Ibland behöver man faktiskt lite bekräftelse

Det känns ibland som att om man är en sådan träningstoka som jag (vi) är, så möter man lite annorlunda reaktioner från omgivningen om man råkar gnälla över att man inte har tid/ork/lust att träna vid ett eller ett par tillfällen. Alltså, som om man inte riktigt har samma rätt att gnälla, för det där med träning, det är ju liksom det som är jag. Och passar det inte så kan jag väl bara lägga av med att låtsas som om det är det bästa i världen (det är det bästa i världen, jag låtsas inte). Allvarligt alltså, det där nästan omärkliga fnyset från någon när man råkar nämna att det känns lite jobbigt att man måste träna ikväll. Det kan väl inte bara vara jag i den träningsinvigda skaran som uppfattat det här?

Vissa andra, som kanske varit duktiga och kommit igång med träning ganska nyligt, fast det varit lite "emot deras natur", verkar få mer pepp, eller åtminstone acceptans. När de berättar att "igår så skulle jag ha tränat, men fastnade framför TVn och det känns verkligen inte bra nu" ("det gör inget, du har ju varit så duktig, nya tag nästa gång"), eller att "jag var så jävla nära att låta bli att träna igår, men så gjorde jag det iallafall" (stående ovationer). Skulle jag säga samma saker, skulle det liksom himlas med ögonen ("jaa, säkert att du tyckte det var så jobbigt", "du vill bara ha bekräftelse på att du tränar mycket"). Så jag försöker helt enkelt att inte säga sånt så ofta. Men jag tänker det iallafall, ofta! Och det blir ju två tusen gånger jobbigare, för i det egna tänket finns ju bara tankar som stärker mina första tankar, inga "men du är ju skitduktig!").

Så nu säger jag det! Ikväll hade jag planerat in ett alldeles särskilt träningspass. Under dagen har jag prickat av måste efter måste efter måste, effektivt skolarbete, ärenden, fix och trix. På eftermiddagen skulle lagfotografering på ishallen och möte hinnas med, och sen ett efterlängtat skogsbesök med SSRK Umeå (=Gissas dos av stimulans). Jag var hemma igen närmare halv tio, Gissa däckade som en sten och jag kände verkligen mest för att göra detsamma. Men den där löpningsträningen hängde fortfarande ogjord över mig. Så jag bestämde mig för att strunta i den. Det var för sent och jag behövde faktiskt städa och läsa innan jag gick och la mig.

Men sen bestämde jag mig igen! Att så kan jag ju fan inte tänka! Kondition är en färskvara! Den bästa träningen är den som blir av! Och så vidare. Jag gick jag ut, och körde järnet, rakt igenom. Och det var verkligen en jävla mur jag tog mig över ikväll, för att snöra på mig skorna istället för att dra på mig pyjamasbyxor. Jag är egentligen nöjd så det räcker och blir över, bara av mig själv. Men det skulle verkligen inte skada om någon annan också kunde bli lite imponerad och ge mig beröm ibland.

Är det så, att ju mer träningsbiten man är, desto mindre okej är det att ha en motivationssvacka? Det är ju helt orimligt. Säg att en medelperson tränar 2-3 ggr/vecka, oftast är det bara roligt, annars finns det ju faktiskt ingen anledning att hålla på. Ibland, kanske en gång i månaden, slår dock den där blytunga olusten till (jag har ingen förankring alls till de här siffrorna, men det känns rimligt). Om jag då istället tränar 10 pass i veckan, så betyder det ju att jag i relation till träningsdos kommer kunna stöta på den här väggen så ofta som en gång i veckan istället (med det i åtanke, så tycker jag inte riktigt man kan anklaga mig för att gnälla om det här särskilt mycket).

"Det är ju ditt eget val att träna så mycket."
Jaja, då är vi lite tillbaka på ruta ett i resonemanget. Jag  orkar inte riktigt argumentera emot det heller. Jag ville bara berätta, att jag också skulle må bra av lite beröm ibland. Tillexempel ikväll! Duktiga, duktiga jag! (Sådär, nu har jag fått mitt. Du då, har du tränat idag? Vilken kung du är!)