan de ska gå vidare till sin plats, liksom stannar upp i ett litet ögonblick av uppriktig tacksamhet.

"Tack", säger dem.

Antingen riktat till henne eller till mig. Som om vi har gjort dem en tjänst, eller gett dem någonting värdefullt. Jag vet inte vad egentligen, men det känns ändå fint och viktigt. Jag blir stolt och glad.

Jag är bara så väldigt fokuserad på henne just då, på att hon ska uppföra sig hyffsat, så jag glömmer nog bort att visa att jag tar till mig av berömmet. Så jag vill, i den mån det går såhär i efterhand, skicka ut ett teleaptiskt "Tack själv!"

(Bild från Hammarby Foto på Facebook)

Livets stora händelser

Jag har ett nytt te. Rooibos med smak av "Caramel"
Jag var skeptisk pga 3 orsaker.
1) Rött te
2) "Caramel"
3) Påste

Men! GOTT!

Jag vet att jag borde vara stressad över den här sysslolösheten. Och jag antar att det kommer komma. Men just nu är det bara så jäkla fett att kunna sova till åtta om morgonen, ta jättelånga promenad, äta frukost och ta påtår, inte börja göra planer för kvällen förrän nån gång efter lunch. Att lyssna på poddradio hela förmiddagarna, medan jag stickar lite på en halsduk, läser en bra bok eller strosar runt och slöstädar/pysslar hemma.

Det är som om jag har flera år av inlagrad trötthet som bara måste få utlopp nu. Sen kommer rastlösheten nog slå till. Annars vore det konstigt.