Vikten av Coca Cola

Som så många gånger förr, så bröt jag ihop och tog mig samman, allt inom loppet av ungefär 3,3 h. Och "sammantagandet" av mig själv resulterade i att jag blev klar med en uppgift i allra sista minuten. Typ.

Så, efter minsta möjliga ansträngning, anser jag nu att min fallpresentation är i inlämningsbart skick, och titeln är som rubriken lyder i detta blogginlägg: Vikten av Coca Cola.

Så, nu är ni bra nyfikna va?

Bra. Tack. Och bock. Då känner jag mig uppskattat och speciell.

Hade jag själv fått välja hade den såklart hetat Vikten av Pepsi. Men nu var nog den här patienten inte Hammarbyare, och jag kan ju inte fabricera den enskilt viktigaste informationen från hela samtalet, bara för mitt eget nöjes skull.

Dokumentet är nu sparat och klart inför morgondagens överlämnande, och jag kan lugnt återgå till att bryta ihop.

När man twitter-söker på "Hammarby Sjöstad" är mer än hälften av träffarna så är mer än hälften av träffarna på italienska.

Vilket sammanträffande att det är så just nu, när jag trivs så här oförskämt bra i Sjöstaden, men samtidigt drömmer om en framtida semester i Italien.

Lite välbehövlig sovmorgon imorgon... eeh...

Hundar, barn och välbehövlig uppmuntran

Urladdning-uppladdning

Jag var rätt uppgiven i morse. Helgen var för kort och för intensiv. När jag nu får en miljard intryck hela veckan borde jag ju egentligen göra så lite som möjligt när jag väl är ledig för att orka fylla på med mer igen. Ett tomt, svalt, helvitt rum. Tystnad. Rensa huvudet. Ensamma promenader i trollska skogar. Meditation?

Men

Men så blir det ju inte. På helgen ska jag dels hinna med alla saker jag alltid försökte hinna med när jag var hemma på kortvisit medan jag fortfarande bodde i Umeå+läsa ikapp allt jag inte riktigt hunnit med under veckan+träna några extra pass eftersom det är ont om tid på kvällarna+aktivera och uppfostra min trogne fyrbenting till något vettigt+handla+se på film och lyssna på musik+alltjagnukanhaglömtidenhärekvationen. Sen kommer måndag. Måndagar har ofta varit en av mina favoritdagar, men nu innebär det bara att det känns extra långt till jobbet, att det är dags att känna sig sådär otillräcklig igen i flera timmar varje dag, att jag måste vara trevlig och social lite längre än jag egentligen har tålamod till, att jag inte kommer få sova middag förrän om många dagar, ont i fötterna, stress, massor med långa listor som aldrig hinner bockas av. Men! Vad är det fina i kråksången? Att komma hem till färdiglagad middag, rastad trött och mysig hundvalp och hallon-lakrits-te. Det behövs bara EN sån dag för att bygga upp energin för ganska lång tid framöver. Att sedan resten av hushållet försvinner iväg på egna ärenden en liten stund, så jag får krascha och släppa taget en stund i all ensamhet, det är inget måste, men en klar bonus. Mvh. Lyckligt lottad

Okej, så Hanna påpekade igår att det var länge sedan jag skrivit något. Och dessutom lite press på att det måste vara smart eller tänkvärt. Men det är väl det där med motivation, och prioriteringar. Om jag inte ens har tid att träna ordentligt, så kan jag ju omöjligen ha tid att sitta vid datorn och tänka ut något som är av intresse att läsa. Från praktiken skulle jag såklart kunna skriva en halv bok varje vecka, men då har vi den där tystnadsplikten.

Annars då? Förutom att jag "jobbar" övertid varje dag, så leker jag lite au pair till Liam på kvällarna, försöker lära min hund att uppföra sig någorlunda, och drömmer fortfarande om en bandykarriär, som blir mindre trolig att inträffa för varje dag som går. Fotbollen är över, så vintern är officiellt här, mild än så länge, har bara använt långkalsonger två gånger. Just nu mår jag ungefär som man gör om man kommit fyra  i Superettan, men i smyg är jag riktigt hoppfull inför nästa säsong. Om jag grät under sista hemmamatchen för i år låter jag vara osagt, men jag måste jobba en del med min inställning till den nya arenan.

För tätare uppdateringar: Twitter. Det är enda nätbaserade regelbundenheten jag har.