Stockholm Stadion, onsdag 17:e juli. Iron Maiden.

Jag hade ingen kamera, men som jag skrev till Bing; det här är något jag utan problem kommer minnas - med eller utan bildbevis. Det var en stor upplevelse!

Vi gled in på arenan när förbandet redan spelat klart, bara ett par minuter innan Maiden drog igång, och kunde stå framför folk som köat flera timmar, ja vissa tillochmed flera dagar! Vi snackade med lite folk, både fans och funktionärer (bland annat träffade jag inte helt oväntat på något av en Norrtäljeprofil i folkmassan - ni känner till Ryd?), tills det var dags att utrusta sig med öronproppar och njuta av showen och stämningen. Ett fullsatt Stadion är alltid ett fullsatt Stadion, vad som helst hade ju egentligen varit häftigt, men det blev ju inte sämre av att det var Iron Maiden! De gjorde konserten till så mycket mer än bara musik. Scenografi, rekvisita, improvisation, snack, glädje, publikkontakt. Det är svårt att tänka sig hur söt en gammal rockstjärna som Bruce Dickinson kan vara. Utåt sjäng vi med, applåderade, stod med händerna i luften och hade the time of our life, inombords jublade vi lite extra åt all pyroteknik, det var indirekt det som var våra fribiljetter.

Det var ju jag och brandmännen. En brokig skara av sköna människor. Mest anmärkingsvärd, utom jag själv som av förklarliga själ stack ut mest, var en finsk göteborgare/hårdrockare/thaiboxare/stureplansstekare. Hur går det ihop egentligen? Stekare och rocker? Nä!? Stekare och fighter? Nä!? Stekare och brandman!? Jag fattar iallafall inte. Men så var det!

Han och några av de andra grabbarna hade precis kommit tillbaka till stationen från ett larm när det var dags att promenera Lidingövägen upp till spelningen. Ni har väl inte missat att Malstaskroten brann i onsdags? Tydligen behövdes lite resurser där, deltidsbrandmännen från Rimbo pallade inte riktigt trycket (?) så helt logiskt kallade man in förstärkning från Östermalm =P Lite långt bort kanske, men vilka andra kan göra ett jobb lika bra som dem? (A)