Dagens Zorro - I

Jag är fullt medveten om att det inte är kul alls att bara läsa en massa alldeles för långa citat som man kanske ändå inte fattar tagna ur sitt sammanhang, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde skriva om böcker lika bra som Nick Hornby gör i The Complete Polysyllabic Spree, men det kan jag inte. Och då får ni ju helt enkelt nöja er, eller strunta i att läsa. För er skull kan jag iallafall försöka lätta upp med lite illustrationer ibland, och för min skull delar jag nog upp det på flera inlägg, för jag har markerat 38 utdrag i Zorro, det blir lite väl mastigt och egentligen skulle jag vilja ta egna bilder som passade till några av citaten. Det kan jag ju inte göra nu hux flux, eftersom jag bland annat skulle behöva ta mig till skyttebanan, men jag blev bara så sugen på att bläddra lite i boken eftersom jag just skrivit om den till Melissa.

* * *

Det här första citatet är från förordet, jag brukar inte läsa förord så noga men jag hade sett fram emot att läsa Isabel Allende igen så länge att jag ville ta vara på varje stavelse. Det må vara en uttjatad klyscha i ny tappning men det spelar ingen roll, redan här var jag såld och började rekomendera boken till höger och vänster "Hjältedåd är en föga lönsam syssla, som ofta leder till ett förtidigt slut, och därför lockar den fanatiker eller sådana som är osunt fascinerade av döden. Det finns mycket få hjältar med romantiskt hjärta och lättsamt mod. Låt oss säga det rent ut: det finns ingen som Zorro."

Och ibland säger en bild inte mer än tusen ord för ibland, som här, talar orden alldeles utmärkt för sig själva.

* * *

Den enda bakgrunden ni behöver veta här är att doña Eulialia de Callís är guvernören Pedro Fages fru, resten kan ni läsa er till i utdraget, och jag vet att det är i längsta laget, men jag lovar att det finns en poäng på slutet. En poäng som iallafall jag skrattade högt åt, fast jag inte borde eftersom jag själv är tjej och så. På vägen dit får ni helt enkelt finna er i att njuta av Allendes fantastiska unika berättarkonst!
"- Befinner sig ers exellens doña Eulalia väl? frågade Alejandro de la Vega och rodnade ända upp till hårfästet.
Pedro Fages borrade sin stålhårda blick i honom och försökte gissa hans avsikt. Han hände till vad folk viskade om den där stilige kaptenen och hans maka, han var inte döv. Ingen hade förstått, allra minst han själv, varför det tagit doña Eulalia sex månader att resa till Monterrey, när avståndet kunde tillryggaläggas på mycket kortare tid. Det påstods att resan hade förlängts avsiktligt därför att de inte ville skiljas åt. Till de där ryktena kom en överdriven berättelse om ett banditöverfall där de la Vega skulle ha vågat sitt liv för att rädda hennes. Sanningen var en annan men det fick Pedro Fages aldrig veta. Angriparna hade bara varit ett halvdussin spritberusade indianer, som flydde hals över huvud så snart de hörde första skotten, det var allt, och vad beträffar att de la Vega fick ett sår i ett ben var det inte därför att han försvarade doña Eulalia deCallís, som det påstods, utan för att han blev lätt stångad av en ko. Pedro Fages ansåg sig som en god människokännare, inte för intet hade han utövat makt i så många år, och efter att ha granskat Alejandro de la Vega beslöt han att det inte lönade sig att slösa misstankar på honom, de la Vega hade säkerligen levererat hans maka obrottsligt trogen. Han kände sin hustru väl. Om de där bägge hade blivit förälskade, kunde ingen mänsklig eller gudomlig makt ha övertalat Eulalia att lämna älskaren och komma tillbaka till sin make. Där kanske fanns en platonisk frändskap mellan dem, men ingenting som kan göra mig sömnlös, var guvernörens slutsats. Han var en hedersman och kände sig ha en viss skuld till denne officer, som hade haft sex månader på sig att förföra Eulalia men inte hade gjort det. Han gav de la Vega hela förtjänsten, för han ansåg att man visserligen ibland kan lite på en mans lojalitet, men att man aldrig bör lita till kvinnors, som av naturen är obeständiga varelser och inte skapade för trohet."

Ha! Synism kan vara så underhållande. Håll med om att han inte har helt fel!? Vi är bara vana vid att folk hävdar motsatsen nuförtiden. Kanske en blandning skulle vara det mest rättvisa synsättet. Jag menar inte att otrohet är roligt eller nåt, inte okej heller för den delen, så börja inte bråka om det, bara att det är naturligt, och att det kanske bara är att accaptera. Att hitta en passande illustration till det här var ju inte heller det lättaste. Vad ska jag googla på liksom. Glädjeflicka? Slampa? Cheeting Bastard? Skämt åsido.

Smält det här nu, så blir det fler "dagens Zorro" i framtiden.