Om Jonna varit här så lever jag väl med.

Min hibiskus har en knopp. Det är jag lite smått stolt över, även om jag inte riktigt tänker erkänna det om någon frågar.

Bildmedley: Varning för hundar

Att se upptagen ut

Okej, vi kan låtsas att jag uppdaterat regelbundet sedan senast och att jag därför bara kan fortsätta från just nu, just idag. Trots att jag alltså inte har gjort det, och det ändå varit två-tre-fyra av de största veckorna i mitt liv.

Så, jag är i Norrtälje. Jag har åkt buss hit. Det är rätt fint att åka buss. Jag har varit på Mekonomen och nu tar jag en fika. Ensam. Jag ville det, man får och kan göra det, och jag skulle själv inte reagera om någon annan gjorde det. Jag är en sån där som brukar påstå att jag inte bryr mig så mycket om vad andra tycker, om mig. Jag bryr mig om att familj och vänner har det bra, jag bryr mig om min hälsa, jag försöker bry mig om miljön, jag bryr mig om hur det går för Hammarby och vad de gör för nyförvärv. Men vad andra tycker om mig, det är liksom deras ensak. Ändå sitter jag här nu och är en idiot. Jag är sjuk, trött, sliten, varm och det är massor av folk. Men det rör mig inte, för sån är jag. Det är ett trevligt ställe, nytt men inte för modernt (det skulle inte passa in) bra personal, sköna stolar, gott, jag dricksar lite och får lite påtår, så långt är ju allt bra. Men jag vill för allt i världen inte att det ska komma eller gå förbi någon jag känner. Fast, det gör det ju såklart. Flera gånger. Direkt försöker jag komma på hur jag ska göra för att de inte ska se mig, inte ska börja prata med mig, eller om de gör det måste jag ha en "bra" förklaring. För annars sitter man ju inte här såhär själv!? Inkonsekvent! Blä!

Jag har visserligen en hund sovande vid fötterna. Men det kanske bara gör saken värre. Det hade varit mer okej med ett barn. Fast inte sovande vid fötterna då, utan på stolen mitt emot. Med eget fika. Det är nog alltid bättre med ett barn.