Orientering

Nästan tre timmar ute i skogen. Inte se en människa på två. Bli trött. Helt själv. Springa som en galning. Bli trött. Blöt om fötterna. Riva sig på benen. Bli trött. Bara skog så långt du ser. En karta. Bli pigg. Bli helt slut.


Jag tror inte ens att mina tankar när jag är ute och springer är sådär utförliga. Jag kan inte komma ihåg att jag tänker överhuvudtaget, och det finns ingenting underbarare än att bara försvinna så.

Egentligen förstår jag inte alls hur jag kunde hitta några kontroller, för jag kan inte komma ihåg att jag någonsin läste kartan. Inte heller att jag tog några kontroller när jag väl måste ha hittat dem, men eftersom de är stämplade på stämpelkortet så får jag väl anta att jag ändå gjorde det. Uppenbarligen hade jag pratat i telefon också, både med mamma och Sus och de gav mig information om var de var så jag skulle komma dit, och på något sätt registrerar väl min hjärna informationen utan att bekymmra mig. Enligt min utkorg så hade jag också sms:at lite med Jonna men det som jag hade skrivit kunde lika gärna ha varit någon annan, för jag kommer inte ihåg att jag har svarat.

Jag älskar det. Jag älskar att försvinna på det där sättet.