Den här dagen började på tok för tidigt (typ mitt i natten) med oro över att Gissa verkar ha blivit sjuk, att jag inte hittade papprena jag behövde för att jobba, diverse teknikstrul och huvudvärk. En sån där dag som man bara tar sig igenom, varken mer eller mindre.

Men någonstans hände någonting.

Jag förstår inte ens att det är samma dag längre.

Att så många bra saker kan hända på en dag.

- Gott bröd till frukost.
- Gissa blev frisk igen.
- Långt och givande samtal med en av mina nyaste kompisar.
- Jobbat med roliga viktiga saker. Fick bra flow.
- Lunchpromenad med extra guldkant pga sällskap av Beda. Idag fick de apportera, båda två. Beda agerade störning i Gissas stadgeträning, mycket buskast med tjo och tjim och stöd från mig, svårt för krulltotten som är van att få all min uppmärksamhet. Men lyckades! Och som "belöning" fick hon såklart jobba själv. Duva stod på schemat idag, och det gick så bra, så bra.
- Köpt nya skor.
- Träffat trevligt folk.
- Tittat på fina tavlor.
- PRATAT MED PEDER LAMM (hade lite svårt att lyssna på vad han sa eftersom det bara rullade repliker från "Kampsportens historia" i min hjärna hela tiden).
- Gjort planer för framtiden.
- Avrundar kvällen så som jag gör det bäst, i lagom god tid med en kopp te i tyst och mörk lägenhet, lite ont i fötterna men ett leende på läpparna och sms i versaler om hur bra denna dag har varit.
- Får inbjudan till familjefika på söndag av en granne, som jag egentligen inte känner så väl, men det gör bara saken ännu finare.
-Går och lägger mig tidigt. Det finns egentligen gott om tid, men jag och Gissa struntar ändå i kvällens planerade löprunda. Tävlar istället med varandra om vem som kan somna fortast. Ingen kan se vem som vinner eftersom båda slocknar direkt.

J

Man kan inte tänka konstruktiva tankar hela tiden

Ni vet när man står och väntar på bussen eller är på väg till busshållplatsen och kommer på att det är något man glömt när det är precis så långt kvar att det känns nästan säkert att man skulle kunna hinna om man springer tillbaka och bussen råkar vara bara lite lite försenad? Den känslan borde väl de flesta ha känt någon gång.

Eftersom jag är uppvuxen på landet så sitter det som en reflex i mig att i en sån situation kasta av mig ryggsäcken och låta den ligga och vänta på marken för att kunna springa snabbare.

Det borde man nog inte göra om man ska åka pendeltåg i rusningstrafik.

Det här tänkte jag på idag.

Inte för att jag hade glömt något som jag behövde springa tillbaka och hämta. Utan bara för att jag råkade tänka på det.

J

Fredagsfåglar

Inledde denna mörka fredagsmorgon med en "lektion" i vilthantering. Tanken var att jag skulle jobba hemifrån fram till ca 11 och sedan vara heeelt ledig  (Jenny-träning och promenad med Sarah stod på fritidsagendan). Därför kändes det som om jag skulle ha all tid i världen och bestämde mig för att tina upp de tre fåglar jag haft liggande i frysen så länge. Det blir ju dock sällan som man tänkt sig, blev såklart tvungen att åka till jobbet på förmiddagen och skulle därifrån bli tvungen att skynda mig till Jenny, men fåglarna var ju tinade så viltträning skulle det minsann bli! Enda luckan under dagen blev dock morgonpromenaden, inget fel med det, man ska jobba med de tillfällen man har.

Jag har verkligen inte ansträngt mig tillräckligt för att få med vilt i träningen. Usch. Första, och egentligen enda, gången jag  testat vad Gissa tycker om kallvilt var för närmare ett år sedan, hon var alltså strax över halvåret och grep, höll, bar in och lämnade av en ripa och en liten mås som om hon är född till att göra just det och ingenting annat. En tid efter detta så tyckte hon dessutom att det var uppenbart ganska tråkigt med dummies. Vilken jakthund, tänkte jag stolt, som vill ha "äkta vara".

Tänkte således att det här kommer  A L D R I G  bli några problem. Och sedan har det bara aldrig blivit av igen. (Dumma mig!)

Vid första markeringen idag (med en ohyggligt stor kråka), som den duktiga markör hon är sprang hon självklart fram och lokaliserade bytet direkt, men verkade sedan inte fatta vad hon skulle göra med den. Till min stora förvåning! Jag kallade in, kastade om och skickade snabbare (lite sådär på "halvknallning"). Gripandet var lite trevande, men hon plockade iallafall upp. Pluspoäng för att hon faktiskt vänder upp och sätter fart inåt på ett mycket mer beslutsamt sätt med vilt än med dummy. Däremot släppte hon innan hon var hela vägen framme med kråkan. (Och denna tendens till att släppa för tidigt fortsatte resten av "passet" också, även om det inte var fullt lika illa).

Provade nästa kråka på ytterligare en markering, in i ett snår där hon fick kämpa lite för att komma åt den. När hon var på väg inåt, vände jag mig lite bort ifrån henne, men utan att gå iväg, hon kom hela vägen in den här gången men släppte kråkan på mina fötter. Nåja. Vi lämnade den där, gick en bit bort och skickade på ett linjetag. Ingen superfart ut men helt okej (det var ju också fortfarande ganska mörkt, kan det ha påverkat farten?)

Plockade slutligen fram en synnerligen fin liten and. Jag trodde verkligen att hon hade börjat fatta galoppen vid det här laget, men istället fick vi upprepa samma procedur som med den första kråkan. Märkligt!?

Det var det, nu har jag inga fler fåglar i frysen, det blev ett kort enkelt träningspass men gav mig bra och viktiga tankeställare. Hon är alltså inte lika "självklar"/spontan på vilt som jag trodde, just nu verkar det ju faktiskt som om jag kommer behöva introducera varje viltslag för sig, hon generaliserar inte?

Jenny-träningen ställdes in och jag blev kvar längre än planerat på jobbet (varför ska det någonsin bli som man tänkt sig?). Sedan var min motivation till att köra bil hela vägen till Norrtälje som bortblåst, luften gick ur mig och jag stannade utmattad kvar hemma i Årsta. Vilket var ganska välbehövligt. Varit ute på långpromenad med vår fina pensionärsgranne Beda, the clumber spaniel (har aldrig varit med om en hund som suger åt sig så mycket smuts på promenader). Laddat för helgens kursande med världens längsta soffsovning. Googlat "apportvilt till salu". Druckit te. Ätit pepparkaksdeg. Tagit mig igenom resterna av veckans jobbmailsskörd. Ni vet, sånt som man gör på "lediga" fredagar.

Silonsalva

Det lilla krullet har liksom lyckats skrapa upp nosen i något av sina lite för intensiva sökarbeten. Efter att bara ha försökt vänta ut det ett par dagar, utan tillfredställande resultat, testar jag nu en ny approach och har lagt på lite av en av mina mirakelsalvor (silon). Jag antar att de där såret sved/kliade litegrann innan så hon råkade hela tiden skrapa upp det igen med tassen eller genom att stryka nosen mot saker. Det har hon slutet med nu, istället sitter hon som ett fån och stirrar i kors för att försöka avgöra vad det är för nåt kladd längst ut på nosen. I korta intensiva perioder försöker hon attackslicka, men når inte fram med tungan. Hur jag än försöker så har jag inte lyckats ta kort på någon slick-attack, för varje gång jag lyfter fram kameran eller mobilen så slutar hon och stirrar istället på mig med vädjande/korkad blick.

Och då skrattar jag såklart bara varmt åt henne och kliar henne lite bakom örat.

Grejen är också att hon verkligen KAN nå att slicka sig där, jag har sett henne göra det massor med gånger, men nu när hon liksom "siktar" så verkar det tydligen helt omöjligt. Dumma hund.

...och imorgon kommer det väl att regna oavbrutet.

Idag var en sådan dag då jag bara borde ha fått stanna hemma, suttit på balkongen. läst poesi och blundat mot bländande höstsol.

Någon att komma hem till

Gissa har en säng, en jättestor soffa samt två stycken "hundbäddar" att ligga och mysa i när hon är ensam hemma. Hennes senaste påhitt verkar dock vara att enbart hålla till på ett i högsta grad hårt hallgolv. Iallafall ligger hon där och snarkar högt så att jag nästan kliver på henne när jag ska in genom dörren.

Hon väntar på att någon ska komma, det förstår jag ju. Kanske saknar mig tillochmed? Men den där hundlogiken, att hon verkar tänka att jag kommer tillbaka snabbare ju närmre ytterdörren hon befinner sig... det är SÅ JÄKLA GULLIGT!