Träningskollektivet?

Både jag och Sarah har varit iväg och tränat. Jag gick hemifrån efter henne och kom tillbaka innan. Jag känner mig lite lat nu.

23 dagar till 23-årsdagen (beroende lite på hur man räknar, inte för att jag räknar egentligen, jag räknade egentligen dagar till något helt annat när jag upptäckte sammanträffandet) och jag vet precis vad jag skulle ha skrivit högst på min önskelista. Men mest av allt längtar jag faktiskt till STHLM (det var det jag räknade dagar till).

Och nu börjar det hela med att försöka hitta sommarjobb igen. Uppsala skulle vara trevligt som omväxling... Jag är ledig för jobb från 1juni. Ge mig ett nattjobb. Eller någonting nytt bara, det duger också.

Okej, lite för många stressmoment på en gång nu:

• stressad över att jag inte kan hjälpa Moa med barnen så mycket som jag hade hoppats, och att försöka se till att de får göra roliga saker på sitt Umeå-besök
• stressad över att hinna diska innan Sarah gör det
• stressad över att bli färdig med alla inlämningsarbeten samtidigt som jag borde ha börjat med tenta-nötandet för en vecka sedan
• stressad över att jag håller på att bli sjuk och verkligen inte har tålamod för det just nu
• stressad över att mina tifo-grabbar uppenbarligen inte kan komma överens om någonting just nu
• stressad över att jag inte kan träna som jag vill/borde
• stressad över att tiden går så fort och att jag snart inte kommer vet vad jag gör med mitt liv
• stressad över de där kompisarna som jag inte kan umgås med för att de bor för långt bort, för det känns som om jag håller på att tappa bort er
• stressad över att jag blir stressad av allting, jag som inte brukar stressa över nåt
• stressad över diverse handarbetspyssel som jag velat pyssla med i flera månaders tid, men bara aldrig tar tag i
• stressad över när jag ska lära mig spela poker
• stressad över att mina kläder ligger överallt utom i min garderob

Vad fan gör man?

Dagens youtubetips: TEDTalks

Tillexempel den här:

http://www.youtube.com/watch?v=mc0vhSseGk4&feature=plcp&context=C342d36fUDOEgsToPDskJfnX_wqnAWnhheo025_0qr

Silver lining

När jag kom ut till Tusse idag stod han och vintermyste under ungefär en meter härligt vitt nysnöfluff. Och (utan minsta sarkasm i följande uttalande) jag njöt i fulla drag av varje sekund det tog att skotta/borsta fram honom. Vackert väder, min egen bil. Nog för att det kanske skulle varit lite jobbigare om det var snöstorm, 40 minus, mörkt och ett tjockt lager is istället, men jag hatar faktiskt inte heller.

Tusse och jag gjorde ett riktigt bra jobb med storhandling idag, så nu förtjänar han att få vila och jag att få hoppa på cykeln och svischa iväg till träning. Nerförsbacke hela vägen dit, precis som på den gamla goda tiden när jag varit på TV-kvällar hemma hos Anna (som nu = hemma hos mig) och skulle hem till min braiga alldeles egna etta på Haga.

Det är verkligen inget särskillt med idag, men allt känns lite bättre än alla andra inget-särskillt-dagar. Sånt borde man ta vara på ordentligt.

Grönt efter säsong

Sitter med kanske roligaste skoluppgiften. Förbereda klientsamtal. Vill ha med mig en tabell över när olika frukter och grönsaker är i säsong. Startar givetvis upp google för att påbörja jakten. Sökord: grönt efter säsong.

Första träffen?



Inte helt smickrande läsning kanske. But all I needed right now för att känna mig lite uppmuntrad :)

Efterlyses!

Jonatan på Måsberget, Skymningssagor. Pojken som inte hade några vingar och inte kunde flyga med de andra kring berget. Jag vill se/läsa

Sov då!

SuperBowl-måndagarna brukar väl vanligtvis inte vara min stoltaste dag på året, men idag känner jag mig redo och on top of life(-ish). Klockan är åtta, jag är vaken, och har stött på ett tekniskt problem utan att tappa humöret totalt, it's a good sign! Jag behöver antagligen lite mer återhämtning än jag själv låter mig tro just nu, men kommande NFL-säsong kommer nog bli min bästa någonsin.

Läser Tove Jansson och känner mig som "Filifjonkan som trodde på katastrofer". Idag iallafall. Det är lite olika varje gång vilken karaktär man kan identifiera sig med, men alltid är det någon. Oftast är det lilla My - arg eller glad - däremellan är det mest svårt att veta. Igår läste jag Vårvisan, och ville ju allra helst vara Snusmumriken, men kände mig mer som lilla krypet, Ti-ti-oo, men innan han fått ett namn.