Jag läste ut Snabba Cash ett par veckor innan skolan slutade, sedan har den legat vid min säng så att jag varje kväll tänkt ”Nu är det dags att styra en blogg om den, jag gör det imorgon.
”Men om du inte har något att göra imorgon är imorgon imorgon”
(från Z, 2008-06-29. 22.41)
Det dröjde ett par dagar till eftersom jag började jobba på posten, men nu kör vi! Varning för ett lååångt inlägg!
Det ska mycket till för att jag helt och hållet ska tycka illa om en bok rakt igenom. Oftast tycker jag om den eller så irriterar jag mig bara på delar av boken eller lämnas helt enkelt oberörd och låter boken falla i glönska. Efter vad jag hade hört i förhand trodde jag att Snabba Cash skulle stämma in på någon av de två senare, men jag blev glatt överraskad.
Språkbruket är kefft. Det känns som en blandning mellan stödord för ett muntligt föredrag och fallbeskrivningarna vi fick läsa och analysera i Psykologi A. Enkelt och avskalat. ”När JW kom hem senare på kvällen lät han bli att ringa Sofie. Han hade svårt att somna. (s.272). Men så plötsligt stöter man på ord som; demarkationslinjerna, receptiv, rekognosera, fluktuera eller amanuensen. En typisk sak som jag skulle kunna irritera mig på, men jag älskar faktiskt den här boken!
Jag är lite efter, "alla andra" läste ju Snabba Cash för säkert minst ett år sedan men jag tror det var positivt för min läsupplevelse att jag väntade. Många saker skulle jag nog inte ha tagit till mig vid en annan tidpunkt.
Jag hade inte vetat hur jag skulle tolka liknelsen ”Visste mer om snö än en gaucho vet om hästskit” (s.18) om det inte hade varit för Argentina-temat i spanska steg 6. Jag hade inte reflexmässigt skrattat åt personbeskrivningen ”Sista killens hår var blont, mellanlångt, lockigt i rufsig charmighet” (S. 22) för att det fick mig att tänka på Björn Gustafsson. Eller åt ”Varför är just sån här musik så populär på Kharma? Varför inte musik med lite mer sång, kanske RnB eller hiphop. Eller varför inte lite hederlig gammal pop, typ Melody Club. Men nej, i princip spelar de bara jävligt trist urvattnad mainstream partyeurotechno. Smörja alltså.” (s. 69) för att jag automatiskt fick vår älskade ”mobergsmusik” på hjärnan.
Jag har under tiden jag läste markerat snuttar i texten som fick mig att associera till diverse internskämt, dessa markeringar hade förmodligen inte duggat lika tätt om jag läst den direkt då den kommit ut eftersom mycket är ganska nytillkommet.
”Köksdelen var nyinredd. Boffi, italiensk design för dem som har råd. Arbetsytor i Corian med diskreta avlånga skåpshandtag. Ugn i borstat stål, Gaggenau – fyra stycken gasplattor och en unbyggd grill. Blandaren och kranen i stilrent krom hängde som en svanhals över diskhon. Kylen och frysen var i metall, i amerikansk storlek, med runda, breda handtag. Till vänster om kylen stod en vinkyl med genomskinlig dörr, full med flaskor. Köket plockade nästan fler vuxenpoäng än att skaffa barn.” (s.156)
”Den enda som reagerade var Nippe som dissade honom på skoj. ”Har du taskigt med stålar eller? Det verkar nästan så eftersom du måste kränga charlie hela tiden. Säg till så kan du få låna av min farsa.” JW nonchalerade. Tänkte: snart kan jag köpa Nippes farsa och lägga ner honom för gott.” (s. 99)
”Vem hade senast haft kontakt med Jorge? Vart tog han sig direkt efter rymningen? Mrado strök under två centrala ord: plats nu. Han hade egentligen inte kommit någon vart i sitt sökande. Det var lika lätt att fundera ut var blatten kunde befinna sig som att lägga ett pussel som föreställde himmel med bara blåa bitar.” (s. 164)
”Tjena, det är jag.”
”Allt lugnt.”
”Javisst, och med dig?”
”Jorå så att ehh,” (s.165)
”Jag sover för lite tror jag.”
”Men förra veckan sa du ju till mig att du var trött för att du hade sovit för mycket. Du hade sovit till klockan tre på eftermiddagen. Är det ditt rekord?”
”JW drog med fingret längs imman på ölglaset. ”Det tror jag inte. Det var den helgen jag kom hem från mamma och pappa. Man blir dåsig av att sova för mycket. Tog det för lugnt hos dem.”
”Det där är så skumt. Det finns alltid en anledning att vara trött. Kan vara helt motstridiga saker. Det är rätt sjukt egentligen Man är trött för att man sovit för lite, eller för mycket, av vintermörkret eller av vårljuset. Man säger att man blir sömnig om man slöar en hel dag eller för att man har varit för aktiv en dag.”
”Det är sant. Alla vill ha ursäkter för att vara trötta. Trött för att man tränat hårt på gymmet eller för att man ansträngt skallen på en tenta. Trött för att det är varmt eller för att kylan tar på krafterna. Folk har alltid skäl att vara trötta.” (s. 269)
I efterhand tänkte Jorge: slumpen spelar märkliga spel. Du träffar någon för första gången i ditt liv. En dag senare ser du samma person igen. Du hör ett ord du aldrig hört förut. Några timmar senare används precis det ordet för andra gången i ditt liv. Eller, någon du känner visar sig vara nära släkting med någon annan du känner, och det har aldrig påtalats. Eller, precis när du tänker på en person kliver just den personen på tunnelbanan. Hur stor är chansen? Ändå händer det. (s. 330)
Han tänkte på deras relation, På ytan var den rent professionell med innehåll av trivsamt kallprat. Men JW kände: Fahdi var egentligen varm. Han fördömde aldrig, dissade inte, hånade ingen. Fahdi var anspråkslös. Nöjd med två saker i livet – bygga muskler och ett ligg då och då. (s. 334)
Han platsade inte på sådana här miljöer. Det var märkligt – samma osäkerhet som kom över de människor han pressade på deg, klämde ur bekännelser, hotade till livet, kände han på helt vanliga ställen. I matbutiken, på pizzerian, på gatan. Tyckte att folk stirrade på honom, att de såg rätt igenom honom. Betraktade en smutsig medborgare, en kriminell parasit, en dålig pappa.
Och ändå, när han såg dem, människorna i butiken – stod det klart att det var de som behövde pumpa upp sina liv. Känna spänning, få kickar. Uppleva adrenalinrusningen i ringen på Pancrease. Serotoninhalten när man knäcker någons näsa. Det knackande ljudet, som torra plankor, när handens två främsta knogar mötte näsbenets broskdel. Mrado visste vad det innebar att leva. (s. 370)
Jorge satte sig på Grodan, tvärs över gatan. Läste en tidning. Drack Cola. (s. 396)
Ibland finns det inget annat att göra än att ta nästa steg – och steget efter det.
Mrado funderade inte på skiten idag. Bara gjorde vad han skulle göra.
Klädde på sig långsammare, noggrannare, än vanligt. Som en slow motion-scen i en actionfilm, för att understryka vikten av perfektion.
Inte för att han tvivlade eller var rädd, bara för att allt skulle vara perfekt. (s. 453)
Nenad spelade gymtechno på hög volym. Han slog händerna i takt mot ratten.
Styrka.
En lätt match.
En fin dag.
(s. 455)
Jag spelar The Offspring på hög volym. Har just skrivit ner alla citat från Snabba Cash och plockat ur de små post-itlapparna ut boken i takt med musiken. Nu är den i skick att lånas ut till Martin ”Sam-Säk” Outinen.
En lätt match.
En fin dag.
Puss.
Ps. Jens Lapidus är sommarpratare i P1 den 27:e juli. Lyssna!
No comments:
Post a Comment