Jag och Gissa fick lite revansch ganska snabbt efter missödet i förra inlägget. Jag överreagerade och sedan dess har allt förflytit ganska smärtfritt. Skönt med mycket lösgående de senaste veckorna, efter att ha spenderat 2 månader i tät trafik mest hela tiden kan hon nu kuta i sick-sack över isen medan jag pulsar på i skoterspåren.

Ändå känns allt fortfarande lite avtrubbat. Imorgon är det nyår, och jag funderar på att fira in 2013 ensam i lilla bilen längs E4:an södergående. Även om jag nu inte har något särskilt att återvända till, så måste jag väl förr eller senare ta tag i den här hemresan.

Hur det nu än blir med nyårsfirande, så kanske jag skulle testa det här med nyårslöften för en gångs skull?
Fast egentligen skulle jag hellre kalla det nyårsförhoppningar, för jag vet precis vad jag önskar av det nya året (tre saker), men samtligt känns lite utanför min kontroll.

Så jag återkommer, störst risk att de dyker upp på Twitter, om alls. Hej.

Det här med hund alltså. Det går verkligen i vågor, en bra dag hit och en dålig dag dit, utan att det går att förutse varken upp- eller nedgångar. Och jag är i behov av ett förutsägbart liv just nu. Orkar inte med överaskningar. Just nu lyser dessutom de riktigt bra dagarna med sin frånvaro, det handlar snarare om dåliga och ännu sämre dagar, för oss. Och jag som trodde vi var på väg UR en svacka.

Idag var allt precis som vanligt när jag lämnade henne. Hon var rastad och trött i huvudet och verkade rätt nöjd att få lägga sig och vila när jag skulle fara iväg på bandy. Jag tycker själv jag har gjort ett okej jobb med ensamträningen. Hon har klarat 6 timmar utan problem/olyckor flera gånger förr.

Jag stod där på Kalix IP och frös litegrann, tänkte att det var fint att jag inte hade tagit med henne för det måste vara ännu kallare för de där oskodda tassarna, hon hade det fint hemma i värmen. Det var många andra åskådare runt isen som hade sina fyrfotingar med sig, jag såg på dem och fick en så himla varm och skön insikt: Gissa är faktiskt ganska väluppfostrad! Jag märker/tänker aldrig på det när jag har henne med, för då är jag så upptagen med att hålla ett öga på henne och ett på det jag själv håller på med, så då finns inte utrymme att observera några andra hundägare. Men nu såg jag, och häpnades. Där kom den ena stora hunden efter den andra som släpade runt sina ägare i kopplet, stretade och drog åt alla möjliga håll. En annan hund hoppade upp på alla som passerade inom koppelavstånd, visserligen var hon en ganska liten ras och hon var egentligen bara glad och ville hälsa på alla, men det kan ju ändå inte vara okej! En person hade två hundar med sig, och de trasslade in sig i varandra och varandras koppel så fort bollen sköts ut från planen någonstans nära det hörn där de stod. En till synes ganska gammal schäfer som verkligen inte kunde finna sig i att husse tittade på bandy istället för på honom, så fort han inte fick uppmärksamhet så drog han i byxenben/vantar/koppel. Det låter kanske som ganska små "felbeteenden", men jag skulle ha blivit galen. (Säkert fanns där hundar som uppförde sig exemplariskt också, men dem lägger man inte märke till lika mycket).

Tänk vad en paus från något (någon) kan göra gott ibland, jag hade fått tillbaka lite framtidshopp. Felix vann, och på radio hörde vi slutminuterna från Studenternas där Hammarby slog Sirius. Allt talade för att detta skulle gå till historien som en riktigt bra annandag. Tills jag kom in, och såg att Gissa hade haft ett jäkla il medan jag varit borta. Hon, som aldrig brukar ha gjort ett enda väsen av sig när hon varit ensam de senaste 6 månaderna, hade nu bökat omkring med mattan, rivit sönder ett gäng pappersservetter och en tidning och spridit ut papperstussarna över hela golvet, burit omkring på några strumpor, vält ner en liten lampa på golvet och rivit ut innehållet i pappas necessär (som jag givetvis inte borde ha låtit stå inom räckhåll, men jag hade tyvärr inte sett den innan jag for). Det är oklart om hon fått i sig något glas från den kraschade glödlampan, och kanske någon Voltaren-tablett och under tiden som jag städade upp pendlade mitt humör mellan jäkligt förbannad och ganska orolig. Nu har hon fått mumsa i sig lite koltabletter för att binda ev "gifter", jag har kollat igenom henne noga efter glasbitar och sår i tassar, mun och på kroppen. Dessutom verkar hon inte allmänpåverkade det minsta, så jag är inte orolig längre.

Däremot verkar jag uppenbarligen vara i ett extra känsligt stadium just nu, så jag kan inte riktigt släppa incidenten. Jag är ledsen, besviken och rätt irriterad. Allt känns lite hopplöst, måste jag börja om från noll med ensamträningen nu? Eftersom jag inte kom på henne "på bar gärning" är det ingen idé att korrigera/visa henne hur jag känner, hon skulle ju inte fatta vad jag var arg över. Egentligen skulle vi behöva ta en promenad snart, men det känns bara som om min grinighet kommer gå ut över henne och förstöra något annat i vår fina grundträning också. Så jag har platsat henne en bit bort där hon lugnt ligger och suger lite på ett ben, glatt ovetande om detta missnöjda blogginlägg, medan jag sitter i sängen och försöker skärpa mig. Suck.

God fortsättning.

Jag är här. Har det bättre än jag förtjänar. Men det är jag värd!

Snart vänder det.