Det är lite varannandag-syndromet som gäller här verkar det som. Varannan dag kanonväder, varannan dag hej-kom-och-hjälp-mig. Varannan dag plugg, varannan dag ledigt. Varannan dag går det framåt med flyttpackningen, varannan dag inte.
Varannan dag är jag och Gissa ett väldigt väloljat maskineri som överträffar och överraskar oss själva. Varannan dag är det bara frustration. Fast vid närmare eftertanke och summering är det mer som att det går två bra dagar på varje dålig, och så några lagom däremellan. Och det räcker gott och väl till en lycklig matte! För den där känslan, att tillochmed på den sämsta av dagar, när ingenting har klickat, vi har bråkat om allt och hon dessutom verkar ha fått en släng av något slags öroninflammation, tillochmed då vill hon komma och lägga sig alldeles nära mig när hon är som allra tröttast. Som om hon tror att jag är en tryggaste punkten i hela vida världen. Som om hon inte har en aning om att det ju är hon som är min trygghet, inte tvärtom. När jag stryker lite lätt på hennes mjuka mage med min fot, där hon ligger under bordet när jag pluggar eller kliar henne halvhjärtat under hakan samtidigt som jag egentligen är fullt upptagen med ett telefonsamtal. Och man ser på hela hennes kroppsspråk att det var exakt.precis det enda hon krävde att jag skulle göra. Då vet man liksom, att även fast det kommer komma dagar som är helt överjävliga, så är det värt varje ansträngning att få äga ett sånt här fantastiskt litet djur.
No comments:
Post a Comment