Dagens Zorro - IV

Bernardo har hittat ett övergivet föl i skogen och försöker locka det till sig med gräs:

- Det är inte som din mammas mjölk, men det duger också, viskade Bernardo. Det var de första ord han hade uttalat på tre år. Han kände hur vart och ett av dem bildades i hans mage, steg upp som en boll av bomull genom strupen, vände sig gång på gång i munnen ett tag och så trängde ut genom hans tänder, tuggat som gräset åt fölet. Någonting brast inne i bröstet på honom, en tung lerkruka, och allt hans ursinne, hans skuld och den fruktansvärda hämnd han svurit att utkräva strömmade ut i en hejdlös fors. Han föll ned på knä på marken, gråtande och spyende grön och bitter dy, skakad av det envisa minnet av den ödesdigra morgonen då han förlorade sin mor och med henne också sin barndom.

Hur bra får man vara på att beskriva saker så effektfullt? Det är så orättvist =(

* * *

Nästa citat spinner vidare på "temat" Bernardos stumhet, men i slutändan hamnar vi någon helt annanstans:

"Ingen ställde några frågor till Bernardo, för stumheten hade gjort honom osynlig, ett förhållande med oväntade fördelar. Människor talade och handlade i hans närvaro som om han inte existerade, vilket gav honom tillfället att iaktta och lära sig mycket om människans inneboende svekfullhet. Han började bli skicklig i att tolka kroppsspråket och upptäckte på så vis att orden inte alltid motsvarar avsikterna. Han kom fram till att slagskämpar oftast var lätta att bemästra, att entusiaster var de minst uppriktiga, att arrogans var utmärkande för de okunniga och att smickrare brukade vara långsinta. Genom att iaktta systematiskt och omärkligt lärde han sig tyde andras karaktär och använde sig av dessa kunskaper ör att skydda Diego, som var lättrogen av sin natur, eftersom han hade mycket svårt att föreställa sig sådana fel hos andra som han inte själv hade."