En rejäl sårskada i foten som aldrig ville bli riktigt bra i kombination med alldeles för mycket jobb har inneburit att jag missat i stort sett hela badsäsongen i år. Jag har precis som vilken sommar som helst försmäktat i värmen, men inte kunnat njuta av ungefär D E T E N D A positiva med den här årstiden, nämligen att efter att mödosamt ha varit tvungen att genomlida det fruktansvärda s.k. "fina vädret" få dyka och plaska och känna sig sval och mänsklig för ett litet litet ögonblick.
De senaste 2 veckorna har jag försökt ta igen förlorad vattentid och kvälls-/morgondoppat mig i Årstaviken så ofta jag bara kunnat (sedan flytten är promenadavståndet till närmsta badmöjlighet drastiskt förkortat).
Första gången jag gick i vattnet tillsammans med Gissa blev hon mäkta förvånad och ville simma nära nära för att undersöka vad T U S A N jag höll på med. Hon har badat massor i sommar, som den vattenhund hon är (skulle tro att hon har lite sälblod någonstans tillbaka i stamtavlan) kan hon roa sig kungligt i minst pöl (allra bäst är det att få simma runt i någon illaluktande liten insjö/vik med en massa näckrosblad att "apportera"). Hon har vant sig vid att se mig stående på strandkanten med koppel och visselpipa i högsta hugg, redo att när som helst förstöra det roliga. När jag nu plötsligt skulle vara med och leka verkade det vara det kanske konstigaste men B Ä S T A som kunde hända. Det är ju trevligt att betyda så mycket för någon, men problemet är att när en hund simmar för nära är risken överhängande att man drabbas av en och annan tass, och risken är överhängande att det gör jävligt ont.
Precis som vi första gången fick öva att hon ska springa på höger sida när jag cyklar fick jag nu förklara för henne vad som är lagom avstånd i vatten. Och snabbt lär hon sig (när det passar henne). Redan nästa gång hade hon förstått poängen och nu är det en fröjd att simma tillsammans. Magiskt. Hon simmar i exakt lagom stora cirklar runt mig. Lycklig.
Sen får hon bära min handduk på vägen hem, hon gör det som om världens öde hänger på det. Jag kan bara le.
No comments:
Post a Comment