Inkallning

Ikväll var det Jenny-kurs igen. Var inte alls lika peppad den här gången. Längtade för 13-12-11-10-9 dagar sedan. Men någonstans efter det började det gå utför. Så hela vägen dit i Rally-Saaben satt jag och funderade på om inte Gissa kunde sitta i bilen, jag kanske kunde säga att hon var sjuk, och bara titta på och få tips istället. Jag var frustrerad och inte på humör för konflikter.

Jag vet såklart nu i efterhand att det var rätt beslut att ha med henne och få chans att jobba på det som är svårt. Men det kändes inte som det under tiden. Då var det bara skitjobbigt. Självförtroendet på botten.

Några verktyg rikare åkte jag ändå därifrån lite gladare än jag kom dit. Men verkligen inte nöjd. Prestigelöshet är inte min grej, jag kan inte låta bli att jämföra med det som går bra för alla andra.

Nästa gång är det våran gång! Det känner jag på mig! (Nu vill min hund att vi ska gå och lägga oss, det får dock faktiskt inte hon bestämma. Jag har ingen tidig tid att passa imorgon, så jag tänker kolla på Homeland!)

Ännu en helg har flugit förbi. Malin var här och gav fredagkvällen lite mening för en gångs skull, vilket gjorde att jag bara behövde lämna trygga Sjöstaden vid ett enda tillfälle. När man gör något obehagligt kan man lika gärna göra det ordentligt, så utflykten gick till Mordor (aka Solna). Väl där kändes det  faktiskt ganska värt mödan. Basket är en trevlig idrott, har det gått upp för mig lite för sent i livet. Kusinens lag vann med nästan 40 poäng och jag hade ett bra snack på läktaren med mostern och "morbrorn" som jag träffar lite för sällan.

Någonstans på vägen mellan tågstationen och Vasalundshallen träffade jag på ett gäng överförfriskade unga män.
- Är du på väg hem? sluddrade den vingligaste av dem, jag tror faktiskt att han försökte låta lite snäll/charmig. Jag hade nog inte tänkte svara hur som helst, men hans kompisar gjorde det ändå åt mig:
- SKÄRP DIG! Ser hon ut att bo i Solna eller!?

Så. Det var det mest uppseendeväckande som hände mig den här helgen. Vinsten i basketmatchen innebar säkrad kvalplats, om jag förstod premisserna rätt, så kan hända att jag måste åka till den där hemska platsen fler gånger under våren. Hua ;)

Stormtrivs

Vart tog dem här veckan vägen? Jag hade 3 saker planerade, samtliga på torsdagen och 2 av dem exakt samma tid dessutom (det löste sig med hjälp av en pappa), resten av tiden skulle jag bara njuta av att vara ensam. Förr eller senare kommer jag börja tycka det är rätt trist ändå, så jag skulle verkligen passa på såhär i början att ta in lyxet i att ha hela lägenheten för mig själv. Visst har det blivit mycket ensamtid, men så mycket njutande/tillvaratagande vet jag inte om jag hunnit med.

Fantastisk är det hur som helst! Speciellt när man delar ensamheten med en hund och känner att livet går lite framåt iallafall. Små små steg. Och många bakslag däremellan, men signifikant framåt, på något sätt.

Om att komma ikapp

Alldeles nyligen var jag sjuk, något influensaliknande som höll mig ofrivilligt borta från träning i 2 veckor. Jag tog inte ens ordentliga promenader med hunden. Till slut en dag fick det vara nog, kanske "gurglade" det fortfarande lite i lungorna när jag andades, kanske hostade jag blod om jag gick för snabbt upp för långa trappor. Men överlag var jag fri från sjukdomssymptom, ingen feber, inte halsont i vila och inte snuvig. 

Den där dagen kommer alltid, då det kanske är lite för tidigt för att återgå till träningen, men man hittar ändå inte tillräckligt starka anledningar att låta bli, och så bara kör man. Den här gången, som så många gånger förr, gjorde jag också det klassiska misstaget att försöka "träna ikapp" allt jag missat och tappat under konvalescensen. Därav har jag sedan i fredags tränat nio pass.

Det allra märkligaste i kråksången är att jag känner mig oförskämt fräsch, än så länge. Jag tänker att jag kanske hinner med två imorgon också, och ett på torsdag, innan jag börjar bryta ihop. 

Good times!

2010/2013

Igår på vägen hem från bandyfinalen tänkte jag att det för mig personligen fanns EN viktig skillnad mellan SM-vinsten 2010 och SM-vinsten 2013. Den där första gången var jag inte på plats för matchen, jag var relativt nyinflyttad i Umeå och kände inte en enda idrottsintresserad person med TV, så jag satt i mitt lilla andrahandsrum på Skolgatan 92 och såg matchen på en knackig internetstream på min 13"-laptop. Den här gången stod jag på plats i Hammarbyklacken. Det var den enda stora skillnaden. Att vara där eller att inte vara det.

Men ju mer jag tänkte på det, desto fler saker kom jag på, som på ett väldigt tydligt sätt illustrerar hur mycket som har hänt i mitt liv mellan mars 2010 och mars 2013. Till slut fanns det fler skillnader än likheter. Det enda som är lika är egentligen själva segern och mästartiteln.

2010 spelades matchen på Studenternas i Uppsala, utomhus. I år spelades den på Friends i Solna, inomhus. Minns nu vädret i Uppsala på finalsöndagen 2010? Jag gör det. Det var tvärtemot vädret igår. Snöstorm. Matchen spelades 3x30 minuter pga vädret. Jag minns att pappa ringde mig vid ett tillfälle under matchen och frågade om det hade blivit mål eller inte, han var där, men sikten var så dålig (det hade blivit mål i den situationen han frågade om). Vädret igår var klassiskt perfekt bandyväder, vilket vi visserligen bara fick njuta av på vägen till arenan. Synd. Men tiderna förändras, inte många skulle ha klagat om det hade funnits ett tak över bandyfinalen 2010. I år blev situationen den omvända.

Den dagen 2010 var kanske den ensammaste dagen jag kan minnas från hela mitt liv, efter slutsignalen var blåst och pokalen var lyft avslutades sändningen såsmåningom. Jag kommer ihåg att jag ringde några samtal till guldfirande vänner, men det kändes ändå inte verkligt och jag visste inte vad jag skulle göra av resten av dagen. Till slut gick jag till källargymmet på Gammliahallen, bara för att få se lite människor den där dagen, som kunde bekräfta att det var en "helt vanlig" söndag. Jag körde ett tungt benstyrkepass, fick känna att jag levde och hade dessutom träningsvärk i en vecka efteråt, på så sätt blev jag påmind om segern varje gång jag reste mig upp eller gick i trappor.

Efter matchen den här gången var jag på isen som alla andra, skymtade våra glada spelare på armslängds avstånd. Drog mig sedan visserligen tillbaka ganska snabbt, skyndade tillsammans med tiotusentals andra åskådare mot pendeltågsstationen, för att åka hem till min hund. Det är också en stor skillnad från då och nu. Den gången, efter gymmet, hade jag egentligen ingenting att komma hem till, kom jag hem till rum lika tomt som jag hade lämnat det och det skulle inte ha märkts om jag var borta länge till, den här gången hade jag mer bråttom hem. Hem till min hund. Hon var knappt påtänkt 2010, nu är hon en lika stor del liv av mig som jag själv är.

Veckan efter finalen 2010 pluggade jag till en tenta, som jag sedan klarade, ett resultat jag för alltid kommer tacka Hammarby Bandy för. Veckan efter den här finalen söker jag jobb, kommer jag ha lika mycket tur med det?

Några veckor efter finalen 2010 fick jag veta att några bajendårar från Umeå åkt ner till finalen i hyrda minibussar. De här dårarna hade även ett korpfotbollslag i Umeå och jag lärde såsmåningom känna dem väl. Några av dem räknar jag idag till skaran av mina allra bästa vänner, några kommer jag mest troligt aldrig mer träffa/höra talas om, men alla har en särskild plats i mitt hjärta.

Jag har tagit examen, flyttat ifrån kära Norrland till ännu kärare Stockholm. Jag har sparat ut håret till långt. Jag har hunnit både göra både hockeycomeback och slutat igen (och Löven-tjejerna har såklart en lika speciell plats i mitt hjärta som KIV-grabbarna).

Jag vet att det var fler jättetydliga 2010 vs. 2013-faktorer jag kom att tänka på igår, men allt är så suddigt nu. Jag är trött och har en begynnande huvudvärk. Det hade jag inte dagen efter finalen 2010. Märkligt.

D

Allt går verkligen fort nuförtiden, snart kan inte ens den morgonpiggaste stiga upp med solen längre. Jag är kluven till våren, så den får gärna skynda förbi. Dessutom skulle det ju vara större vits med allt detta solskenväder om solstrålens vinkel vore tillräcklig för att vi ska kunna tillverka D-vitamin, nu i början på våren brukar jag alltid råka bränna mig några gånger, vilket såklart alltid är onödigt, men ännu mer om jag inte kan få lite nyttigheter som plåster på såren.

Uterserveringarna vågar sig så smått på att öppna den här helgen, jag tycker det är för tidigt som vanligt. Jag är gärna utomhus om det är fint väder, men jag förstår inte tjusningen med att sitta och frysa på kalla plaststolar med filt och försöka låtsas att det är lika trevligt som på sommaren. Sitter hellre på en stubbe eller sten i skogen då, där klädkoden är lite mer passande för temperaturen.

Norrtäljepromenix

 Kaospromenad med tre omaka hundar runt i Vigelsjö med omnejd idag. Elins Eda skäller mest ut mitt yrväder (aka Fladdermusen, se bild 4), men hon är så leksugen att det helt enkelt får lova att gå ändå.

Och, ja någonstans där var Sarah och Tosca också med på ett hörn :)

Typiskt att sånt här väder ska vara så svårfotograferat, det är verkligen en av de vackraste tiderna på året, men alla bilder blir gråa, gryniga och felfokuserade.

Jenny!

Jag var på kurs igår. Hundkurs. För en av världens bästa Jennysar (jag känner inte så många som heter Jenny, så jag vågar uttala mig så utan att vara rädd att jag antifavoriserar någon). Det var svinkallt och jätteroligt. Jenny är en så bra och trygg ledare. Hon är prestigelös men modig när vi inte vågar vara det och ger oss svåra utmaningar, som vi själva trodde att vi inte borde prova oss på. Med hjälp av Jennys guidning lyckades igår vi med en massa saker som en timme tidigare skulle ha känts fullkomligt omöjliga. Och tilliten mellan mig och min fantastiska hund växte för varje övning!

Allt är så självklart och enkelt när Jenny visar och förklarar. Hon vågar säga till när hon tycker att vi kunde gjort något annorlunda och hon glömmer aldrig bort att berömma när något går riktigt bra (precis så som jag borde vara mot Gissa också ju!). Det är klart, denna lydnad är antagligen lite "situationsbunden", Gissa märker på mig att något är annorlunda, att jag har mer fokus, bättre timing - sånt som man inte riktigt lyckas varje given stund i vanliga vardagen. Så det kommer kanske inte gå riktigt lika klockrent mellan kurstillfällena, men Jennys tips är så konkreta och anpassade till verkliga livet att jag faktiskt tror att jag kommer kunna bära med mig dem som en liten ängel på axeln när vi går våra vanliga promenader.

Vi har gjort en massa fel hittills som kanske aldrig går att rätta till och vi kommer fortsätta göra en massa fel för alltid, men en gnista hopp tändes ändå hos mig igår. Hopp om att Gissa faktiskt kan bli den där behagliga hunden som det är enkelt att leva med och som jag kan lita på!

Det är två veckor till nästa träff (jag är redan ledsen över att kursen bara är fyra träffar). Så vi har massor med tid att öva nu! Och jag ser faktiskt fram emot det. Både nästa kurstillfälle och övningen däremellan.

Redan innan den här första träffen har jag haft förmånen att få träna tillsammans med Jenny och en av hennes hundar, och därifrån fick vi med oss grymma verktyg att jobba med som lyfte oss typ halvvägs upp till himlen (på våra bra dagar, vi har fortfarande helt fruktansvärda dagar då jag inte är stolt över någonting och inte förstår vad jag gör för fel).

Innan vi träffade Jenny första gången hade jag blivit lite lat/bekväm/feg en tid, Gissa var i en bedrövlig period i livet då hon upptäckte tusen nya intressanta saker varje dag och jag hade svårt att tävla med det, så jag lät helt enkelt bli att försätta oss i situationer som kunde leda till konflikt. Jag gick tillexempel andra vägar, där jag visste att vi mer sällan möter folk/hundar. Jag gjorde det där helt omedvetet. Sedan träffade vi som sagt Jenny och så insåg jag själv vad jag hållit på med och vilken dum idé det var att göra så, så tiden direkt efter det, fram tills nu, har jag gjort precis tvärtom! Ser jag en hund på en tvärgata svänger jag in på den och möter dem, istället för att gå åt andra hållet och undvika dem. Och det går SÅ JÄKLA BRA. (Det går inte alltid lika bra för den andra hunden och hundägaren, men varsågod - jag bjuder på det träningstillfället!)

Nu är det bara fortsätta hitta utmaningar i vardagen och snart börja längta till måndag om två veckor!

Fram och tillbaka - mest tillbaka.

Jag tror verkligen på att jag har bra idéer, som skulle kunna bli något. Men det känns ändå som om det finns för stora faktorer som talar emot att starta den där hypotetiska egna firman. Tillexempel:

1. Jag kan ingenting om papper och pengar och avgifter osv, och är livrädd att göra fel. Vilket jag utan tvekan kommer att göra, för jag lär mig typ ingenting förrän jag misslyckats minst en gång.
2. När jag väl kände mig lite taggad att försöka komma igång så blev jag istället megasjuk och orkar inte anstränga mig, men det är väl så det egentligen aldrig får bli med eget företag? Man måste alltid orka...

Brainstorma med mig

Jag har pratat med en rådgivare angående att eventuellt starta eget företag. Mötet kändes, precis som övrig tid jag lägger på att tänka på frågan, väldigt mycket fram och tillbaka. Ena stunden helt hopplöst, nästa stund: Klart det kommer att gå!

Rådgivaren tyckte att jag borde ha en hemsida med mycket aktivitet och försöka få den att synas. Men hemsidor kostar pengar, jag har ingen aning om hur man bygger en hemsida, så det skulle också kosta pengar att få hjälp med och vad ska jag ens skriva på en hemsida innan jag riktigt vet vad min affärsplan är? En lite mer proffesionellt inriktad blogg är såklart ett alternativ. Jag konstaterar 2 saker: 1. Domänen/namnet på den här bloggen kunde ha varit passande 2. Den är för personlig och därmed inte lämplig för ändamålet.

Så jag har lagt alldeles för mycket av min tid idag på att sitta och söka på lediga domäner, och varje nytt försök blir lite sämre/mer långsökt än det förra. JAG BEHÖVER HJÄLP!