Det var inte det här jag skulle komma fram till egentligen, men om jag fortsätter tills ni förstår så blir inlägget för långt.

Det känns helt sjukt att den här veckan också är nästan slut. Det innebär att det bara är två helger kvar i den här staden förutom flytthelgen som inte räknas, och nästa helg tänkte jag kanske försöka åka till Kalix - så då räknas ju inte den heller.

Ända sedan jag kom tillbaka hit efter sommarlovet så har jag haft en ovana att gå runt och tänka på saker som om det kan vara sista gången jag gör det innan jag flyttar härifrån. Som hockey hos Marcus, det är inte så ofta det inte krockar med annat, så de få gånger jag lyckas vara med anstränger jag mig verkligen för att uppskatta och när jag promenerar hem tänker jag "tänk om det var sista gången jag träffar dem." Eller när jag tar en promenad på någon av de vägarna jag inte går så ofta, jag måste verkligen titta, lyssna, lukta noga, försöka komma ihåg. Stan... jag har aldrig gått till stan speciellt ofta under de här tre åren, men jag tycker om den de få gånger jag är där. Tebutiken, Schmäck, Cafe Gbg, Station, biblioteket, Carlings, Rost, biografen. Hockeyträningar... det är många kvar egentligen, men man vet aldrig, min skadade fot kanske blir värre. Jag kanske måste jobba mycket sista veckan. Det är vissa andra som inte alltid alltid kan vara med på alla träningar, tänk om vi går om varandra resten av tiden, så jag inte hinner se dem mer. SSRK, mina nyfunna bekantskaper, som jag inte ens kommer hinna lära känna så bra att de kommer sakna/minnas mig. Skit också.

Det är inte det att jag överhuvudtaget ångrar att jag ska härifrån eller önskar att det inte var så. Jag ser fram emot det (med skräckblandad förtjusning). Men det blir ändå rätt destruktivt att gå runt och tänka så. Speciellt när det börjar drabba mig i helt oväsentliga situationer, som tvättstugan eller ICA Maxi. Vad är det på riktigt att bli sentimental över?