Fast det antagligen inte alls är vad författaren tänkt att man ska fästa sig vid så kan jag inte låta bli att tänka på om jag inte också skulle vilja vara tretton år, överintelligent och ha någon som kallar mig Smulan, och hur skulle det egentligen låta på franska? Sen tänker jag att jag ska tänkte på något annat också tänker jag istället på att bokens språk är skrivet så som man pratar för sig själv eller tänker så den borde passa att läsa högt, punkterna borde inte hamna på fel ställen. Jag tror det här kommer vara en sån bok som gör att jag själv är sugen på att skriva något när jag läst färdigt.
Det här stycket fick en post-it, det är till Z och det är ganska långt:
"Gare D'Austerlitz. Dit går jag ofta på tisdagar och fredagar när vi slutar tidigt. Jag går dit och ser på tågen som lämnar stationen, jag gillar känslorna, att se folk visa sina känslor, det är därför jag aldrig missar en fotbollsmatch på teve, jag älskar att se när de kramas efter målen, hur de springer med armarna i luften och omfamnar varandra och så Vem vill bli miljonär, man måste se tjejerna när de svarar rätt, de slår händerna för munnen, kastar huvudet bakåt och ger ifrån sig små skrik och så medan tårarna stiger i ögonen.
På stationer är det annorlunda, man kan ana känslorna i blickarna, gesterna och rörelserna, det är förälskade par som skiljs åt, mormödrar som reser hem, damer i långa kappor som lämnar män med uppfällda kragar eller tvärtom, jag observerar människor som ska resa bort, man vet inte vart varför eller hur länge, de tar adjö genom rutan, vinkar lite eller anstränger sig för att skrika fast det inte hörs. Om man har tur får man vara med vid riktiga separationer, jag menar att man verkligen känner att det kommer att vara länge eller kännas länge (vilket går på ett ut), då är stämningen riktigt laddad, det är som om luften blir tjockare, som om de är helt ensamma. Det är samma sak med ankommande tåg, jag ställer mig i ena änden av perrongen och tittar på dem som väntar, spända och otåliga med sökande blick, och plötsligt ler de, lyfter armen och vinkar innan de går fram och omfamnar dem de väntat på, det är det jag tycker bäst om, när känslorna svallar.
Så det var därför jag befann mig på Gare D'Austerlitz. Jag väntade på tåget från Clermont-Ferrand 16.44, det är mitt favorittåg för det är fullt av alla möjliga sorters människor, unga, gamla, välklädda, tjocka, magra, konstigt klädda och så. Efter ens tund kände jag att någon knackade mig på axeln, det tog lite för jag var så koncentrerad, och i det läget skulle en mammut kunna rulla sig på mina gympadojor utan att jag märkte något."
Nu har jag pollen i hela näsan igen och jag vet inte hur jag ska bli av med det, men i värsta fall kan jag alltid gå till doktorn och få ett recept och snart börjar Söndagsparty med Philip och Fredrik, då ska jag dricka te och äta några skivor färsk ananas, så jag ska inte klaga. Det vore ju värre om vi inte hade någon växtlighet.
