Min superkraft

Jag har redan från början sömnrutiner som avviker lite från normen, och jag börjar vänja mig/förlika mig vid det. Jag sover mycket. Helt enkelt. Inte för att jag älskar att sova. Det finns många stunder då jag hellre skulle göra något roligare av några av de där timmarna. Men för att jag behöver det helt enkelt. 

Nu på sommaren blir det dock lite väl extremt. Gränsfall även för mig.

Igår sov jag en stund på lunchen på jobbet, jag kallar det friskvårdskvart och det är mitt bästa vardagslyx. Ju fler gånger jag lyckats unna mig detta, desto bättre arbetsvecka. Stänga dörren om mig en lite stund, kanske tillochmed tända "upptagetlampan" utanför, och ta en tupplur. Genialiskt i all sin enkelhet. Jag blir inte märkbart piggare på eftermiddagen av det, men jag blir iallafall inte tröttare heller, så ingen skada skedd. Om jag känner efter riktigt ordentligt så får det mig nog faktiskt att må lite mindre illa en liten stund.

När jag kom hem på kvällen var jag alldeles för överhettad för att orka laga mat direkt, så jag la mig i vinddraget på min soffa OCH DET VAR DET BÄSTA SOM HADE HÄNT MIG på säkert 4 dygn. Det var oundvikligt att somna.

Och tydligen oundvikligt att sova i fem timmar. Igår var det alltså måndag, och hela meningen med söndagar är ju att gå och lägga sig tidigt, så jag hade fått en natts rejält stärkande sömn och kompletterade sedan med en kvart på lunchen. Ändå kunde INGENTING hindra mig från att sova i fem timmar efter jobbet?

Vaknade av hunger strax innan midnatt. Svängde ihop en trerätters till mig själv och med magen mätt och belåten tog jag en joggingrunda. Jag tror jag slog hastighetsrekord. Var hemma innan två, försökte läsa en artikel men somnade innan jag tagit mig igenom andra stycket. 

Försov mig såklart i morse också. Men det behöver knappast nämnas, det har jag ju gjort varje jäkla morgon sedan jag skaffade ny bäddmadrass. Det har jag också börjat vänja mig vid.