Det är mycket jobb med en C-uppsats. Men det lämnar också mycket utrymme för att fördela sin tid lite som man vill. Och framförallt behöver man ta pauser. Aktiva pauser helst, inte bara sätta sig och vänta på att ta tag i uppsatsen igen, utan pauser då man faktiskt gör något helt annorlunda. Efter det kommer man nästan alltid tillbaka med bättre idéer.
Första veckorna flöt på som om vi aldrig gjort annat. Men nu har vi fastnat i statistikteori och fattar ingenting. Då behöver man de där pauserna extra mycket. Jag hade redan börjat ströläsa lite jägarexamenteori, så det tänker jag kanske fortsätta med.
Men såsmåningom behöver man i sin tur en paus ifrån det, annars blandar man ihop alla olika kaliber och fågelarter. Jag funderade ganska länge på att "självlära" mig lite grunder i något nytt språk (italienska eller tyska), men nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och börjat staka in på ett annat spår.
Såhär är det: Det viktigaste just nu är Gissa. Jag har läst och läst, försöker ta till mig av alla duktiga och engagerade hundägares tips. Det finns en miljard olika tankar och alla är så övertygade om just sina egna metoder, jag antar att alla har sina poänger, men jag hittar ingenting som känns helt rätt i magen för mig (oss). Det blir paralyserande. Det går alltså inte att göra rätt? Fortsätter det så kommer jag bli så rädd för att göra "fel", att jag gör ingenting alls. Och det, mina kära vänner, känns inte som en Jonna-reaktion eller -strategi.
Så det blir inget språkprojekt, kanske hamnar till ochmed jägarskolan lite på is. Högsta prioritet blir bara att att hitta min egen trygghet och säkerhet till hur jag själv vill jobba (jag hade den alldeles nyss, jag kan ju det här, men ju mer jag läste desto mer förvirrad blev jag). Jag har dessutom en ny idol i frågan, så jag vet äntligen vilken ände jag ska börja i. Gissa är för liten för att vara en aktiv del i allt det här, men lyckligtvis kan man lära sig mycket om hundträning även medan en valp sover. Kan kanske låta märkligt att jag återvänder till böckerna fast det är läsandet som har låst mig. Men det blir bra det här. Nu vet jag ju vad som ska läsas och varför, så slipper jag hatta fram och tillbaka mellan olika kapitel i olika "skolor" som säger emot varandra fast de egentligen menar samma sak. Jag har inte alls ändrat min grundsyn, jag behövde visst bara komma lite vilse för att hitta tillbaka. Starkare.
Nu ska G ensamtränas, och jag passar på att springa till biblioteket. Pepp!
Friday, August 31, 2012
Thursday, August 30, 2012
Och cykeln går bra?
Men tanke på tidigare inlägg. Idag har jag varit awesome. Hade det inte varit så sent hade jag ringt någon bara för att få säga det. Jag har pluggat som aldrig den (aldrig sen anatomiplugget) superintressant och jättemycket. Men smärtfysiologi är liksom ganska centralt. 10-22 med i stort sett bara matpauser.
Jag har varit awesome. Du också varit det!
(Jag har lärt mig att man inte vet hur paracetamol fysiologiskt fungerar i kroppen, alltså varför det är smärtdämpande. Jag ska fråga imorgon hur man då inte kan vara känslig mot det)
Jag har varit awesome. Du också varit det!
(Jag har lärt mig att man inte vet hur paracetamol fysiologiskt fungerar i kroppen, alltså varför det är smärtdämpande. Jag ska fråga imorgon hur man då inte kan vara känslig mot det)
Wednesday, August 29, 2012
Maximus
Jennifer har härmed skaffat en kattunge. Maximus. Han ska inte hämtas hem förrän om ca. 2 veckor, men det är bestämt och klart. Så nu har jag förlorat en av mina huvudsysselsättningar. Tomheten som uppstår efter kattsökande på Blocket. Den är fan större än jag kunde ha föreställt mig. Så vem mer vill ha en katt? Jag söker efter annonser som uppfyller dina önskemål, du slipper sålla!
Tuesday, August 28, 2012
Ibland behöver man faktiskt lite bekräftelse
Det känns ibland som att om man är en sådan träningstoka som jag (vi) är, så möter man lite annorlunda reaktioner från omgivningen om man råkar gnälla över att man inte har tid/ork/lust att träna vid ett eller ett par tillfällen. Alltså, som om man inte riktigt har samma rätt att gnälla, för det där med träning, det är ju liksom det som är jag. Och passar det inte så kan jag väl bara lägga av med att låtsas som om det är det bästa i världen (det är det bästa i världen, jag låtsas inte). Allvarligt alltså, det där nästan omärkliga fnyset från någon när man råkar nämna att det känns lite jobbigt att man måste träna ikväll. Det kan väl inte bara vara jag i den träningsinvigda skaran som uppfattat det här?
Vissa andra, som kanske varit duktiga och kommit igång med träning ganska nyligt, fast det varit lite "emot deras natur", verkar få mer pepp, eller åtminstone acceptans. När de berättar att "igår så skulle jag ha tränat, men fastnade framför TVn och det känns verkligen inte bra nu" ("det gör inget, du har ju varit så duktig, nya tag nästa gång"), eller att "jag var så jävla nära att låta bli att träna igår, men så gjorde jag det iallafall" (stående ovationer). Skulle jag säga samma saker, skulle det liksom himlas med ögonen ("jaa, säkert att du tyckte det var så jobbigt", "du vill bara ha bekräftelse på att du tränar mycket"). Så jag försöker helt enkelt att inte säga sånt så ofta. Men jag tänker det iallafall, ofta! Och det blir ju två tusen gånger jobbigare, för i det egna tänket finns ju bara tankar som stärker mina första tankar, inga "men du är ju skitduktig!").
Så nu säger jag det! Ikväll hade jag planerat in ett alldeles särskilt träningspass. Under dagen har jag prickat av måste efter måste efter måste, effektivt skolarbete, ärenden, fix och trix. På eftermiddagen skulle lagfotografering på ishallen och möte hinnas med, och sen ett efterlängtat skogsbesök med SSRK Umeå (=Gissas dos av stimulans). Jag var hemma igen närmare halv tio, Gissa däckade som en sten och jag kände verkligen mest för att göra detsamma. Men den där löpningsträningen hängde fortfarande ogjord över mig. Så jag bestämde mig för att strunta i den. Det var för sent och jag behövde faktiskt städa och läsa innan jag gick och la mig.
Men sen bestämde jag mig igen! Att så kan jag ju fan inte tänka! Kondition är en färskvara! Den bästa träningen är den som blir av! Och så vidare. Jag gick jag ut, och körde järnet, rakt igenom. Och det var verkligen en jävla mur jag tog mig över ikväll, för att snöra på mig skorna istället för att dra på mig pyjamasbyxor. Jag är egentligen nöjd så det räcker och blir över, bara av mig själv. Men det skulle verkligen inte skada om någon annan också kunde bli lite imponerad och ge mig beröm ibland.
Är det så, att ju mer träningsbiten man är, desto mindre okej är det att ha en motivationssvacka? Det är ju helt orimligt. Säg att en medelperson tränar 2-3 ggr/vecka, oftast är det bara roligt, annars finns det ju faktiskt ingen anledning att hålla på. Ibland, kanske en gång i månaden, slår dock den där blytunga olusten till (jag har ingen förankring alls till de här siffrorna, men det känns rimligt). Om jag då istället tränar 10 pass i veckan, så betyder det ju att jag i relation till träningsdos kommer kunna stöta på den här väggen så ofta som en gång i veckan istället (med det i åtanke, så tycker jag inte riktigt man kan anklaga mig för att gnälla om det här särskilt mycket).
"Det är ju ditt eget val att träna så mycket."
Jaja, då är vi lite tillbaka på ruta ett i resonemanget. Jag orkar inte riktigt argumentera emot det heller. Jag ville bara berätta, att jag också skulle må bra av lite beröm ibland. Tillexempel ikväll! Duktiga, duktiga jag! (Sådär, nu har jag fått mitt. Du då, har du tränat idag? Vilken kung du är!)
Vissa andra, som kanske varit duktiga och kommit igång med träning ganska nyligt, fast det varit lite "emot deras natur", verkar få mer pepp, eller åtminstone acceptans. När de berättar att "igår så skulle jag ha tränat, men fastnade framför TVn och det känns verkligen inte bra nu" ("det gör inget, du har ju varit så duktig, nya tag nästa gång"), eller att "jag var så jävla nära att låta bli att träna igår, men så gjorde jag det iallafall" (stående ovationer). Skulle jag säga samma saker, skulle det liksom himlas med ögonen ("jaa, säkert att du tyckte det var så jobbigt", "du vill bara ha bekräftelse på att du tränar mycket"). Så jag försöker helt enkelt att inte säga sånt så ofta. Men jag tänker det iallafall, ofta! Och det blir ju två tusen gånger jobbigare, för i det egna tänket finns ju bara tankar som stärker mina första tankar, inga "men du är ju skitduktig!").
Så nu säger jag det! Ikväll hade jag planerat in ett alldeles särskilt träningspass. Under dagen har jag prickat av måste efter måste efter måste, effektivt skolarbete, ärenden, fix och trix. På eftermiddagen skulle lagfotografering på ishallen och möte hinnas med, och sen ett efterlängtat skogsbesök med SSRK Umeå (=Gissas dos av stimulans). Jag var hemma igen närmare halv tio, Gissa däckade som en sten och jag kände verkligen mest för att göra detsamma. Men den där löpningsträningen hängde fortfarande ogjord över mig. Så jag bestämde mig för att strunta i den. Det var för sent och jag behövde faktiskt städa och läsa innan jag gick och la mig.
Men sen bestämde jag mig igen! Att så kan jag ju fan inte tänka! Kondition är en färskvara! Den bästa träningen är den som blir av! Och så vidare. Jag gick jag ut, och körde järnet, rakt igenom. Och det var verkligen en jävla mur jag tog mig över ikväll, för att snöra på mig skorna istället för att dra på mig pyjamasbyxor. Jag är egentligen nöjd så det räcker och blir över, bara av mig själv. Men det skulle verkligen inte skada om någon annan också kunde bli lite imponerad och ge mig beröm ibland.
Är det så, att ju mer träningsbiten man är, desto mindre okej är det att ha en motivationssvacka? Det är ju helt orimligt. Säg att en medelperson tränar 2-3 ggr/vecka, oftast är det bara roligt, annars finns det ju faktiskt ingen anledning att hålla på. Ibland, kanske en gång i månaden, slår dock den där blytunga olusten till (jag har ingen förankring alls till de här siffrorna, men det känns rimligt). Om jag då istället tränar 10 pass i veckan, så betyder det ju att jag i relation till träningsdos kommer kunna stöta på den här väggen så ofta som en gång i veckan istället (med det i åtanke, så tycker jag inte riktigt man kan anklaga mig för att gnälla om det här särskilt mycket).
"Det är ju ditt eget val att träna så mycket."
Jaja, då är vi lite tillbaka på ruta ett i resonemanget. Jag orkar inte riktigt argumentera emot det heller. Jag ville bara berätta, att jag också skulle må bra av lite beröm ibland. Tillexempel ikväll! Duktiga, duktiga jag! (Sådär, nu har jag fått mitt. Du då, har du tränat idag? Vilken kung du är!)
Hälsning från andra sidan
Det är inte på något sätt så att jag känner mig död, snarare tvärtom. Jag tror jag lever i himmelen där man mycket väl kan bli trött men ändå verkar ha gott om energi för saker som kräver mitt huvud. Bara saken att jag varit uppe FRIVILLIGT sedan tio i åtta, utan någon tid att passa förrän egentligen om en kvart då jag borde cykla till skolan. Samma sak igår, och i förrgår. Det är ett under i sig!
Igår var förövrigt en väldigt bra dag, så som första dagen på terminen borde vara. Förutom det lilla missödet att läraren på ett ställe skrivit att vi började halv istället för vanliga kvart över vilket resulterade i att jag kom lite sent till uppropet så flöt dagen på som om det hade varit vilken bra dag som helst. Morgon, cykel, föreläsning, mellis, föreläsning, matlåda, fix, fika med vänner, cykel, packa, plugg, middag, träning, plugg, bok, säng. Det är som om men hjärna inte fattat att jag inte har haft de har rutinerna på tre månader, om inte mer, och bara tyckte allt var fullkommligt normalt. Underbarare än vad jag kunde tänka mig att slippa komma-in-i-rutinerna-kaoset, som jag ändå brukar anse trevligt till stor del. Att träningen gick awesome gjorde inte saken sämre. Att jag fortfarande inte vet om jag är med i truppen eller inte gjorde saken lite sämre, men jag är glad ändå.
Nu ska jag cykla til skolan. Med detta vill jag också säga att förvänta inte regelbundna inläg dock. Jag är fortfarande i ett perfekt stadium, i fas med plugg och världen, då jag har tid och ro att läsa en bok på kvällen och blogga på morgonen. Jag har inga romantiska drömmar om att detta ska fortsätta i all framtid. Det vore att hoppas för mycket. Men jag ska njuta så länge det bara går.
Igår var förövrigt en väldigt bra dag, så som första dagen på terminen borde vara. Förutom det lilla missödet att läraren på ett ställe skrivit att vi började halv istället för vanliga kvart över vilket resulterade i att jag kom lite sent till uppropet så flöt dagen på som om det hade varit vilken bra dag som helst. Morgon, cykel, föreläsning, mellis, föreläsning, matlåda, fix, fika med vänner, cykel, packa, plugg, middag, träning, plugg, bok, säng. Det är som om men hjärna inte fattat att jag inte har haft de har rutinerna på tre månader, om inte mer, och bara tyckte allt var fullkommligt normalt. Underbarare än vad jag kunde tänka mig att slippa komma-in-i-rutinerna-kaoset, som jag ändå brukar anse trevligt till stor del. Att träningen gick awesome gjorde inte saken sämre. Att jag fortfarande inte vet om jag är med i truppen eller inte gjorde saken lite sämre, men jag är glad ändå.
Nu ska jag cykla til skolan. Med detta vill jag också säga att förvänta inte regelbundna inläg dock. Jag är fortfarande i ett perfekt stadium, i fas med plugg och världen, då jag har tid och ro att läsa en bok på kvällen och blogga på morgonen. Jag har inga romantiska drömmar om att detta ska fortsätta i all framtid. Det vore att hoppas för mycket. Men jag ska njuta så länge det bara går.
Monday, August 27, 2012
Jag känner mig fortfarande rätt slagen av den här huvudvärken. Jag vet inte om jag har ont längre egentligen, men två dygn tar ut sin rätt på något vis. Jag är trött och lättretad och förvirrad.
Bet ihop och lyckades genomlida både träningssällskap och storhandling på ett ommöblerat Maxi, men jag var rätt skakig under hela tiden jag var hemifrån (allt ljud, ljus, folk man måste vara trevlig mot...). Tappade hälften av varorna i golvet, scannern också ett antal gånger, glömde bort vart jag ställt vagnen, och när jag kom hem tog det längre tid att packa upp allt än det hade tagit att handla.
Jag slumrade en stund i soffan, andades ut efter dagens utmaningar, fast 22 är galet sent för en powernap så tog jag en. Och den var bra! Lyckades tillochmed äta ett vettigt kvällsfika. Så snart är jag tillbaka på banan igen (jinx)!
Sunday, August 26, 2012
Vi brukade ju vara två
Jag känner mig lite ensam här på bloggen. Men det vet vederbörande redan om. Så jag ska inte tjata :)
I verkliga livet känner jag mig dock inte ensam. Lite då och då bara, tex när jag är ute och springer, eller är på affären och handlar (men bara Sarah kommer hem så har jag ju sällskap på också). Just nu i mitt kök är det väldigt icke-ensamt iallafall.
Jag har stängt dörren in till sovrummet, för jag har precis bäddat rent och ska försöka vara lite mer konsekvent med inte-vara-i-sängen-regeln (inte för att jag tummat på regeln, utan mer för att Gissa ibland testar att hitta på egna regler, som att det är okej att smyga upp i sängen när jag somnat och inte märker det). Så Lilla G, kan inte gå in i sovrummet och lägga sig, istället ligger hon en stund på mina fötter, sen går hon och tittar på sovrumsdörren, tittar frågande på mig, lägger sig på mina fötter en stund igen och så börjar proceduren om (fast hon ligger kvar lite längre varje gång, för hon börjar nog bli rätt trött).
Med tanke på hur orutinerat vårt liv tillsammans varit hittills har hon ändå märkligt nog blivit ett riktigt rutindjur, så hon tycker det är skitkonstigt att jag sitter kvar vid datorn i köket istället för att vi går och lägger oss direkt när vi kommit in från kvällisen. Vi är båda lite blöta efter veckans bästa lekstund/träningspass. Vi hade så fin kontakt och arbetsvilja, där mitt i ösregnet och mörkret! Skratt och lek och pussar. Och min dagslånga huvudvärk glömdes nästan bort helt och hållet.
Den där huvudvärken ja. Den som har gjort att vi båda legat däckade hela dagen idag. För variationens skull har vi växlat lite mellan sovrummet och vardgsrummet. Jag försökte kolla lite på TV, men var tvungen att stänga av ljudet och orkade bara titta små stunder. Titta en stund, blunda en stund, sova en stund, titta en stund. Och så vidare.
Gissa är ingen undervalp, hon kommer inte bli en superstjärna, jag gör säkert en massa fel med henne. Det är okej, vi måste faktiskt båda få en chans att lära oss något. Men! Är det något hon är bra på, så är det att läsa mitt humör. Nu, när jag har så ont i huvudet att jag skulle kunna kräkas. Då ligger hon snällt och myser bredvid soffan eller sängen. Tuggar lite på sitt ben. Kommer och ger mig en slick då och då, vilket jag egentligen inte tycker är så mysigt, men så länge jag får inbilla mig att det är för att hon är orolig för sin trötta matte, så värmer det faktiskt själen litegrann.
Vi har såklart släpat oss ut några gånger mellan soff- och sänglägena, släpat oss runt kvarteret, lekt lite pliktskyldigt med hennes favorittrasa. Och tennisbollen. Pratat en stund med våra ryska bästisflickor på gården (dagens lektion: priviet-da-spatsiba-sto, jag kunde redan allt) och hälsat artigt på kvartersmaffian. Men vi har faktiskt inte varit ute mer än nödvändigt. Förutom ena svängen. För då kom Emma förbi med sin "lånehund" Dixie. Skönt för mig att Gissa fick leka bort lite valpenergi utan att det blev så fysiskt ansträngande för mitt lilla huvud (även om jag såklart i längden inte ska bli en sån hundägare som bara stillar sitt samvete och tror att hunden har det bra bara hon får tokspringa omkring med några hundkompisar ett par gånger i veckan).
Kul för D som verkade trivas i leken med min pärla, framförallt eftersom hon tydligen är en väldigt försiktig dam som inte är så förtjust i valpar/hundar som är för på. Men G har charmat tjuriga tanter och farbröder förr, och det gick bra den här gången med. Spännande att se hur hon leker olika lekar med olika typer av hundar. En sorts lek med andra retrievers (det är klart favoriten), en annan med de fåtal schäfrar hon träffat på, en tredje med Loppan (Ridgeback), och nu det senaste tillskottet - min amatöranalys är att det såg ut som något slags vallhundslek. Fast Dixie är ju en gatukorsning av värsta slaget (snarare rondell än fyrvägskorsning), så man kan inte så noga veta ;)
Mycket text om händelsefattig dag. Lite bilder på det kanske?
Efter play-daten med E och D släpade vi oss in igen. Jag fick lov att bestämma mig för att ställa in mitt planerade träningspass. Ett försök att läsa lite statistik-teori gjorde inte huvudet gladare och när tiden var inne slog vi såklart på Falkenberg - Hammarby, med TVn på mute (fast det hade inte behövts eftersom TV4Sport enligt mitt Twitterflöde som vanligt hade kass ljudkvalitet). Försökte få i oss (mig) lite popcorn och Pepsi Max, när inte ens det går ner är det ganska illa. Kära HIF vann (bäst när det inte gäller) och jag gillar Adelstam mer och mer.
I verkliga livet känner jag mig dock inte ensam. Lite då och då bara, tex när jag är ute och springer, eller är på affären och handlar (men bara Sarah kommer hem så har jag ju sällskap på också). Just nu i mitt kök är det väldigt icke-ensamt iallafall.
Jag har stängt dörren in till sovrummet, för jag har precis bäddat rent och ska försöka vara lite mer konsekvent med inte-vara-i-sängen-regeln (inte för att jag tummat på regeln, utan mer för att Gissa ibland testar att hitta på egna regler, som att det är okej att smyga upp i sängen när jag somnat och inte märker det). Så Lilla G, kan inte gå in i sovrummet och lägga sig, istället ligger hon en stund på mina fötter, sen går hon och tittar på sovrumsdörren, tittar frågande på mig, lägger sig på mina fötter en stund igen och så börjar proceduren om (fast hon ligger kvar lite längre varje gång, för hon börjar nog bli rätt trött).
Med tanke på hur orutinerat vårt liv tillsammans varit hittills har hon ändå märkligt nog blivit ett riktigt rutindjur, så hon tycker det är skitkonstigt att jag sitter kvar vid datorn i köket istället för att vi går och lägger oss direkt när vi kommit in från kvällisen. Vi är båda lite blöta efter veckans bästa lekstund/träningspass. Vi hade så fin kontakt och arbetsvilja, där mitt i ösregnet och mörkret! Skratt och lek och pussar. Och min dagslånga huvudvärk glömdes nästan bort helt och hållet.
Den där huvudvärken ja. Den som har gjort att vi båda legat däckade hela dagen idag. För variationens skull har vi växlat lite mellan sovrummet och vardgsrummet. Jag försökte kolla lite på TV, men var tvungen att stänga av ljudet och orkade bara titta små stunder. Titta en stund, blunda en stund, sova en stund, titta en stund. Och så vidare.
Gissa är ingen undervalp, hon kommer inte bli en superstjärna, jag gör säkert en massa fel med henne. Det är okej, vi måste faktiskt båda få en chans att lära oss något. Men! Är det något hon är bra på, så är det att läsa mitt humör. Nu, när jag har så ont i huvudet att jag skulle kunna kräkas. Då ligger hon snällt och myser bredvid soffan eller sängen. Tuggar lite på sitt ben. Kommer och ger mig en slick då och då, vilket jag egentligen inte tycker är så mysigt, men så länge jag får inbilla mig att det är för att hon är orolig för sin trötta matte, så värmer det faktiskt själen litegrann.
Vi har såklart släpat oss ut några gånger mellan soff- och sänglägena, släpat oss runt kvarteret, lekt lite pliktskyldigt med hennes favorittrasa. Och tennisbollen. Pratat en stund med våra ryska bästisflickor på gården (dagens lektion: priviet-da-spatsiba-sto, jag kunde redan allt) och hälsat artigt på kvartersmaffian. Men vi har faktiskt inte varit ute mer än nödvändigt. Förutom ena svängen. För då kom Emma förbi med sin "lånehund" Dixie. Skönt för mig att Gissa fick leka bort lite valpenergi utan att det blev så fysiskt ansträngande för mitt lilla huvud (även om jag såklart i längden inte ska bli en sån hundägare som bara stillar sitt samvete och tror att hunden har det bra bara hon får tokspringa omkring med några hundkompisar ett par gånger i veckan).
Kul för D som verkade trivas i leken med min pärla, framförallt eftersom hon tydligen är en väldigt försiktig dam som inte är så förtjust i valpar/hundar som är för på. Men G har charmat tjuriga tanter och farbröder förr, och det gick bra den här gången med. Spännande att se hur hon leker olika lekar med olika typer av hundar. En sorts lek med andra retrievers (det är klart favoriten), en annan med de fåtal schäfrar hon träffat på, en tredje med Loppan (Ridgeback), och nu det senaste tillskottet - min amatöranalys är att det såg ut som något slags vallhundslek. Fast Dixie är ju en gatukorsning av värsta slaget (snarare rondell än fyrvägskorsning), så man kan inte så noga veta ;)
Mycket text om händelsefattig dag. Lite bilder på det kanske?
Saturday, August 25, 2012
Tempoökningsträning
När man kör ett träningspass på morgonen, men känner sig som en sten hela vägen igenom, som om tiden står stilla i intervallerna, och man bara går ur det med en massa frustration. Då är man (iallafall inte jag) så nöjd. Och förbannar det faktum att jag inte bara låg kvar i sängen eller åt en tårta till frukost.
Men om man bestämmer sig för att ta revansch i kampen mot den egna dåliga formen, och kör ett till pass samma kväll, och det bara känns som om man svischar fram en halvmeter över marken, och att någon snabbspolar dig under tiden, och vips var man framme men sprang en extra intervall av bara farten och lyckan. Då är man lite mer nöjd (iallafall jag). Nästan så nöjd att det för en litenliten stund inte ens gör något att jag måste duscha igen (nästan).
Tack R, för valpvaktning. Hon älskar dig :)
Men om man bestämmer sig för att ta revansch i kampen mot den egna dåliga formen, och kör ett till pass samma kväll, och det bara känns som om man svischar fram en halvmeter över marken, och att någon snabbspolar dig under tiden, och vips var man framme men sprang en extra intervall av bara farten och lyckan. Då är man lite mer nöjd (iallafall jag). Nästan så nöjd att det för en litenliten stund inte ens gör något att jag måste duscha igen (nästan).
Tack R, för valpvaktning. Hon älskar dig :)
Sista kvarten
(Jag letar egentligen inte kattungar till mig själv, utan till Jennifer, men det har blivit lite som en mani. Kollar Blocket innan jag läser nyheter och/eller mail. Viktiga grejer!)
http://www.blocket.se/skaraborg/Langhariga_kattungar___flyttklara_42259428.htm?ca=1_9&w=3
Den gråa längst till höger, eller den som ligger ner, är mina favoriter. Sen att de är från Tidaholm, det är ju kanske ett avståndsmässigt problem för J, men skulle ju vara så perfekt för mig. Jag skulle kunna döpa henne/honom till "Öka" eller "Takten".
http://www.blocket.se/skaraborg/Langhariga_kattungar___flyttklara_42259428.htm?ca=1_9&w=3
Den gråa längst till höger, eller den som ligger ner, är mina favoriter. Sen att de är från Tidaholm, det är ju kanske ett avståndsmässigt problem för J, men skulle ju vara så perfekt för mig. Jag skulle kunna döpa henne/honom till "Öka" eller "Takten".
Thursday, August 23, 2012
Att köpa lycka
Man kan inte gå runt och tänka på det jämt. Men ibland slås jag lite extra hårt av hur lycklig jag är över att jag har den här lilla svarta krabaten. Idag har varit en dag med många sådana stunder. Det har inte varit något speciellt med den här dagen. (Förutom att det är torsdag. Och att fina fina CSKA Moskva vann över AIK) Men det är ju i vardagen hon är så himla värdefull för mig.
Det är bara en hund. Hon kommer inte rädda världen. Men hon har räddat min :)
Det är bara en hund. Hon kommer inte rädda världen. Men hon har räddat min :)
Vad blir det för mat?
Råvarubristen som just nu pågår i mitt kök, är väldigt okaraktäristisk och ganska pinsam. Men jag väljer att erkänna. Det här finns i mitt torftiga skafferi:
ett par matskedar durumvetemjöl,
några deciliter grovt rågmjöl och havregryn,
pärl- och florsocker,
pulver till knappt en portion blåbärssoppa,
en öppnad liten påse fiberhusk,
grötris,
fiskbullar.
Vad blir det av detta?
Okej, jag medger, bara skafferivaror är rätt svårt att göra något av, oavsett om det är välutrustat. Så du ska få veta vad som finns i kylen också:
normalsaltat smör,
en ostkant lämplig att riva,
5 ägg,
en halv gurka,
ett gäng medelstora potatisar,
två sorters marmelad,
ingen mjölk (detta är viktigt att påpeka).
Är det konstigt att min matlagningskreativitet inte är på topp?
ett par matskedar durumvetemjöl,
några deciliter grovt rågmjöl och havregryn,
pärl- och florsocker,
pulver till knappt en portion blåbärssoppa,
en öppnad liten påse fiberhusk,
grötris,
fiskbullar.
Vad blir det av detta?
Okej, jag medger, bara skafferivaror är rätt svårt att göra något av, oavsett om det är välutrustat. Så du ska få veta vad som finns i kylen också:
normalsaltat smör,
en ostkant lämplig att riva,
5 ägg,
en halv gurka,
ett gäng medelstora potatisar,
två sorters marmelad,
ingen mjölk (detta är viktigt att påpeka).
Är det konstigt att min matlagningskreativitet inte är på topp?
Wednesday, August 22, 2012
Namnsdagsfirande och matchhelvete
Allt har sin vanliga gång. Så även min namnsdag. Vi pluggade (=googlade kattungar). Blev trötta och ofukserade innan vi knappt börjat, åt och fikade för att råda bot, men blev egentligen bara ännu värre. Vila. Träning. Valpmys. Bajen spelar oavgjort.
Inga avvikelser helt enkelt. Och sen sov vi hela natten och så började allt om igen. Men den här gången var det inte min namnsdag. Och Bajen kommer inte spela oavgjort. Just ikväll iallafall.
PS. Mitt trick för att få godare scones är att tillsätta smöret i kylskåpskalla kuber och inte sönderdela dem helt och hållet i smeten. Då smälter de sen i ugnen och sconesen blir extra smöriga och vad nu scones ska vara för adjektiv. Jag visste inte att det var mitt knep, jag trodde alla gjorde så, men tydligen inte. Så nu vet ni, och nu kommer ni aldrig vilja göra på något annat sätt.
Inga avvikelser helt enkelt. Och sen sov vi hela natten och så började allt om igen. Men den här gången var det inte min namnsdag. Och Bajen kommer inte spela oavgjort. Just ikväll iallafall.
PS. Mitt trick för att få godare scones är att tillsätta smöret i kylskåpskalla kuber och inte sönderdela dem helt och hållet i smeten. Då smälter de sen i ugnen och sconesen blir extra smöriga och vad nu scones ska vara för adjektiv. Jag visste inte att det var mitt knep, jag trodde alla gjorde så, men tydligen inte. Så nu vet ni, och nu kommer ni aldrig vilja göra på något annat sätt.
Monday, August 20, 2012
Jonna
Imorgon kommer Jennifer hit på plugg. Som vanligt. Det är fint hur fort det går att komma in i rutiner. Min namnsdag till ära tänker jag bjuda på något gott. Någon tårta blir det inte. Dels ska man nog inte utmana ödet och bjuda tårtexperten Jennifer på tårta, och dels är jag så less på allt sött fikande.
Scones, är vad det blir. Nybakta scones, ost, morotsmarmelad och gurkskivor. Kanske te. Om det inte är så förbaskat varmt imorgon igen. I så fall får vi väl dricka kall saft istället. Gott kommer det förhoppningsvis bli iallafall. Det är huvudsaken!
Scones, är vad det blir. Nybakta scones, ost, morotsmarmelad och gurkskivor. Kanske te. Om det inte är så förbaskat varmt imorgon igen. I så fall får vi väl dricka kall saft istället. Gott kommer det förhoppningsvis bli iallafall. Det är huvudsaken!
Saturday, August 18, 2012
Wednesday, August 15, 2012
Projektplan
Att man alltid lyckas till slut!!? Idag har vi skickat in första utkastet på vår sk "Projektplan", och jäklar vad bra den är!
(Eller? Nå, det viktiga är att vi är på banan. Lite försprång tillochmed faktiskt).
Klockan två idag kändes allt katastrof. Vi gav det några timmar, öppnade dokumentet igen, var och en för sig, och blev båda förvånade över vad vi lyckats åstadkomma.
Vissa (jag hoppas ni vet vilka ni är) förväntas hjälpa till att "pilota" enkäten sen, innan vi delar ut den, samt korrekturläsa helheten sen! Se fram emot det ni! ;)
Nu har Gissa (som lyssnat väldigt duktigt på högläsning utan att komma med förödande kritik) förtjänat en kvällspromenad, lite bus och mys. Och jag har förtjänat att få gå och lägga mig tidigt (som jag förtjänat det varje kväll!)
XOXO
(Eller? Nå, det viktiga är att vi är på banan. Lite försprång tillochmed faktiskt).
Klockan två idag kändes allt katastrof. Vi gav det några timmar, öppnade dokumentet igen, var och en för sig, och blev båda förvånade över vad vi lyckats åstadkomma.
Vissa (jag hoppas ni vet vilka ni är) förväntas hjälpa till att "pilota" enkäten sen, innan vi delar ut den, samt korrekturläsa helheten sen! Se fram emot det ni! ;)
Nu har Gissa (som lyssnat väldigt duktigt på högläsning utan att komma med förödande kritik) förtjänat en kvällspromenad, lite bus och mys. Och jag har förtjänat att få gå och lägga mig tidigt (som jag förtjänat det varje kväll!)
XOXO
Tuesday, August 14, 2012
Wish me luck
Tänk att man så fort vänjer sig av med saker. Som att ha en tid att passa om morgonen. En ledig sommar och hela min rytm är rubbad. Jag måste göra nogranna beräkningar, nästan skriva ner små scheman åt mig själv, för att få till timingen rätt med mat, promenader, förberedelser osv, om jag ska lyckas komma i tid.
Det gick bra ändå, idag. Men det var på håret. Imorgon blir värre. Då har jag tre tider att passa, utspridda över dagen. Morgon, mitt på dagen, kväll. När ska jag då powernapa? Måste skrivas in i schemat!
Det gick bra ändå, idag. Men det var på håret. Imorgon blir värre. Då har jag tre tider att passa, utspridda över dagen. Morgon, mitt på dagen, kväll. När ska jag då powernapa? Måste skrivas in i schemat!
Morgonstund....
...har inte guld, någonstans. Inte den här morgonen. Men den kommer säkert, lite senare. Eller en annan dag.
Jag längtar så tills jag kan ha Gissa med mig på mina joggingrundor, tills hon kan springa bredvid mig när jag cyklar, så vi inte behöver ta bilen överallt. Och kanske framförallt tills vi kan fara ut i skådspåret tillsammans, eller gå på en ordentlig vandring. Det är ett bra tag kvar tills hon är så stor och orkar så mycket. Men i förhållande till hur längre jag väntat på att kunna skaffa en hund, så är det ju bara en bråkdel! Heja, heja!
Jag längtar så tills jag kan ha Gissa med mig på mina joggingrundor, tills hon kan springa bredvid mig när jag cyklar, så vi inte behöver ta bilen överallt. Och kanske framförallt tills vi kan fara ut i skådspåret tillsammans, eller gå på en ordentlig vandring. Det är ett bra tag kvar tills hon är så stor och orkar så mycket. Men i förhållande till hur längre jag väntat på att kunna skaffa en hund, så är det ju bara en bråkdel! Heja, heja!
Monday, August 13, 2012
Det här med ensamhetsträning
Det är så jävla svårt! Mest för att det är ologiskt. Ibland (oftast) går det hur bra som helst för G att vara ensam i 2 timmar. Hon ligger i mitt sovrum, med stängd dörr, utan ett pip och utan att försöka tugga sönder någonting. Jag kan gå iväg och handla lite snabbt, träna, titta på en film, ta ett bad, läsa några vetenskapliga artiklar. Jag antar att Gissa mest sover. Det är ju det hundar gör, när de inte äter eller leker. Andra gånger klarar hon inte 10 sekunder utan att bli "ledsen"
Ja, jag har läst alla forumtrådar och böcker och det är klart jag har tagit det successivt och långsamt. Enligt konstens alla regler. Lämna bara en hund som är välrastad och lite trött. Blablabla.
Och med tanke på hur vissa har det, ska jag förmodligen bara vara tacksam över att jag inte haft några värre incidenter. Men jag är en logisk person, jag vill att det ska vara lika varje gång. Strukturerat. Klarade hon 5 minuter igår så kan man gå vidare till 6 minuter imorgon, osv. Så är det inte. Och hur mycket jag än analyserar så kan jag inte komma på vad det är som skiljer mellan de gånger det funkar och de gånger det inte gör det.
Ja, jag har läst alla forumtrådar och böcker och det är klart jag har tagit det successivt och långsamt. Enligt konstens alla regler. Lämna bara en hund som är välrastad och lite trött. Blablabla.
Och med tanke på hur vissa har det, ska jag förmodligen bara vara tacksam över att jag inte haft några värre incidenter. Men jag är en logisk person, jag vill att det ska vara lika varje gång. Strukturerat. Klarade hon 5 minuter igår så kan man gå vidare till 6 minuter imorgon, osv. Så är det inte. Och hur mycket jag än analyserar så kan jag inte komma på vad det är som skiljer mellan de gånger det funkar och de gånger det inte gör det.
Thursday, August 9, 2012
Sämst
Kära internet/världen,
Jag vill härmed utnyttja detta fria forum för att så många som möjligt ska förstå att jag inte glömde min brors födelsedag i förrgår, jag tänkte på det hela dagen, men jag hade en personlig beslutskris och glömde bort att säga något till personen i fråga.
Förlåt, förlåt! Jag älskar dig. Du är en viktig del av vem jag blivit. 25 är stort. Förlåt. Och grattis! Jag ringer dig en annan dag.
Jag vill härmed utnyttja detta fria forum för att så många som möjligt ska förstå att jag inte glömde min brors födelsedag i förrgår, jag tänkte på det hela dagen, men jag hade en personlig beslutskris och glömde bort att säga något till personen i fråga.
Förlåt, förlåt! Jag älskar dig. Du är en viktig del av vem jag blivit. 25 är stort. Förlåt. Och grattis! Jag ringer dig en annan dag.
Tuesday, August 7, 2012
Monday, August 6, 2012
När du minst anar det
Jag har precis ställt in ett larm på min väckarklocka för imorgonbitti. Det var väldigt länge sedan jag behövde ställa en klocka, och därför känns det lite overkligt. Jag har nog tänkt den här tanken många gånger förut "jag har inte ställt klockan på hur länge som helst", men de gångerna har jag inte vetat vad "hur länge som helst" kan innebära. Nästan 2 månader. Utan väckarklocka. Sjukt.
Men imorgon kommer den alltså att ringa. Och jag kommer förhoppningsvis att vakna. För imorgon ska jag på anställningsintervju. Eller något slags möte iallafall. Eller jag vet inte exakt vad det är. Jag vet bara att jag nog egentligen inte vill. För ett halvår sedan hade jag velat, och ett halvår innan det, och ett halvår innan det och ett halvår innan det. Och så vidare.
Men nu? Jag hade så stora planer på att inte ha några planer den här hösten.
Men imorgon kommer den alltså att ringa. Och jag kommer förhoppningsvis att vakna. För imorgon ska jag på anställningsintervju. Eller något slags möte iallafall. Eller jag vet inte exakt vad det är. Jag vet bara att jag nog egentligen inte vill. För ett halvår sedan hade jag velat, och ett halvår innan det, och ett halvår innan det och ett halvår innan det. Och så vidare.
Men nu? Jag hade så stora planer på att inte ha några planer den här hösten.
Sunday, August 5, 2012
Ryck på axlarna
Igår. Vet ni vad det var för slags dag igår? Det var en sån dag då jag träffade alla fina hockeytjejer för första gången på så länge, som jag hade sett fram emot, men när det var dags önskade jag bara att tiden skulle gå fortare så jag fick åka hem. Det var en sån dag då Bajen vann på hemmaplan, men jag ändå inte orkade bli glad. En sån dag då det kommer två dåliga nyheter för varje god.
Följaktligen blev idag en sån dag då jag gör det enda jag faktiskt borde ha gjort igår: sova! Tur att jag verkar ha fått en valp som är lika bra på att softa som jag är, hon (vi) sov 10 timmar non-stop i natt, busade en stund i morgondaggen och sov sedan 2 timmar till. Försökte ta oss samman och faktiskt göra något, men blev lite folkskygga, så vi gick hem igen, drog för persiennerna, slog på Remember the Titans. Och vaknade lagom till eftertexterna.
Nu har jag packat Kånken, för nu känns allt faktiskt litelite bättre. Förutom att frysen är väldigt tom, så vi måste ut och plocka blåbär!
Följaktligen blev idag en sån dag då jag gör det enda jag faktiskt borde ha gjort igår: sova! Tur att jag verkar ha fått en valp som är lika bra på att softa som jag är, hon (vi) sov 10 timmar non-stop i natt, busade en stund i morgondaggen och sov sedan 2 timmar till. Försökte ta oss samman och faktiskt göra något, men blev lite folkskygga, så vi gick hem igen, drog för persiennerna, slog på Remember the Titans. Och vaknade lagom till eftertexterna.
Nu har jag packat Kånken, för nu känns allt faktiskt litelite bättre. Förutom att frysen är väldigt tom, så vi måste ut och plocka blåbär!
Thursday, August 2, 2012
Tröstlöst svammel
Över ett dygn i Umeå, och ännu har jag inte sprungit på en enda person jag känner. Lite storstadspoäng för det! Jag har hunnit få fyra nya vänner dock, Gissa har fått två. De heter Sheldon och Bella. Det är visst socialt att ha hund.
Fast samtidigt inte. Alla mina fyra vänner är ju fortfarande namnlösa, en kommer från Luleå, en från Östersund, det är allt jag vet. En skulle jag definitivt inte ens känna igen utan sällskap av sin fyrbenting. Men alla har pratat om personliga saker (döda pappor, brott i unga dagar, allergier, sömnsvårigheter), och sagt att vi snart ska ses igen (vilket vi av något slags magi verkar göra också). Lära känna på djupet men inte på ytan, det kanske är en bra taktik?
Lilla G grubblar inte på sånt förstås. I sitt korta liv har hon skapat och sedan "förlorat" många tillfälliga flockar. Men det finner hon sig i, precis som hon finner sig i allt annat. Att finna sig är nog en av hennes bästa egenskaper. Hon har bara sovit lite extra nu, sedan vi blev ensamma, som om hon vill hinna ladda upp innan nästa äventyr. Men det blir inget sånt nu på ett tag. Nu ska vi vara här. Plocka blåbär. Promenera till Nydalasjön. Leka på gården. Söka vetenskapliga artiklar. Mysa. Invänta mörkret.
En av de bästa sakerna med att vara jag, är att jag har hundra platser där jag känner mig lika hemma som hemma. Det här är bara ett av dem.
Så medan Gissa snarkar och drömmer, planterar jag om krukväxter, läser Nya Jägarskolan, och försöker komma på vad det är för dag idag. Om det fortsätter så kommer jag säkert få vara vaken med en busig valp hela natten. Men det är väl som det är då.
Hur mycket kan jag egentligen ta in av det jag läser? När jag samtidigt tänker på alla de här sakerna, lyssnar på grannsämjan utanför mina vidöppna fönster och tittar på en TV-serie som jag egentligen inte ens tyckte om första gången jag såg den, bara för att det får mig att tänka på en person jag saknar. Nå, nånting iallafall, eftersom jag verkar kunna svara på alla instuderingsfrågor i slutet av kapitlet. Jag kanske bara är en naturbegåvning. Fast inte på avståndsbedömning. Jag gissar alltid fel på minst 20 meter.
Fast samtidigt inte. Alla mina fyra vänner är ju fortfarande namnlösa, en kommer från Luleå, en från Östersund, det är allt jag vet. En skulle jag definitivt inte ens känna igen utan sällskap av sin fyrbenting. Men alla har pratat om personliga saker (döda pappor, brott i unga dagar, allergier, sömnsvårigheter), och sagt att vi snart ska ses igen (vilket vi av något slags magi verkar göra också). Lära känna på djupet men inte på ytan, det kanske är en bra taktik?
Lilla G grubblar inte på sånt förstås. I sitt korta liv har hon skapat och sedan "förlorat" många tillfälliga flockar. Men det finner hon sig i, precis som hon finner sig i allt annat. Att finna sig är nog en av hennes bästa egenskaper. Hon har bara sovit lite extra nu, sedan vi blev ensamma, som om hon vill hinna ladda upp innan nästa äventyr. Men det blir inget sånt nu på ett tag. Nu ska vi vara här. Plocka blåbär. Promenera till Nydalasjön. Leka på gården. Söka vetenskapliga artiklar. Mysa. Invänta mörkret.
En av de bästa sakerna med att vara jag, är att jag har hundra platser där jag känner mig lika hemma som hemma. Det här är bara ett av dem.
Så medan Gissa snarkar och drömmer, planterar jag om krukväxter, läser Nya Jägarskolan, och försöker komma på vad det är för dag idag. Om det fortsätter så kommer jag säkert få vara vaken med en busig valp hela natten. Men det är väl som det är då.
Hur mycket kan jag egentligen ta in av det jag läser? När jag samtidigt tänker på alla de här sakerna, lyssnar på grannsämjan utanför mina vidöppna fönster och tittar på en TV-serie som jag egentligen inte ens tyckte om första gången jag såg den, bara för att det får mig att tänka på en person jag saknar. Nå, nånting iallafall, eftersom jag verkar kunna svara på alla instuderingsfrågor i slutet av kapitlet. Jag kanske bara är en naturbegåvning. Fast inte på avståndsbedömning. Jag gissar alltid fel på minst 20 meter.
Subscribe to:
Posts (Atom)