Pain is inevitable. Suffering i otional. -What I talk about when I talk about running, Haruki Murakami

Igår hade jag ett bra inlägg i huvudet. Idag är det tomt.

Det här är typ sjuhundraelfte gången jag öppnar ett inlägg. Idag borde jag vara alldeles för trött för att ens skriva någonting här. Jag borde sova, och jag vill sova, måste bara samla mig. Eller bli av med min fredliga känsla i bröstet, den som smått motverkar min melatoninhalt i kroppen, med det gör ju det mesta så det är väl inte förvånande. Lugn ja, det har jag varit hela dagen, på något konstigt, bekvämt och samlat sätt. Undrar om min hjärna äntligen, efter 1,5 år fattat att jag kan vara ledig utan att behöva fundera på att det är saker jag borde göra (läs: plugga), det kanske sitter ihop med min plötsliga och förvånande längtan till att plugga igen. Min hjärna kanske inte mår bra, eller mår väldigt bra av det här. Jag har iallafall inte mått dåligt på något sätt iallafall, snarare tvärtom i så fall. Jag försökte överföra känslan via sms, men jag vet inte om det var någon höjdare.

Att det spelades Winnerbäck när jag klev in innanför dörren, utmattad, urpumpad och förstörd i kroppen gjorde inte att lugnet hindrade sin spridning heller.

Det går sådär med min sömndagbok, eller med min sömnrytm också. Det är för skönt att sova, varför kan jag då inte somna? Fast skönast är att somna om, och för det måste man vakna och för att vakna måste man först ha somnat. Någonstans måste det ju börja. Sömndagbok, jag ska köpa mig en fin, större almanacka så blir det kanske lite mer av, den jag sporadiskt fyller i går knappt att se vad jag skrivit i. Ska nog göra det redan imorgon, 1 december, det är en bra dag att börja. Jag gillar siffersymmetri, inte för att hur man än skriver 1 december blir det (?) men det är den första, det är bra, jämnt och så. Nu reste varelsen brevid mig på sig, kanske ska jag också göra det (varelsen dunsade ner igen) och upp. Att han orkar. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig ner till tandborsten, än mindre upp för trappan igen för att gå till sängs.

Jag inser att det är min dator som spelar musiken, det var därför den fortsatte spela även efter allt annat stängts ner. Jag tror ibland mina sömnproblem beror på lathet, det är jobbigt att gå att lägga sig, det är lättare att bara vara vaken, inga förändringar. Är det lättare att bota lathet än sömnproblem? Vad gör man åt dem? Lathet eller inte, sova måste man, inget bör eller borde, man måste. Iallafall än så länge. Jag tror det har lite med disiplin att göra med, om jag säger till mig själv att "Johanna, när klockan blir 1 måste du plocka ihop och gå och lägga dig" så hjälper det inte, för eftersom jag inte är trött kommer jag bara ligga och stirra i luften, då kan jag lika gärna göra något tills jag är trött (för det har jag fått lärt mig, istället för att ligga och vända och vrida ska man sysselsätta sig tills man känner att man sova) och vips så har vi både en och oftast två timmar till. Att jag kan somna, nästan på beställning av uttråkning på bussar och liknande verkar ju absurt egentligen, för jag har väl lika tråkigt på bussen som i sängen när alla andra sover? Svamel eller inte, imorgon kommer jag förmodligen vakna av att någon kliver upp och låter, mycket tidigare än jag skulle vilja. Men det är bra, Då kommer jag upp.