The Carrie Diaries

Jag råkade se ett avsnitt av The Carrie Diaries i något slags töcken av nyvakenhet i förmiddags. Jag hade aldrig ens hört talas om den förrän idag men det verkar vara en prequel till Sex and The City, förmodligen riktad till ungefär 13-åringar och alldeles uppenbart astöntig. Tydligen var det exakt vad jag behövde just idag, för nu håller jag på att bli knäpp av att jag inte kan hitta någonstans att streama nästa avsnitt.

Så kan det gå. Jag behöver nog semester. Och något tyngre att bita i på TV-seriefronten så att jag kommer ur denna chic lit-psykos.

Men inte just nu. Nu måste jag hitta avsnitt 4. Fright Night.

Obs! Detta är EJ en rekommendation!

Balkongtext 2

Okej. Fortsättning på det förra inlägget. Tänk dig att du ligger på balkongen igen, en stund senare. Du har stängt av ljudet på mobiltelefonen för att inte bli störd. Du tar vara på den här chansen att göra det närmsta du kan komma att göra ingenting. Du tittar bara rakt upp mot betonggolvet på balkongen ovanför men utan att egentligen fästa blicken på det heller.

I det här läget kommer en av grannarna snett ovanför kommer ut på sin balkong. Jag ligger ofta på min balkong och råkar av denna anledning veta att mina grannar sällan är ute på sina balkonger. När du föreställer dig att detta händer ska du alltså tänka att det är en mycket ovanlig situation och ingenting som du har en utarbetad plan för hur du ska hantera.

"Hej", säger grannen.
Du gör något slags rörelse med ena handen som betyder typ "hej", skapar en kort ögonkontakt mest för att du tänker att du måste och återgår sedan till att göra det närmsta du kan komma att göra ingenting och tittar upp mot betonggolvet på balkongen ovanför men utan att egentligen fästa blicken.
"Där ligger du..." konstaterar grannen på balkongen snett ovanför.
Du ler ett menande leende som betyder typ "mm" och tar kort ögonkontakt igen och återgår sedan till att  titta på balkonggolvet ovanför.
"... på balkongen...", konstaterar grannen.
Du upprepar proceduren med ögonkontakt och leende.
"... och tittar..." konstaterar grannen.
Du gör ingenting för ärligt talat tycker du det hela börjar bli lite tjatigt.
Grannen går in och stänger balkongdörren.

Det finns ingen poäng med den här texten. Jag ville bara dela med mig av något som hände på min balkong senare samma kväll som jag skrev det förra inlägget. På gymnasiet gick jag en valbar kurs som hette textkommunikation. Läraren på kursen och jag kom nog egentligen inte så bra överens, men jag minns att hon talade om för mig att hon tyckte jag var bra på att skriva dialoger och oväntade slut/vändningar.

I verkligheten verkar jag inte bra på varken eller.

Ni vet en sån där stund, då man man ligger på betonggolvet på sin balkong, eftersom det verkar vara den enda platsen på jorden som kan hålla en rimlig temperatur just för stunden. Det fläktar. Man är nöjd med dagens arbete. Allt är ungefär så perfekt som det kan bli. Man vaggas sakta in i den där känslan av att man aldrig någonsin vill flytta på sig igen. Ungefär samma känsla som man har när man äntligen fått lägga sig i sin egen sköna säng efter en lite för lång dag, precis innan man somnar.

Tänk på den känslan. Och föreställ dig sedan att det plingar till ett sms i telefonen, som innan dess varit alldeles för tyst alldeles för länge. Telefonen ligger såklart någonstans inne i lägenheten på laddning. Så man studsar dit.

I ett sånt läge, har det NÅGONSIN varit så att det där sms:et faktiskt var det sms:et som man hoppades att det skulle vara?

Min superkraft

Jag har redan från början sömnrutiner som avviker lite från normen, och jag börjar vänja mig/förlika mig vid det. Jag sover mycket. Helt enkelt. Inte för att jag älskar att sova. Det finns många stunder då jag hellre skulle göra något roligare av några av de där timmarna. Men för att jag behöver det helt enkelt. 

Nu på sommaren blir det dock lite väl extremt. Gränsfall även för mig.

Igår sov jag en stund på lunchen på jobbet, jag kallar det friskvårdskvart och det är mitt bästa vardagslyx. Ju fler gånger jag lyckats unna mig detta, desto bättre arbetsvecka. Stänga dörren om mig en lite stund, kanske tillochmed tända "upptagetlampan" utanför, och ta en tupplur. Genialiskt i all sin enkelhet. Jag blir inte märkbart piggare på eftermiddagen av det, men jag blir iallafall inte tröttare heller, så ingen skada skedd. Om jag känner efter riktigt ordentligt så får det mig nog faktiskt att må lite mindre illa en liten stund.

När jag kom hem på kvällen var jag alldeles för överhettad för att orka laga mat direkt, så jag la mig i vinddraget på min soffa OCH DET VAR DET BÄSTA SOM HADE HÄNT MIG på säkert 4 dygn. Det var oundvikligt att somna.

Och tydligen oundvikligt att sova i fem timmar. Igår var det alltså måndag, och hela meningen med söndagar är ju att gå och lägga sig tidigt, så jag hade fått en natts rejält stärkande sömn och kompletterade sedan med en kvart på lunchen. Ändå kunde INGENTING hindra mig från att sova i fem timmar efter jobbet?

Vaknade av hunger strax innan midnatt. Svängde ihop en trerätters till mig själv och med magen mätt och belåten tog jag en joggingrunda. Jag tror jag slog hastighetsrekord. Var hemma innan två, försökte läsa en artikel men somnade innan jag tagit mig igenom andra stycket. 

Försov mig såklart i morse också. Men det behöver knappast nämnas, det har jag ju gjort varje jäkla morgon sedan jag skaffade ny bäddmadrass. Det har jag också börjat vänja mig vid.