Jag är i Kalix och halva min "semester" har gått. Det har gått bra att släppa jobbet och göra ingenting. Är inte stressad ännu, över att det snart är dags att bege mig tillbaka till jobbet. Det ska bara bli trevligt att jobba mellandagarna, förhoppningsvis lite luft, glest med både patienter och kollegor, möjlighet att landa innan verkligheten drar igång igen, för en gångs skull inte jobba över.

Däremot känns det lite svindlande och hektiskt när jag råkar tänka på nästa eventuella möjlighet till ledighet (mer än 2 dagar). Sensommaren 2014, i bästa fall? Då får jag den där känslan av att jag borde göra mer av detta jullov, utnyttja det till något annat än att bara sova ikapp, fast det ju ändå är det enda jag sett fram emot att få göra de senaste 8 månaderna.

Minisemester

Sitter med två stycken varma mackor och ett glas mjölk. Världens bästa kvällsfika, tror jag bestämt. Jag och Gissa tog en sväng till Malmö (och Köpenhamn) i helgen. Hälsat på Katta. Tagit sovmorgnar, ätit, promenerat, pratat så att jag är alldeles trött i stämbanden, pysslat och pyntat. Bara varit. Välbehövligt.

Jag tog flexledigt efter lunch i fredags och bilade ner. Drygt 7 timmar (inklusive långpromenad i Jönköpingsk solnedgång samt proviantering). Jag hade haft lite resfeber i torsdags, tvivlade på att jag verkligen brukade klara av sådana här marathonkörningar stup  kvarten för bara något år sedan. Känner mig äldre och tröttare nu. Nervositeten visade sig vara obefogad. Hade en fantastisk eftermiddag längs vägarna. Varvade mellan radio, ljudbok och tystnad. Skönt att bara få sitta bakom ratten och slappna av, filosofera. Var hungrig när jag kom fram, men inte alls så trött. Och nu, efter returresan, samma känsla. Äter mina varma mackor och fylls av energi att ta tag i en ny arbetsvecka.

Den här dagen började på tok för tidigt (typ mitt i natten) med oro över att Gissa verkar ha blivit sjuk, att jag inte hittade papprena jag behövde för att jobba, diverse teknikstrul och huvudvärk. En sån där dag som man bara tar sig igenom, varken mer eller mindre.

Men någonstans hände någonting.

Jag förstår inte ens att det är samma dag längre.

Att så många bra saker kan hända på en dag.

- Gott bröd till frukost.
- Gissa blev frisk igen.
- Långt och givande samtal med en av mina nyaste kompisar.
- Jobbat med roliga viktiga saker. Fick bra flow.
- Lunchpromenad med extra guldkant pga sällskap av Beda. Idag fick de apportera, båda två. Beda agerade störning i Gissas stadgeträning, mycket buskast med tjo och tjim och stöd från mig, svårt för krulltotten som är van att få all min uppmärksamhet. Men lyckades! Och som "belöning" fick hon såklart jobba själv. Duva stod på schemat idag, och det gick så bra, så bra.
- Köpt nya skor.
- Träffat trevligt folk.
- Tittat på fina tavlor.
- PRATAT MED PEDER LAMM (hade lite svårt att lyssna på vad han sa eftersom det bara rullade repliker från "Kampsportens historia" i min hjärna hela tiden).
- Gjort planer för framtiden.
- Avrundar kvällen så som jag gör det bäst, i lagom god tid med en kopp te i tyst och mörk lägenhet, lite ont i fötterna men ett leende på läpparna och sms i versaler om hur bra denna dag har varit.
- Får inbjudan till familjefika på söndag av en granne, som jag egentligen inte känner så väl, men det gör bara saken ännu finare.
-Går och lägger mig tidigt. Det finns egentligen gott om tid, men jag och Gissa struntar ändå i kvällens planerade löprunda. Tävlar istället med varandra om vem som kan somna fortast. Ingen kan se vem som vinner eftersom båda slocknar direkt.

J

Man kan inte tänka konstruktiva tankar hela tiden

Ni vet när man står och väntar på bussen eller är på väg till busshållplatsen och kommer på att det är något man glömt när det är precis så långt kvar att det känns nästan säkert att man skulle kunna hinna om man springer tillbaka och bussen råkar vara bara lite lite försenad? Den känslan borde väl de flesta ha känt någon gång.

Eftersom jag är uppvuxen på landet så sitter det som en reflex i mig att i en sån situation kasta av mig ryggsäcken och låta den ligga och vänta på marken för att kunna springa snabbare.

Det borde man nog inte göra om man ska åka pendeltåg i rusningstrafik.

Det här tänkte jag på idag.

Inte för att jag hade glömt något som jag behövde springa tillbaka och hämta. Utan bara för att jag råkade tänka på det.

J

Fredagsfåglar

Inledde denna mörka fredagsmorgon med en "lektion" i vilthantering. Tanken var att jag skulle jobba hemifrån fram till ca 11 och sedan vara heeelt ledig  (Jenny-träning och promenad med Sarah stod på fritidsagendan). Därför kändes det som om jag skulle ha all tid i världen och bestämde mig för att tina upp de tre fåglar jag haft liggande i frysen så länge. Det blir ju dock sällan som man tänkt sig, blev såklart tvungen att åka till jobbet på förmiddagen och skulle därifrån bli tvungen att skynda mig till Jenny, men fåglarna var ju tinade så viltträning skulle det minsann bli! Enda luckan under dagen blev dock morgonpromenaden, inget fel med det, man ska jobba med de tillfällen man har.

Jag har verkligen inte ansträngt mig tillräckligt för att få med vilt i träningen. Usch. Första, och egentligen enda, gången jag  testat vad Gissa tycker om kallvilt var för närmare ett år sedan, hon var alltså strax över halvåret och grep, höll, bar in och lämnade av en ripa och en liten mås som om hon är född till att göra just det och ingenting annat. En tid efter detta så tyckte hon dessutom att det var uppenbart ganska tråkigt med dummies. Vilken jakthund, tänkte jag stolt, som vill ha "äkta vara".

Tänkte således att det här kommer  A L D R I G  bli några problem. Och sedan har det bara aldrig blivit av igen. (Dumma mig!)

Vid första markeringen idag (med en ohyggligt stor kråka), som den duktiga markör hon är sprang hon självklart fram och lokaliserade bytet direkt, men verkade sedan inte fatta vad hon skulle göra med den. Till min stora förvåning! Jag kallade in, kastade om och skickade snabbare (lite sådär på "halvknallning"). Gripandet var lite trevande, men hon plockade iallafall upp. Pluspoäng för att hon faktiskt vänder upp och sätter fart inåt på ett mycket mer beslutsamt sätt med vilt än med dummy. Däremot släppte hon innan hon var hela vägen framme med kråkan. (Och denna tendens till att släppa för tidigt fortsatte resten av "passet" också, även om det inte var fullt lika illa).

Provade nästa kråka på ytterligare en markering, in i ett snår där hon fick kämpa lite för att komma åt den. När hon var på väg inåt, vände jag mig lite bort ifrån henne, men utan att gå iväg, hon kom hela vägen in den här gången men släppte kråkan på mina fötter. Nåja. Vi lämnade den där, gick en bit bort och skickade på ett linjetag. Ingen superfart ut men helt okej (det var ju också fortfarande ganska mörkt, kan det ha påverkat farten?)

Plockade slutligen fram en synnerligen fin liten and. Jag trodde verkligen att hon hade börjat fatta galoppen vid det här laget, men istället fick vi upprepa samma procedur som med den första kråkan. Märkligt!?

Det var det, nu har jag inga fler fåglar i frysen, det blev ett kort enkelt träningspass men gav mig bra och viktiga tankeställare. Hon är alltså inte lika "självklar"/spontan på vilt som jag trodde, just nu verkar det ju faktiskt som om jag kommer behöva introducera varje viltslag för sig, hon generaliserar inte?

Jenny-träningen ställdes in och jag blev kvar längre än planerat på jobbet (varför ska det någonsin bli som man tänkt sig?). Sedan var min motivation till att köra bil hela vägen till Norrtälje som bortblåst, luften gick ur mig och jag stannade utmattad kvar hemma i Årsta. Vilket var ganska välbehövligt. Varit ute på långpromenad med vår fina pensionärsgranne Beda, the clumber spaniel (har aldrig varit med om en hund som suger åt sig så mycket smuts på promenader). Laddat för helgens kursande med världens längsta soffsovning. Googlat "apportvilt till salu". Druckit te. Ätit pepparkaksdeg. Tagit mig igenom resterna av veckans jobbmailsskörd. Ni vet, sånt som man gör på "lediga" fredagar.

Silonsalva

Det lilla krullet har liksom lyckats skrapa upp nosen i något av sina lite för intensiva sökarbeten. Efter att bara ha försökt vänta ut det ett par dagar, utan tillfredställande resultat, testar jag nu en ny approach och har lagt på lite av en av mina mirakelsalvor (silon). Jag antar att de där såret sved/kliade litegrann innan så hon råkade hela tiden skrapa upp det igen med tassen eller genom att stryka nosen mot saker. Det har hon slutet med nu, istället sitter hon som ett fån och stirrar i kors för att försöka avgöra vad det är för nåt kladd längst ut på nosen. I korta intensiva perioder försöker hon attackslicka, men når inte fram med tungan. Hur jag än försöker så har jag inte lyckats ta kort på någon slick-attack, för varje gång jag lyfter fram kameran eller mobilen så slutar hon och stirrar istället på mig med vädjande/korkad blick.

Och då skrattar jag såklart bara varmt åt henne och kliar henne lite bakom örat.

Grejen är också att hon verkligen KAN nå att slicka sig där, jag har sett henne göra det massor med gånger, men nu när hon liksom "siktar" så verkar det tydligen helt omöjligt. Dumma hund.

...och imorgon kommer det väl att regna oavbrutet.

Idag var en sådan dag då jag bara borde ha fått stanna hemma, suttit på balkongen. läst poesi och blundat mot bländande höstsol.

Någon att komma hem till

Gissa har en säng, en jättestor soffa samt två stycken "hundbäddar" att ligga och mysa i när hon är ensam hemma. Hennes senaste påhitt verkar dock vara att enbart hålla till på ett i högsta grad hårt hallgolv. Iallafall ligger hon där och snarkar högt så att jag nästan kliver på henne när jag ska in genom dörren.

Hon väntar på att någon ska komma, det förstår jag ju. Kanske saknar mig tillochmed? Men den där hundlogiken, att hon verkar tänka att jag kommer tillbaka snabbare ju närmre ytterdörren hon befinner sig... det är SÅ JÄKLA GULLIGT!

Middagsbjudning

Jag fick ett infall tidigare i veckan och bestämde att här skulle det kokas palt! Det är i stort sett omöjligt att tillverka lagom mycket palt, så för att själv slippa äta samma sak två gånger om dagen resten av månaden bestämde jag mig för att ställa till med PALTKALAS!

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. För det första fick jag verkligen anstränga mig och tänka så att det knakade för att komma på några att bjuda. Jag har uppenbarligen inte ett jättestort socialt kontaktnät utanför familj och arbete. Resultatet blev två tappra vänner och en hundvalp. Kvalitet före kvantitet, minsann!

Någon vidare kvalitet kan man dock inte säga att det blev på den rackarns palten, jag letade runt efter rätt råvaror i fyra olika affärer innan jag fick erkänna mig besegrad. Det ska ju egentligen vara mandelpotatis och rimmat fläsk, men det var tydligen stört omöjligt att få tag på i mina förorter.

Den inte riktigt äkta palten stod trots allt på bordet innan sällskapet helt och hållet hungrat ihjäl och fick godkänt av alla i testpanelen. Så på det hela taget måste tillställningen ändå anses ganska lyckad.

Pluspoäng till Sarah och Harry för att de åkte hela vägen från Norrtälje för en enkel torsdagsmiddag.
Pluspoäng till Malin för att hon åkte hela vägen från Rissne trots att tvärbanan ännu inte börjat gå till Sumpan.
Pluspoäng till Jonna för att hon nästa kom ifrån jobbet på avsatt tid.

Väl ätet, gott folk! Nästa gång betar vi av ytterligare en svenska husmansklassiker! Stay tuned!

Prioriteringar

Det är söndagkväll klockan 21.35. Jag har precis gjort några justeringar på min presentation till imorgon. Sitter på golvet och klipper klorna på min hund samtidigt som det torkas blodpudding i ugnen. Tänker på hur olika prioriteringar man kan ha.

Apropå att ha en till hund...

... jag var på oväntat-besök-turné på landet förra helgen (det är helt osannolikt att det redan gått en vecka sedan dess, jag liksom dröjer mig kvar i helgerna ända fram till onsdag förmiddag, och sedan nån gång kring lunch på torsdagen så har jag redan börjat ställa om för kommande helg).

Ett av stoppen var Stjärnsund, där folket var fullt upptagna med ridlektioner. Men jag har ju absolut ingenting emot att sköta mig själv. Lånade Yena och övade på hur det kommer att vara att ha TVÅ stora olydiga hundar. Nån gång i framtiden.

Slutsats: Alldeles, alldeles underbart. Såklart.

Jag vet inte hur jag hamnade här...

... i seriösa diskussioner om att importera en hund från USA för att bredda och förbättra den svenska avelsbasen för curly coated retriever. Jag var ju bara en sån där som ville ha en hund, en som kanske i bästa fall tyckte det var roligt att hämta tygpåsar som jag gömt i skogen. Men jag är INTE intresserad av avel. Eller?

Och jag är absolut inte i rätt situation i livet att skaffa en till valp nu. 

Eller?

Jag blir uppenbarligen helt omdömeslös av att vara sjukskriven i en vecka. Anmäler mig till kurser hit och dit och lurar mig själv att jag ska kunna hålla en stor presentation imorgon utan den minsta förberedelsetid. Mitt i allt var det någon som påstod att jag nog behöver semester. Hallå, vart tog du vägen? Jag skulle behöva lite övertalning.

Om att ha ett förstahandskontrakt:

Efter att ha stått staplade i ett hörn och samlat damm sådär länge så att det nästan började bli lite löjligt tog jag mig äntligen i kragen och bar ner de tomma flyttkartongerna till mitt källarförråd. Tanken slog mig att jag kanske aldrig kommer att flytta på dem. Det är en märklig känsla detta. Att ha ett permanent boende. I Stockholm.

Idag hade varit en sån alldeles perfekt dag för apportering hela dagen. Om jag bara hade
1) apporteringskamrater som bodde närmare än ca 20-100 mil,
alternativt
2) en större egen övningsbank...

Men hur ska jag kunna bygga upp 2 utan 1?

Apportering till nytta och nöje

Sitter hemma och jobbar idag. Hade just förflyttat mig från bordet till soffan för att få ett nytt perspektiv på saker och ting när jag hör brevbäraren skramla i trapphuset. Gissa som legat och jagat rådjur i sömnen i flera timmar sträcker yrvaket på sig, gäspar och tittar på mig med förväntansfullt viftande svans, i hopp om att jag ska öppna dörren och att hon ska få se sin favoritgranne Beda och hennes matte därutanför. Så är ju inte fallet, vet jag redan, och några sekunder senare dimper ett tungt kuvert ner på hallgolvet och det går upp för henne också. Besviket tassar hon tillbaka till sitt sovhörn, släpar tassarna efter sig som i protest och blänger en aning på mig när hon lagt sig tillrätta igen.

"Men hämta den då?" föreslår jag lite halvhjärtat, fortfarande med den mesta uppmärksamheten riktad mot dagens arbetsuppgifter.

Ett ljus tänds i hennes blick och ett ögonblick senare kommer denna uppenbarelse emot mig:

På riktigt alltså, det var exakt så det gick till. Passande nog var det SSRKs tidning "Apportören" som låg där i kuvertet and my work here is done. När en hund kan hämta tidningen åt sin ägare så är deras utbildning komplett och fulländad, det vet ju alla som har sett tillräckligt många filmer.

Skogen

I onsdags efter jobbet åkte jag och Gissa till Gålö, för en start i viltspårsprovets anlagsklass. En dryg halvtimme senare åkte vi därifrån igen, godkända med HP (hederspris) och idel lovord. Lätt-medel vind, 24-26 grader och strålande solsken, står det i protokollet. I ett viltspår bedöms hundens spårningsförmåga, tempo och självständighet. 17 minuter tog spåret och då hade vi tagit oss igenom barrskog, lövskog, tätningar, myr-/mossmark, öppen äng/åker samt både upp och ner för flera kullar. Det var mycket vilt i markerna, jag både såg och hörde fåglar, harar och rådjur, Gissa markerade detta på några ställen men spårade sedan vidare utan tveksamheter och bar "bytet" tillbaka till bilarna när jobbet var avklarat.

"En spårnoga tik som gör ett övertygande spårarbete rakt igenom. Väl förd. Grattis, lycka till i Öppenklassen", har domaren skrivit också. En trevlig liten hälsning som han sedan muntligen kompletterade med generöst beröm, positiv feedback och tips för att komma vidare.

Det här är inget resultat som jag är stolt eller imponerad över, verkligen ingenting att skryta med. Det var vad jag hade förväntat mig, helt enkelt, något annat skulle ha förvånat. Likväl något värt att skriva hem om.

120 50

En rejäl sårskada i foten som aldrig ville bli riktigt bra i kombination med alldeles för mycket jobb har inneburit att jag missat i stort sett hela badsäsongen i år. Jag har precis som vilken sommar som helst försmäktat i värmen, men inte kunnat njuta av ungefär  D E T  E N D A   positiva med den här årstiden, nämligen att efter att mödosamt ha varit tvungen att genomlida det fruktansvärda s.k. "fina vädret" få dyka och plaska och känna sig sval och mänsklig för ett litet litet ögonblick.

De senaste 2 veckorna har jag försökt ta igen förlorad vattentid och kvälls-/morgondoppat mig i Årstaviken så ofta jag bara kunnat (sedan flytten är promenadavståndet till närmsta badmöjlighet drastiskt förkortat).

Första gången jag gick i vattnet tillsammans med Gissa blev hon mäkta förvånad och ville simma nära nära för att undersöka vad  T U S A N  jag höll på med. Hon har badat massor i sommar, som den vattenhund hon är (skulle tro att hon har lite sälblod någonstans tillbaka i stamtavlan) kan hon roa sig kungligt i minst pöl (allra bäst är det att få simma runt i någon illaluktande liten insjö/vik med en massa näckrosblad att "apportera"). Hon har vant sig vid att se mig stående på strandkanten med koppel och visselpipa i högsta hugg, redo att när som helst förstöra det roliga. När jag nu plötsligt skulle vara med och leka verkade det vara det kanske konstigaste men  B Ä S T A  som kunde hända. Det är ju trevligt att betyda så mycket för någon, men problemet är att när en hund simmar för nära är risken överhängande att man drabbas av en och annan tass, och risken är överhängande att det gör jävligt ont.

Precis som vi första gången fick öva att hon ska springa på höger sida när jag cyklar fick jag nu förklara för henne vad som är lagom avstånd i vatten. Och snabbt lär hon sig (när det passar henne). Redan nästa gång hade hon förstått poängen och nu är det en fröjd att simma tillsammans. Magiskt. Hon simmar i exakt lagom stora cirklar runt mig. Lycklig.

Sen får hon bära min handduk på vägen hem, hon gör det som om världens öde hänger på det. Jag kan bara le.

Det blir bra det här.

Exakt så mycket som inte har hänt här, exakt så mycket har hänt i verkliga livet. Jag har precis varit ute på en svettig morgonpromenad och sitter i skrivande stund i det lilla lilla köket i mina nya alldeles egna lägenhet och väntar på att det ska bli dags att åka till första arbetsdagen på mitt nya jobb som projektsamordnare/koordinator på Karolinska Institutet. En enda (visserligen ganska lång) mening som sammanfattar väl hur omvälvande min vår och sommar varit (och hur omvälvande hösten kommer att bli). Men det hela späds på av att jag däremellan även har hunnit med att få både förlängd och utökad tjänst på vad som från början bara skulle vara ett kort halvtidsvikariat. Jag har under 5 månader på heltid arbetat med det som jag länge drömt om, och något måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag ska få fortsätta med det minst ett halvår till.

Inte bara jobbet och boendet har förändrats, vi har ju även flyttat ifrån Söderstadion. Det kan låta fjuttigt, men det är lika viktigt som ovanstående (minst). Har nu testat nya arenan vid två hemmamatcher och jag önskar att vi kunde reklamera.

Tvärbanan avgår 07.18 från hållplats Linde och jag är väldigt nervös. Fullt medveten om att jag inte kan allt jag behöver för att göra ett fullgott jobb. Gissa finns här iallafall, som en trygg punkt i min tillvaro. (Även om jag för några veckor sedan insåg även hennes förgänglighet då kusinens fina Doris-hund lämnade oss helt utan förvarning, hon var inte ens ett år äldre än Gissa).

Eftermiddagar

Jag är rätt bra på förmiddagar. Jag får oftast mycket saker gjort på relativt kort tid och känner mig ganska stark. Men sen är det mer regel än undantag att jag drabbas av Den Stora Tröttheten. Den slår till utan förvarning någon gång efter klockan ett och det går inte att värja sig.

Idag slocknade jag i soffan, jag hann egentligen inte ens känna att jag var trött förrän jag hade somnat, utan märkte det först när jag vaknade en och en halv timme senare. Gissa hade smygit sig upp bredvid mig och dreglat på min arm. Det är väl visserligen ganska mysigt, men i längden är det inte hållbart.

Från och med imorgon kommer jag att ha två jobb, men idag kunde jag inte ens ta mig igenom en dag helt fri från jobb utan att sova middag. Hur ska det gå ihop?

Inkallning

Ikväll var det Jenny-kurs igen. Var inte alls lika peppad den här gången. Längtade för 13-12-11-10-9 dagar sedan. Men någonstans efter det började det gå utför. Så hela vägen dit i Rally-Saaben satt jag och funderade på om inte Gissa kunde sitta i bilen, jag kanske kunde säga att hon var sjuk, och bara titta på och få tips istället. Jag var frustrerad och inte på humör för konflikter.

Jag vet såklart nu i efterhand att det var rätt beslut att ha med henne och få chans att jobba på det som är svårt. Men det kändes inte som det under tiden. Då var det bara skitjobbigt. Självförtroendet på botten.

Några verktyg rikare åkte jag ändå därifrån lite gladare än jag kom dit. Men verkligen inte nöjd. Prestigelöshet är inte min grej, jag kan inte låta bli att jämföra med det som går bra för alla andra.

Nästa gång är det våran gång! Det känner jag på mig! (Nu vill min hund att vi ska gå och lägga oss, det får dock faktiskt inte hon bestämma. Jag har ingen tidig tid att passa imorgon, så jag tänker kolla på Homeland!)

Ännu en helg har flugit förbi. Malin var här och gav fredagkvällen lite mening för en gångs skull, vilket gjorde att jag bara behövde lämna trygga Sjöstaden vid ett enda tillfälle. När man gör något obehagligt kan man lika gärna göra det ordentligt, så utflykten gick till Mordor (aka Solna). Väl där kändes det  faktiskt ganska värt mödan. Basket är en trevlig idrott, har det gått upp för mig lite för sent i livet. Kusinens lag vann med nästan 40 poäng och jag hade ett bra snack på läktaren med mostern och "morbrorn" som jag träffar lite för sällan.

Någonstans på vägen mellan tågstationen och Vasalundshallen träffade jag på ett gäng överförfriskade unga män.
- Är du på väg hem? sluddrade den vingligaste av dem, jag tror faktiskt att han försökte låta lite snäll/charmig. Jag hade nog inte tänkte svara hur som helst, men hans kompisar gjorde det ändå åt mig:
- SKÄRP DIG! Ser hon ut att bo i Solna eller!?

Så. Det var det mest uppseendeväckande som hände mig den här helgen. Vinsten i basketmatchen innebar säkrad kvalplats, om jag förstod premisserna rätt, så kan hända att jag måste åka till den där hemska platsen fler gånger under våren. Hua ;)

Stormtrivs

Vart tog dem här veckan vägen? Jag hade 3 saker planerade, samtliga på torsdagen och 2 av dem exakt samma tid dessutom (det löste sig med hjälp av en pappa), resten av tiden skulle jag bara njuta av att vara ensam. Förr eller senare kommer jag börja tycka det är rätt trist ändå, så jag skulle verkligen passa på såhär i början att ta in lyxet i att ha hela lägenheten för mig själv. Visst har det blivit mycket ensamtid, men så mycket njutande/tillvaratagande vet jag inte om jag hunnit med.

Fantastisk är det hur som helst! Speciellt när man delar ensamheten med en hund och känner att livet går lite framåt iallafall. Små små steg. Och många bakslag däremellan, men signifikant framåt, på något sätt.

Om att komma ikapp

Alldeles nyligen var jag sjuk, något influensaliknande som höll mig ofrivilligt borta från träning i 2 veckor. Jag tog inte ens ordentliga promenader med hunden. Till slut en dag fick det vara nog, kanske "gurglade" det fortfarande lite i lungorna när jag andades, kanske hostade jag blod om jag gick för snabbt upp för långa trappor. Men överlag var jag fri från sjukdomssymptom, ingen feber, inte halsont i vila och inte snuvig. 

Den där dagen kommer alltid, då det kanske är lite för tidigt för att återgå till träningen, men man hittar ändå inte tillräckligt starka anledningar att låta bli, och så bara kör man. Den här gången, som så många gånger förr, gjorde jag också det klassiska misstaget att försöka "träna ikapp" allt jag missat och tappat under konvalescensen. Därav har jag sedan i fredags tränat nio pass.

Det allra märkligaste i kråksången är att jag känner mig oförskämt fräsch, än så länge. Jag tänker att jag kanske hinner med två imorgon också, och ett på torsdag, innan jag börjar bryta ihop. 

Good times!

2010/2013

Igår på vägen hem från bandyfinalen tänkte jag att det för mig personligen fanns EN viktig skillnad mellan SM-vinsten 2010 och SM-vinsten 2013. Den där första gången var jag inte på plats för matchen, jag var relativt nyinflyttad i Umeå och kände inte en enda idrottsintresserad person med TV, så jag satt i mitt lilla andrahandsrum på Skolgatan 92 och såg matchen på en knackig internetstream på min 13"-laptop. Den här gången stod jag på plats i Hammarbyklacken. Det var den enda stora skillnaden. Att vara där eller att inte vara det.

Men ju mer jag tänkte på det, desto fler saker kom jag på, som på ett väldigt tydligt sätt illustrerar hur mycket som har hänt i mitt liv mellan mars 2010 och mars 2013. Till slut fanns det fler skillnader än likheter. Det enda som är lika är egentligen själva segern och mästartiteln.

2010 spelades matchen på Studenternas i Uppsala, utomhus. I år spelades den på Friends i Solna, inomhus. Minns nu vädret i Uppsala på finalsöndagen 2010? Jag gör det. Det var tvärtemot vädret igår. Snöstorm. Matchen spelades 3x30 minuter pga vädret. Jag minns att pappa ringde mig vid ett tillfälle under matchen och frågade om det hade blivit mål eller inte, han var där, men sikten var så dålig (det hade blivit mål i den situationen han frågade om). Vädret igår var klassiskt perfekt bandyväder, vilket vi visserligen bara fick njuta av på vägen till arenan. Synd. Men tiderna förändras, inte många skulle ha klagat om det hade funnits ett tak över bandyfinalen 2010. I år blev situationen den omvända.

Den dagen 2010 var kanske den ensammaste dagen jag kan minnas från hela mitt liv, efter slutsignalen var blåst och pokalen var lyft avslutades sändningen såsmåningom. Jag kommer ihåg att jag ringde några samtal till guldfirande vänner, men det kändes ändå inte verkligt och jag visste inte vad jag skulle göra av resten av dagen. Till slut gick jag till källargymmet på Gammliahallen, bara för att få se lite människor den där dagen, som kunde bekräfta att det var en "helt vanlig" söndag. Jag körde ett tungt benstyrkepass, fick känna att jag levde och hade dessutom träningsvärk i en vecka efteråt, på så sätt blev jag påmind om segern varje gång jag reste mig upp eller gick i trappor.

Efter matchen den här gången var jag på isen som alla andra, skymtade våra glada spelare på armslängds avstånd. Drog mig sedan visserligen tillbaka ganska snabbt, skyndade tillsammans med tiotusentals andra åskådare mot pendeltågsstationen, för att åka hem till min hund. Det är också en stor skillnad från då och nu. Den gången, efter gymmet, hade jag egentligen ingenting att komma hem till, kom jag hem till rum lika tomt som jag hade lämnat det och det skulle inte ha märkts om jag var borta länge till, den här gången hade jag mer bråttom hem. Hem till min hund. Hon var knappt påtänkt 2010, nu är hon en lika stor del liv av mig som jag själv är.

Veckan efter finalen 2010 pluggade jag till en tenta, som jag sedan klarade, ett resultat jag för alltid kommer tacka Hammarby Bandy för. Veckan efter den här finalen söker jag jobb, kommer jag ha lika mycket tur med det?

Några veckor efter finalen 2010 fick jag veta att några bajendårar från Umeå åkt ner till finalen i hyrda minibussar. De här dårarna hade även ett korpfotbollslag i Umeå och jag lärde såsmåningom känna dem väl. Några av dem räknar jag idag till skaran av mina allra bästa vänner, några kommer jag mest troligt aldrig mer träffa/höra talas om, men alla har en särskild plats i mitt hjärta.

Jag har tagit examen, flyttat ifrån kära Norrland till ännu kärare Stockholm. Jag har sparat ut håret till långt. Jag har hunnit både göra både hockeycomeback och slutat igen (och Löven-tjejerna har såklart en lika speciell plats i mitt hjärta som KIV-grabbarna).

Jag vet att det var fler jättetydliga 2010 vs. 2013-faktorer jag kom att tänka på igår, men allt är så suddigt nu. Jag är trött och har en begynnande huvudvärk. Det hade jag inte dagen efter finalen 2010. Märkligt.

D

Allt går verkligen fort nuförtiden, snart kan inte ens den morgonpiggaste stiga upp med solen längre. Jag är kluven till våren, så den får gärna skynda förbi. Dessutom skulle det ju vara större vits med allt detta solskenväder om solstrålens vinkel vore tillräcklig för att vi ska kunna tillverka D-vitamin, nu i början på våren brukar jag alltid råka bränna mig några gånger, vilket såklart alltid är onödigt, men ännu mer om jag inte kan få lite nyttigheter som plåster på såren.

Uterserveringarna vågar sig så smått på att öppna den här helgen, jag tycker det är för tidigt som vanligt. Jag är gärna utomhus om det är fint väder, men jag förstår inte tjusningen med att sitta och frysa på kalla plaststolar med filt och försöka låtsas att det är lika trevligt som på sommaren. Sitter hellre på en stubbe eller sten i skogen då, där klädkoden är lite mer passande för temperaturen.

Norrtäljepromenix

 Kaospromenad med tre omaka hundar runt i Vigelsjö med omnejd idag. Elins Eda skäller mest ut mitt yrväder (aka Fladdermusen, se bild 4), men hon är så leksugen att det helt enkelt får lova att gå ändå.

Och, ja någonstans där var Sarah och Tosca också med på ett hörn :)

Typiskt att sånt här väder ska vara så svårfotograferat, det är verkligen en av de vackraste tiderna på året, men alla bilder blir gråa, gryniga och felfokuserade.

Jenny!

Jag var på kurs igår. Hundkurs. För en av världens bästa Jennysar (jag känner inte så många som heter Jenny, så jag vågar uttala mig så utan att vara rädd att jag antifavoriserar någon). Det var svinkallt och jätteroligt. Jenny är en så bra och trygg ledare. Hon är prestigelös men modig när vi inte vågar vara det och ger oss svåra utmaningar, som vi själva trodde att vi inte borde prova oss på. Med hjälp av Jennys guidning lyckades igår vi med en massa saker som en timme tidigare skulle ha känts fullkomligt omöjliga. Och tilliten mellan mig och min fantastiska hund växte för varje övning!

Allt är så självklart och enkelt när Jenny visar och förklarar. Hon vågar säga till när hon tycker att vi kunde gjort något annorlunda och hon glömmer aldrig bort att berömma när något går riktigt bra (precis så som jag borde vara mot Gissa också ju!). Det är klart, denna lydnad är antagligen lite "situationsbunden", Gissa märker på mig att något är annorlunda, att jag har mer fokus, bättre timing - sånt som man inte riktigt lyckas varje given stund i vanliga vardagen. Så det kommer kanske inte gå riktigt lika klockrent mellan kurstillfällena, men Jennys tips är så konkreta och anpassade till verkliga livet att jag faktiskt tror att jag kommer kunna bära med mig dem som en liten ängel på axeln när vi går våra vanliga promenader.

Vi har gjort en massa fel hittills som kanske aldrig går att rätta till och vi kommer fortsätta göra en massa fel för alltid, men en gnista hopp tändes ändå hos mig igår. Hopp om att Gissa faktiskt kan bli den där behagliga hunden som det är enkelt att leva med och som jag kan lita på!

Det är två veckor till nästa träff (jag är redan ledsen över att kursen bara är fyra träffar). Så vi har massor med tid att öva nu! Och jag ser faktiskt fram emot det. Både nästa kurstillfälle och övningen däremellan.

Redan innan den här första träffen har jag haft förmånen att få träna tillsammans med Jenny och en av hennes hundar, och därifrån fick vi med oss grymma verktyg att jobba med som lyfte oss typ halvvägs upp till himlen (på våra bra dagar, vi har fortfarande helt fruktansvärda dagar då jag inte är stolt över någonting och inte förstår vad jag gör för fel).

Innan vi träffade Jenny första gången hade jag blivit lite lat/bekväm/feg en tid, Gissa var i en bedrövlig period i livet då hon upptäckte tusen nya intressanta saker varje dag och jag hade svårt att tävla med det, så jag lät helt enkelt bli att försätta oss i situationer som kunde leda till konflikt. Jag gick tillexempel andra vägar, där jag visste att vi mer sällan möter folk/hundar. Jag gjorde det där helt omedvetet. Sedan träffade vi som sagt Jenny och så insåg jag själv vad jag hållit på med och vilken dum idé det var att göra så, så tiden direkt efter det, fram tills nu, har jag gjort precis tvärtom! Ser jag en hund på en tvärgata svänger jag in på den och möter dem, istället för att gå åt andra hållet och undvika dem. Och det går SÅ JÄKLA BRA. (Det går inte alltid lika bra för den andra hunden och hundägaren, men varsågod - jag bjuder på det träningstillfället!)

Nu är det bara fortsätta hitta utmaningar i vardagen och snart börja längta till måndag om två veckor!

Fram och tillbaka - mest tillbaka.

Jag tror verkligen på att jag har bra idéer, som skulle kunna bli något. Men det känns ändå som om det finns för stora faktorer som talar emot att starta den där hypotetiska egna firman. Tillexempel:

1. Jag kan ingenting om papper och pengar och avgifter osv, och är livrädd att göra fel. Vilket jag utan tvekan kommer att göra, för jag lär mig typ ingenting förrän jag misslyckats minst en gång.
2. När jag väl kände mig lite taggad att försöka komma igång så blev jag istället megasjuk och orkar inte anstränga mig, men det är väl så det egentligen aldrig får bli med eget företag? Man måste alltid orka...

Brainstorma med mig

Jag har pratat med en rådgivare angående att eventuellt starta eget företag. Mötet kändes, precis som övrig tid jag lägger på att tänka på frågan, väldigt mycket fram och tillbaka. Ena stunden helt hopplöst, nästa stund: Klart det kommer att gå!

Rådgivaren tyckte att jag borde ha en hemsida med mycket aktivitet och försöka få den att synas. Men hemsidor kostar pengar, jag har ingen aning om hur man bygger en hemsida, så det skulle också kosta pengar att få hjälp med och vad ska jag ens skriva på en hemsida innan jag riktigt vet vad min affärsplan är? En lite mer proffesionellt inriktad blogg är såklart ett alternativ. Jag konstaterar 2 saker: 1. Domänen/namnet på den här bloggen kunde ha varit passande 2. Den är för personlig och därmed inte lämplig för ändamålet.

Så jag har lagt alldeles för mycket av min tid idag på att sitta och söka på lediga domäner, och varje nytt försök blir lite sämre/mer långsökt än det förra. JAG BEHÖVER HJÄLP!

Mysigt och tänkvärt TED Talk

http://www.ted.com/talks/lang/sv/susan_cain_the_power_of_introverts.html

Om än snart ett år gammalt är det fortfarande aktuellt och intressant, tycker jag. Hur samhället kräver/förväntar sig att alla ska vara så utåtriktade hela tiden, och hur vi har glömt bort hur viktigt det kan vara med ensamhet.

Gissa och Dumbo

Liam vill lära Gissa att städa undan hans leksaksbilar, han har dock inte riktigt tålamod med själva inlärningsfasen utan tycker att hon ska förstå vad orden betyder direkt (hon förstår ju när han säger sitt/ligg mfl), så det uppstår ganska snabbt frustration från alla håll. Gissa förstår inte riktigt vad hon ska göra och provar då lite olika, bland annat att lägga bilen i barnfåtöljen och sätta sig på den. 

 

Eftersom hon var så jävla söt när hon gjorde det blev våra glada reaktioner som indirekt belöning/uppmuntran, så hon försökte det några gånger till. Sen gav hon upp och satt kvar medan jag och Liam fick städa istället. Smart vovve.

På de flesta sätt man kan tänka sig, så är det väldigt otippat att jag och Amanda har funnit varandra så som vi har gjort. Kanske är det så med Amandor. I väntan på att den första Amandan jag blev otippat vän med ska komma och hälsa på mig (någon jäkla gång), så är det så härligt att ha träffat den här nya Amandan. Och inte bara för hennes namn såklart :) Något så enkelt som ett spontant sällskap på promenaden, i Sjöstan som annars är min ensammaste plats, det är guld värt.

Idag har vi enbart tänkt på vad vi ska göra, men ej gjort någonting. Good times!

MÅLET

Det tog 22 dagar från att jag kunde noll chins tills att jag klarade min första. Visserligen med handflatorna mot mig, vilket är lättare än omvänt, men någonting måste det ju vara värt!? Jag har ändå tränat rätt hårt för det här dessa tre veckor, ökat vikterna rätt rejält i latsdrag och andra ryggövningar (slarvat lite med armarna kanske, det börjar märkas att de ligger efter), kört negativa och assisterade chins och haft förbannad träningsvärk typ 6 av 7 dagar.



Nu är frågan om steget mellan en och två chins/pull-ups är större eller mindre än det mellan noll och ett? Och hur många repetitioner måste jag klara med supinerat grepp innan jag klarar en strikt repetition med pronerat grepp? Det återstår att se! Hoppas jag får anledning att återkomma i ärendet inom en överskådlig framtid.

Överkurs: hur brett får jag hålla för att det ska räknas som strikt/godkänt? Eftersom armar antagligen är min begränsning, borde det väl bli lättare ju bredare fattning, men jag vill inte fuska!

Duktig hund!

Idag var en lång dag i "skolbänken". Men bra. Och ännu bättre blev den när jag fick med mig Gissa ut på en springrunda på kvällen. 

Det är kanske lite kontroversiellt i hundvärlden men ja, Gissa springer tillsammans med mig. Jag skulle visserligen inte ta med henne på superlånga monotona pass (kör ändå sällan/aldrig långpass själv längre...). Hon må vara vältränad för att vara 9 månader, men det finns ju viss anledning att tro att hundar inte ska överansträngas under tillväxten, och stora raser mognar sent, så det kan vara dumt att chansa/pressa.

Dock ska man inte överdriva åt andra hållet heller, vilket jag vill påstå att många gör! Aktivitet bygger också ett starkare skelett, även (framförallt?) hos växande individer. Så att inte låta hunden gå i trappor förrän den är typ ett år, inte våga ta långpromenader med valpen osv, det känns fullkomligt befängt! (Ge mig studier på det så ska jag omvärdera, mer principiell än så är jag inte i frågan).

Nåväl, åter till kvällens träningspass!

Intervaller passar oss bra i den fas i livet vi är nu, det är effektivt för mig, men känns inte så uttröttande för Gissa (liknar ju rätt mycket hur en lek mellan två hundar kan vara uppbyggd, korta intensiva "ryck" och sedan lite lågintensivare perioder däremellan). 

De två senaste passen har vi dessutom börjat med ett extra inslag! Jag vill kunna köra drag med Gissa nästa vinter, så vi har börjat experimentera lite. Bara i sjukt liten skala, korta korta sträckor varvat med "springa fint" bredvid, varvat med gång. Dessutom är det inte som om hon egentligen drar så mycket tyngd, jag kutar ju på bäst jag förmår i samma riktning. Mest vill jag bara börja jobba lite på olika kommandon: skillnaden mellan just att dra och att inte dra, ett kommando för att sakta av, och ett för att stanna. (Antar att höger och vänster skulle kunna vara användbart också. Men hur?) Tar det försiktigt av flera orsaker, dels för att hon kanske är lite för ung, men även för att hennes sele inte egentligen är gjord för drag, och för att underlaget för mig känns rätt slirigt och farligt. 

Men FÖRBASKAT vad roligt vi har!

Linje 11

Jag ska på en tillställning imorgon som innebär att jag måste åka tunnelbana på blåa linjen. Det tar emot. Jag har en väldigt dålig inställning till blåa linjen.

Det kan bli bra och värdefullt. Det kan också bli den onödigaste dagen på länge.

Jag har så mycket på gång nu. Jag tror jag skulle uppskatta det mer om jag inte hade så mycket tid. När allt är "fritid" så känns plötsligt ingenting som fritid. Men det gick upp för mig nu (klockan 21.34) att det ju är måndag idag (jag har legat minst en dag efter). Förra veckan blev mest pannkaka, nu har jag alltså blivit given en helt ny vecka av möjligheter. 

Ge mig en vanlig natts sömn bara, så ska jag hugga in på livet igen!

Bättre lycka nästa gång?

Såhär i efterhand ångrar jag att jag skrev det förra inlägget. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Det var ju kul att vi blev några stycken, och ett trevlig gäng (överlag). Men Gissa och jag var sämst, hon uppförde sig inte för ett öre, och prestationsmänniskan i mig gjorde att jag att jag blev irriterad över detta plötsliga baksteg. Jag var trött, ledsen, kall och besviken.

HAMMARBYHUNDAR?

Jag har haft en tendens att bara störa mig på andra hundägare här i Sjöstan. Men jag visste ju att det omöjligt kunde vara så att alla var idioter. Så jag letade med ljus och lykta, finns det inga träningsgrupper i närheten? Jag sökte på nätet och pratade om det med de få hundägare jag faktiskt pratar med. Inget sånt fanns det, dock ett stort intresse. Det är väl en vanlig situation visserligen, lätt att hänga på något som redan fungerar, men lite ont om tid och engagemang för att starta upp det hela.

Men så mötte jag Amanda på en promenad. Amanda har en lite Cavalier, men vi verkar dela precis samma värderingar när det gäller hunderiet. Och vips var någonting i rullning, vi skrev ett inlägg tillsammans på ett forum. Tionde februari klockan tolv. Det var lite pirrigt att vänta på respons, skulle det bara bli vi två? Men så började det trilla in, fler än jag ens hade velat hoppas på.

Amanda råkar dessutom vara webbredaktör (ish?) på en ganska välbesökt hemsida, hon och hennes sambo är verkligen drivande människor, så det hela växte till något ännu större. Jag började bli nervös över att behöva "hålla" i det. Men så fick jag ett sms om att Amanda fixat så en riktig hundkunnig person ska komma och dra igång träffen med lite tips kring vardagslydnaden, bra startpunkt för kommande träffar (för vi hoppas att det blir flera).

Hej och hå, nu drar vi dit!

MIGRÄN DEL 2

Jag gick vilse i en djungel av beta-blockare, syrgas, antikonvulsanter, akupunktur, manipulationsbehandlingar, MTHFR-gener och triptaner. Så jag blev tvungen att backa tillbaka ett par steg och försöka begränsa mig. Gjorde några nya avsmalnade databassökningar, på mitt eget område inom området så att säga. Drunknade i ännu mer information om saker jag inte förstod.



Någonstans där mitt i havet fann jag till slut några livbojar. En översikt om alternativ/komplement till medicinsk behandling av migrän. Och ganska aktuell också, augusti 2012. Överlag verkar forskningen i området vara rätt "ung", fanns några studier från 70- och 80-talet,  men inget innan det, och det mesta har publicerats senaste 10 åren. Där fanns också en "guideline update" från American Academy of Neurology och American Headache Society (de kan verkligen det här med högtravande/respektingivande namn på sina organisationer).

Några studier som ingår i översikterna kan säkert också vara intressanta att läsa för sig själva, så vi får se om jag tar helhet eller detaljer först, men det känns rätt lovande iallfall. Fortsättning följer.

PS. Bra grej

DS.

MIGRÄN

Jag har, genom livet, drabbats av en del fall av migrän. Inte på något vis mest, eller värst av alla, men tillräckligt för att veta att det är skillnad på migrän och annan huvudvärk (jag har visserligen aldrig "bara" huvudvärk, men jag har haft ont i huvudet, sekundärt till t.ex smällar, och det är helt enkelt inte jämförbart med migrän).

När jag känner av att migrän är på gång vill jag lägga mig i ett mörkt, tyst och svalt rum. Jag vill inte att någon ska försöka hjälpa mig eller prata med mig eller ge mig vatten. Jag vill bara ligga där, på ett särskilt platt och tungt sätt. Det får inte vara veck på lakan eller kläder, för sånt gör ont och stör. När allt stämmer så somnar jag (utan värktablett för de hjälper ändå inte). Sedan vaknar jag, då är jag kanske lite känsligare för ljus och en aning en skakig, men på det stora hela är det bra igen. Jag behöver sova olika länge varje gång, men jag sover allt tills det är bra. Som om kroppen "vet" det.


I måndags hade jag det värsta migrän-anfallet (heter det anfall? attack?) någonsin. Och det yttrade sig inte alls enligt min invanda standard beskrivet i föregående stycke. Det tog dessutom 2 dygn att återhämta mig, så först igår kände jag mig starkare igen. Starkare, men arg! Ska det bli sådär varje gång så kommer det helt enkelt inte att fungera. Jag klarar inte det

Kunskap är makt, har jag hört. Så jag gör det enda jag kan för att rusta mot fienden: Läser.

Migrän är dock utanför mitt område. Det finns väl en del kostfaktorer, men jag har faktiskt ingen aning om ifall de är spekulatoriska? Bevisade? Anekdotiska? Jag är inte ens säker på vilka de brukar sägas vara (utom ost, rödvin och choklad - som jag inte är någon storkonsument av). Så eftersom isen känns lite tunn runt ämnet, är det extra svårt att veta var jag ska börja. Jag förutsätter inte att jag ska kunna gå till botten av problemet, om det redan fanns en enkel lösning skulle väl inte folk ha migrän längre. Jag vill bara veta det som går att veta.

Mitt privata bibliotek här i Sjöstaden är ganska begränsat (14 böcker) så där fanns inte mycket att hämta. Bläddrade lite i Internmedicin igår, där ordet "migrän" nämns ca tre ggr på 833 sidor och inte tillförde något nytt. Förutom att huvudvärk huvudvärk med kräkning är en varningssignal för symptomatisk huvudvärk och indikation för datortomografi/MRT av skallen. Men riktigt så nojig är jag inte. Ännu.




Sökandet går vidare. Var? Jag tänker... Cochrane Review?