1,

I'm letting you go.

I
will
let
go,
if you will let go.

2

3

4

Kväll efter kväll blir hon sittande i kokvrån med en kaffekopp i sin hand

Idag är jag inte alls så glad som jag ska vara. Jag är irriterad på vissa bara av den enkla anledningen att de överhuvudtaget existerar, och på andra för motsatsen. Igår kändes det som fredag och jag var så himmelskt lycklig och såg fram emot tre dagar att bara vara. Men idag känns det som söndag, tiden går otroligt långsamt, jag vet inte vad jag ska ta mig till och vi vet ju alla vad jag brukar tycka om söndagar. Enda skillnaden mellan idag och en riktig söndag är att det inte är söndag på riktigt, vilket betyder att det inte är magisk måndag imorgon och jag alltså står inför ytterligare två dagar som kommer kännas som söndagar innan förtrollningen är bruten. Två dagar plus den pågående, som aldrig verkar börja och som därför aldrig kommer kunna ta slut.

Men gör nåt då!

Jag behöver en tankeregel för att hjälpa mig komma ihåg att Na+ pumpas UT och K+ pumpas IN.

Na... ut... naut... astronaut? Åker UT i rymden? Öh...

00.30 är det minst sagt godnatt.

Det här måste vara rekord. Två gånger på samma dag! Var nog tillräckligt länge sen jag ens skrev två dagar i rad. Antar att om jag ska börja ta mig i kragen så får jag väl göra det med en gång.

Jag har en annan teori också, att min läslust mer och mer försvunnit sen jag slutade plugga. Den var iofs nästan obefintlig i slutet av 3:an med, men jag tror det hade med bokstavströtthet att göra, ingenting annat. Det kan vi diskutera någon gång.

Jag vill ha det här jobbet!
Tjänar man under 10 900 euro(!) per år i Österrike är de skattefria.

(Vad jag egentligen kom hit för att säga...)

Jag slösar bort så mycket tid. Och jag får skylla mig själv.

Så nu ska jag slösa lite tid på det också.

Skyllskyllskyllskyllskyllskyllskyllskyllskyllskyllskyllskyllskyll.

(men jag drunknade i en våg av inspiration)

Ångest

Jag har läst gamla blogginlägg, varit nostalgisk och hunnit inse hur mycket mitt liv ändrats sen något år sådär. Hur mycket min skrivglädje försvunnit. Brevladan.blogspot.se är ett ställe som kommer bli en oas för den tiden då jag njöt av att skriva, varje dag, nästan alltid så länge som det inte var skolarbete. Undrar om jag börjar tycka om att skriva igen om jag börjar plugga igen. Det skulle kunna vara värt det. Innan den 15:e måste jag ha valt ordning på mina kurser. Vad jag vill läsa. Vart jag vill läsa. Nu kommer nog Uppsala komma till också. Jag får ångest. Men jag har inte så mycket val. Ska bara inte flytta hem i juni= jag måste hitta någonstans att bo. Snart. Såna här inlägg är tråkiga, men jag tänker inte ursäkta mig.

Jag ändrar mig:

Skriver det här här istället:

Sunday, April 11, 2010

"Vill du höra en klyscha"

Jag föll för en stad i vinterskrud, det är tre månader sedan och vi har fungerat så bra. Sedan åkte jag iväg. Känns som om jag var borta i en evighet, kanske var det ett svek, för nu känns det som om Staden har något av en identitetskris.

Jag tog mig ner till älven för lite kvalitetstid och oj! Idag var en sån dag då jag inser att Hundtricket skulle funka på mig. Varje gång. Alla jag mötte eller gick om var lyckliga eller väldigt bra skådespelare, kanske visste de inte själva vilket. Jag gjorde det inte iallafall. Ett tag tyckte jag allt var toppen och glädjeskutt och luften och underlaget och kläderna påminde mig om så många bra saker och jag slutade inte le fast jag brukar tycka sådana är töntar. Sedan ett tag så slog det mig att jag kanske bara trodde att jag var lycklig, att det kanske inte alltid är bra att associera, att jag aldrig riktigt är närvarande, att jag hänger upp mig på gammalt och aldrig skapar något nytt fast jag är omgiven av oändliga möjligheter.

Jag gick upp och ner för samma trappa, hade en tung kamera i väskan som jag inte använde för jag visste inte hur jag skulle illustrera känslan, kom fram till ett vägskäl där båda vägvalen såg ut att inte ha någon slut, kunde inte bestämma mig och vända tillbaka igen. På något sätt kom jag ändå inte till samma ställe utan till en liten bro.

Jag stannade, tog av mig hörlurarna och lyssnade på vattnet. Faktiskt, jag gjorde det, och det var inte överskattat! På en mossig skylt stod det Kvarnbron. Så jag undrade var kvarnen var. Allt jag kunde se var hus och jag tyckte det borde vara olagligt att bo så fint som människorna i de där husen. Sedan slängde jag i en pinne och sprang över till andra sidan bron för att se när den kom virvlande. Och det var lika roligt som förut. Bara lite mer ensamt.

Vänta. Blev det här deppigt nu? Det var inte meningen. Det skulle vara lyriskt.

2 comments:

Sarah said...

Lite deppigt kanske. :p

Jag har sökt till högskolan nu i alla fall, bara ssk än så länge, ska kolla lite och se om jag hittar något annat kul kanske eftersom jag inte tror jag kommer komma in den här gången heller. Men, jag hoppas såklart. ;)

April 11, 2010 12:23 PM

Jonna said...

Det beror helt på vilket tonläge man läser det i inser jag nu, jag skrev det med ett litet okontrollerbart leende och ögon som glittrade i solen. Då är det inte så deppigt. Tror jag.

Du skulle ha varit med idag. Jag gick säkert tre mil och jag ville helst inte gå in. Sådant fantastisk väder och alla var glada och trevliga.

Om du söker i Umeå kommer du in ;) mitt erbjudande kvarstår. Lycka till med valpningen snart!

April 11, 2010 12:30 PM

Post a Comment

Don't ask why.

Faller tillbaka

Det är mot mina principer och jag tror inte att det är naturligt men jag har tagit några steg tillbaka till en studietid då jag kom hem sent från träningarna och aldrig kunde ha någon disciplin att få något gjort innan dess (inte ens på distansdagar då jag inte hade någonting annat för mig hur mycket jag än ansträngde mig).

Har misslyckats med att ta tag i mitt pluggande hela dagen, sömnig, seg, oförklarligt, disträ. Och samtidigt lyckats undvika att göra något annat vettigt (tvättiden som jag skulle boka, duschen jag behövde ta, boken jag skulle gå med till biblioteket, middagen jag skulle laga, radioprogrammet jag ville lyssna på o.s.v). Men så framåt tio, jag vet inte exakt när det magiska ögonblicket är, och visste jag det skulle det väl inte vara lika magiskt, men då börjar jag plötsligt fokusera och hej vad tiden och pennan och papprena flyger fram (kunskapen flyger mest iväg, men vad gör det när jag kan kryssa i att jag gått igenom ytterligare en sammafattning - som han som lärde sin hamster att räkna till tio - men kan han räkna till tio då? - Nej, men jag har lärt honom hur man gör).

Det är som när jag satt på övervåningen i Riala. Bara det att då var datorn större, fingrarna kallare och någon räknade ord och bockade av listor med mig på MSN, och en orolig mamma som kom med te och frågade hur det gick, men sedan somnade hon gott ändå så hon var nog inte så brydd, en bra egenskap min mamma har. Hon sover gott så man slipper tänka på det när man kommer hem sent, eller skramlar i köket, eller inte kommer hem alls. Eller inte har gjort sina läxor förrän i sista minuten.

Kom igen, några tankar förtjänar jag väl? This is deep shit.

Kluven

Dagens "det-här-måste-jag-testa" är sesamsalt - http://www.japantillbords.se/2010/03/sesamsalt/

Men just nu är jag faktiskt mitt uppe i ett annat experiment. Som ser ut att gå åt skogen. Eller vasken iallafall. Hittade ett recept som ryktas påminna om Skogaholmslimpa, förutom att det är hembakt och lite nyttigare förstås. Det tyckte jag lät trevligt, men insnöad som jag är på surdeg så googlade jag runt lite och försökte efter konstens alla regler räkna om receptet så jag slapp använda köpesjäst.

Satte fördegen för några timmar sedan och den ser bedrövlig ut. Alldeles soppig. Det kan ju förstås vara jag som räknat fel... Men nää!?

"Everything a human can image is a possibility in reality -Willy Karen, Physicist