I N G R E D I E N S E R

Man kan lätt luras att tro att inte så mycket skulle ha hunnit förändras sedan i måndags, men faktum är att om jag hade skrivit det här i måndags skulle det ha varit mycket annorlunda jämfört med att jag skriver det idag. Det skulle ha varit rörigt och känslosamt. Timing är liksom everything, det har väl blivit en klyscha just för att det är sant. I måndags trodde jag nämligen att Gissa hade fått livmoderinflammation. Jag är verkligen inte så hönsig med henne. Jag bryr mig om henne mest av allt, jag jobbar stenhårt för att hon ska vara i bra form och undvika skador men jag åker inte till veterinären för minsta lilla hälta och hon får helt enkelt hänga med och stå ut med det mesta. 

Men livmoderinflammation. Det kan vara en av mina värsta mardrömmar att min hund ska få livmoderinflammation. 

Nu när jag har fått konstaterat att det inte var livmoderinflammation, och Gissa dessutom märkbart är på bättringsvägen, då kan jag bara skriva att jag trodde hon hade livmoderinflammation men nu tror jag inte det längre. Och så var det med det.

Men om jag skrivit ett inlägg i måndags så skulle det ha varit utförligt och dramatiskt om hur dåligt Gissa mådde på morgonen i måndags, hur orolig jag var, domedagstankarna, alla sms till familjen och alla samtal till djurklinikerna, hur jag inte riktigt förstår att jag lyckades göra mitt jobb på måndagen och hur jag våndades över att både behöva vara på djursjukhuset och på jobbet samtidigt på tisdagen, över att alla mina alternativ var oansvariga och skulle ge dåligt samvete.

Det känns så länge sedan nu. Fast det bara var 2 dagar.