2010/2013

Igår på vägen hem från bandyfinalen tänkte jag att det för mig personligen fanns EN viktig skillnad mellan SM-vinsten 2010 och SM-vinsten 2013. Den där första gången var jag inte på plats för matchen, jag var relativt nyinflyttad i Umeå och kände inte en enda idrottsintresserad person med TV, så jag satt i mitt lilla andrahandsrum på Skolgatan 92 och såg matchen på en knackig internetstream på min 13"-laptop. Den här gången stod jag på plats i Hammarbyklacken. Det var den enda stora skillnaden. Att vara där eller att inte vara det.

Men ju mer jag tänkte på det, desto fler saker kom jag på, som på ett väldigt tydligt sätt illustrerar hur mycket som har hänt i mitt liv mellan mars 2010 och mars 2013. Till slut fanns det fler skillnader än likheter. Det enda som är lika är egentligen själva segern och mästartiteln.

2010 spelades matchen på Studenternas i Uppsala, utomhus. I år spelades den på Friends i Solna, inomhus. Minns nu vädret i Uppsala på finalsöndagen 2010? Jag gör det. Det var tvärtemot vädret igår. Snöstorm. Matchen spelades 3x30 minuter pga vädret. Jag minns att pappa ringde mig vid ett tillfälle under matchen och frågade om det hade blivit mål eller inte, han var där, men sikten var så dålig (det hade blivit mål i den situationen han frågade om). Vädret igår var klassiskt perfekt bandyväder, vilket vi visserligen bara fick njuta av på vägen till arenan. Synd. Men tiderna förändras, inte många skulle ha klagat om det hade funnits ett tak över bandyfinalen 2010. I år blev situationen den omvända.

Den dagen 2010 var kanske den ensammaste dagen jag kan minnas från hela mitt liv, efter slutsignalen var blåst och pokalen var lyft avslutades sändningen såsmåningom. Jag kommer ihåg att jag ringde några samtal till guldfirande vänner, men det kändes ändå inte verkligt och jag visste inte vad jag skulle göra av resten av dagen. Till slut gick jag till källargymmet på Gammliahallen, bara för att få se lite människor den där dagen, som kunde bekräfta att det var en "helt vanlig" söndag. Jag körde ett tungt benstyrkepass, fick känna att jag levde och hade dessutom träningsvärk i en vecka efteråt, på så sätt blev jag påmind om segern varje gång jag reste mig upp eller gick i trappor.

Efter matchen den här gången var jag på isen som alla andra, skymtade våra glada spelare på armslängds avstånd. Drog mig sedan visserligen tillbaka ganska snabbt, skyndade tillsammans med tiotusentals andra åskådare mot pendeltågsstationen, för att åka hem till min hund. Det är också en stor skillnad från då och nu. Den gången, efter gymmet, hade jag egentligen ingenting att komma hem till, kom jag hem till rum lika tomt som jag hade lämnat det och det skulle inte ha märkts om jag var borta länge till, den här gången hade jag mer bråttom hem. Hem till min hund. Hon var knappt påtänkt 2010, nu är hon en lika stor del liv av mig som jag själv är.

Veckan efter finalen 2010 pluggade jag till en tenta, som jag sedan klarade, ett resultat jag för alltid kommer tacka Hammarby Bandy för. Veckan efter den här finalen söker jag jobb, kommer jag ha lika mycket tur med det?

Några veckor efter finalen 2010 fick jag veta att några bajendårar från Umeå åkt ner till finalen i hyrda minibussar. De här dårarna hade även ett korpfotbollslag i Umeå och jag lärde såsmåningom känna dem väl. Några av dem räknar jag idag till skaran av mina allra bästa vänner, några kommer jag mest troligt aldrig mer träffa/höra talas om, men alla har en särskild plats i mitt hjärta.

Jag har tagit examen, flyttat ifrån kära Norrland till ännu kärare Stockholm. Jag har sparat ut håret till långt. Jag har hunnit både göra både hockeycomeback och slutat igen (och Löven-tjejerna har såklart en lika speciell plats i mitt hjärta som KIV-grabbarna).

Jag vet att det var fler jättetydliga 2010 vs. 2013-faktorer jag kom att tänka på igår, men allt är så suddigt nu. Jag är trött och har en begynnande huvudvärk. Det hade jag inte dagen efter finalen 2010. Märkligt.

D

Allt går verkligen fort nuförtiden, snart kan inte ens den morgonpiggaste stiga upp med solen längre. Jag är kluven till våren, så den får gärna skynda förbi. Dessutom skulle det ju vara större vits med allt detta solskenväder om solstrålens vinkel vore tillräcklig för att vi ska kunna tillverka D-vitamin, nu i början på våren brukar jag alltid råka bränna mig några gånger, vilket såklart alltid är onödigt, men ännu mer om jag inte kan få lite nyttigheter som plåster på såren.

Uterserveringarna vågar sig så smått på att öppna den här helgen, jag tycker det är för tidigt som vanligt. Jag är gärna utomhus om det är fint väder, men jag förstår inte tjusningen med att sitta och frysa på kalla plaststolar med filt och försöka låtsas att det är lika trevligt som på sommaren. Sitter hellre på en stubbe eller sten i skogen då, där klädkoden är lite mer passande för temperaturen.

Norrtäljepromenix

 Kaospromenad med tre omaka hundar runt i Vigelsjö med omnejd idag. Elins Eda skäller mest ut mitt yrväder (aka Fladdermusen, se bild 4), men hon är så leksugen att det helt enkelt får lova att gå ändå.

Och, ja någonstans där var Sarah och Tosca också med på ett hörn :)

Typiskt att sånt här väder ska vara så svårfotograferat, det är verkligen en av de vackraste tiderna på året, men alla bilder blir gråa, gryniga och felfokuserade.

Jenny!

Jag var på kurs igår. Hundkurs. För en av världens bästa Jennysar (jag känner inte så många som heter Jenny, så jag vågar uttala mig så utan att vara rädd att jag antifavoriserar någon). Det var svinkallt och jätteroligt. Jenny är en så bra och trygg ledare. Hon är prestigelös men modig när vi inte vågar vara det och ger oss svåra utmaningar, som vi själva trodde att vi inte borde prova oss på. Med hjälp av Jennys guidning lyckades igår vi med en massa saker som en timme tidigare skulle ha känts fullkomligt omöjliga. Och tilliten mellan mig och min fantastiska hund växte för varje övning!

Allt är så självklart och enkelt när Jenny visar och förklarar. Hon vågar säga till när hon tycker att vi kunde gjort något annorlunda och hon glömmer aldrig bort att berömma när något går riktigt bra (precis så som jag borde vara mot Gissa också ju!). Det är klart, denna lydnad är antagligen lite "situationsbunden", Gissa märker på mig att något är annorlunda, att jag har mer fokus, bättre timing - sånt som man inte riktigt lyckas varje given stund i vanliga vardagen. Så det kommer kanske inte gå riktigt lika klockrent mellan kurstillfällena, men Jennys tips är så konkreta och anpassade till verkliga livet att jag faktiskt tror att jag kommer kunna bära med mig dem som en liten ängel på axeln när vi går våra vanliga promenader.

Vi har gjort en massa fel hittills som kanske aldrig går att rätta till och vi kommer fortsätta göra en massa fel för alltid, men en gnista hopp tändes ändå hos mig igår. Hopp om att Gissa faktiskt kan bli den där behagliga hunden som det är enkelt att leva med och som jag kan lita på!

Det är två veckor till nästa träff (jag är redan ledsen över att kursen bara är fyra träffar). Så vi har massor med tid att öva nu! Och jag ser faktiskt fram emot det. Både nästa kurstillfälle och övningen däremellan.

Redan innan den här första träffen har jag haft förmånen att få träna tillsammans med Jenny och en av hennes hundar, och därifrån fick vi med oss grymma verktyg att jobba med som lyfte oss typ halvvägs upp till himlen (på våra bra dagar, vi har fortfarande helt fruktansvärda dagar då jag inte är stolt över någonting och inte förstår vad jag gör för fel).

Innan vi träffade Jenny första gången hade jag blivit lite lat/bekväm/feg en tid, Gissa var i en bedrövlig period i livet då hon upptäckte tusen nya intressanta saker varje dag och jag hade svårt att tävla med det, så jag lät helt enkelt bli att försätta oss i situationer som kunde leda till konflikt. Jag gick tillexempel andra vägar, där jag visste att vi mer sällan möter folk/hundar. Jag gjorde det där helt omedvetet. Sedan träffade vi som sagt Jenny och så insåg jag själv vad jag hållit på med och vilken dum idé det var att göra så, så tiden direkt efter det, fram tills nu, har jag gjort precis tvärtom! Ser jag en hund på en tvärgata svänger jag in på den och möter dem, istället för att gå åt andra hållet och undvika dem. Och det går SÅ JÄKLA BRA. (Det går inte alltid lika bra för den andra hunden och hundägaren, men varsågod - jag bjuder på det träningstillfället!)

Nu är det bara fortsätta hitta utmaningar i vardagen och snart börja längta till måndag om två veckor!

Fram och tillbaka - mest tillbaka.

Jag tror verkligen på att jag har bra idéer, som skulle kunna bli något. Men det känns ändå som om det finns för stora faktorer som talar emot att starta den där hypotetiska egna firman. Tillexempel:

1. Jag kan ingenting om papper och pengar och avgifter osv, och är livrädd att göra fel. Vilket jag utan tvekan kommer att göra, för jag lär mig typ ingenting förrän jag misslyckats minst en gång.
2. När jag väl kände mig lite taggad att försöka komma igång så blev jag istället megasjuk och orkar inte anstränga mig, men det är väl så det egentligen aldrig får bli med eget företag? Man måste alltid orka...

Brainstorma med mig

Jag har pratat med en rådgivare angående att eventuellt starta eget företag. Mötet kändes, precis som övrig tid jag lägger på att tänka på frågan, väldigt mycket fram och tillbaka. Ena stunden helt hopplöst, nästa stund: Klart det kommer att gå!

Rådgivaren tyckte att jag borde ha en hemsida med mycket aktivitet och försöka få den att synas. Men hemsidor kostar pengar, jag har ingen aning om hur man bygger en hemsida, så det skulle också kosta pengar att få hjälp med och vad ska jag ens skriva på en hemsida innan jag riktigt vet vad min affärsplan är? En lite mer proffesionellt inriktad blogg är såklart ett alternativ. Jag konstaterar 2 saker: 1. Domänen/namnet på den här bloggen kunde ha varit passande 2. Den är för personlig och därmed inte lämplig för ändamålet.

Så jag har lagt alldeles för mycket av min tid idag på att sitta och söka på lediga domäner, och varje nytt försök blir lite sämre/mer långsökt än det förra. JAG BEHÖVER HJÄLP!

Mysigt och tänkvärt TED Talk

http://www.ted.com/talks/lang/sv/susan_cain_the_power_of_introverts.html

Om än snart ett år gammalt är det fortfarande aktuellt och intressant, tycker jag. Hur samhället kräver/förväntar sig att alla ska vara så utåtriktade hela tiden, och hur vi har glömt bort hur viktigt det kan vara med ensamhet.

Gissa och Dumbo

Liam vill lära Gissa att städa undan hans leksaksbilar, han har dock inte riktigt tålamod med själva inlärningsfasen utan tycker att hon ska förstå vad orden betyder direkt (hon förstår ju när han säger sitt/ligg mfl), så det uppstår ganska snabbt frustration från alla håll. Gissa förstår inte riktigt vad hon ska göra och provar då lite olika, bland annat att lägga bilen i barnfåtöljen och sätta sig på den. 

 

Eftersom hon var så jävla söt när hon gjorde det blev våra glada reaktioner som indirekt belöning/uppmuntran, så hon försökte det några gånger till. Sen gav hon upp och satt kvar medan jag och Liam fick städa istället. Smart vovve.

På de flesta sätt man kan tänka sig, så är det väldigt otippat att jag och Amanda har funnit varandra så som vi har gjort. Kanske är det så med Amandor. I väntan på att den första Amandan jag blev otippat vän med ska komma och hälsa på mig (någon jäkla gång), så är det så härligt att ha träffat den här nya Amandan. Och inte bara för hennes namn såklart :) Något så enkelt som ett spontant sällskap på promenaden, i Sjöstan som annars är min ensammaste plats, det är guld värt.

Idag har vi enbart tänkt på vad vi ska göra, men ej gjort någonting. Good times!

MÅLET

Det tog 22 dagar från att jag kunde noll chins tills att jag klarade min första. Visserligen med handflatorna mot mig, vilket är lättare än omvänt, men någonting måste det ju vara värt!? Jag har ändå tränat rätt hårt för det här dessa tre veckor, ökat vikterna rätt rejält i latsdrag och andra ryggövningar (slarvat lite med armarna kanske, det börjar märkas att de ligger efter), kört negativa och assisterade chins och haft förbannad träningsvärk typ 6 av 7 dagar.



Nu är frågan om steget mellan en och två chins/pull-ups är större eller mindre än det mellan noll och ett? Och hur många repetitioner måste jag klara med supinerat grepp innan jag klarar en strikt repetition med pronerat grepp? Det återstår att se! Hoppas jag får anledning att återkomma i ärendet inom en överskådlig framtid.

Överkurs: hur brett får jag hålla för att det ska räknas som strikt/godkänt? Eftersom armar antagligen är min begränsning, borde det väl bli lättare ju bredare fattning, men jag vill inte fuska!

Duktig hund!

Idag var en lång dag i "skolbänken". Men bra. Och ännu bättre blev den när jag fick med mig Gissa ut på en springrunda på kvällen. 

Det är kanske lite kontroversiellt i hundvärlden men ja, Gissa springer tillsammans med mig. Jag skulle visserligen inte ta med henne på superlånga monotona pass (kör ändå sällan/aldrig långpass själv längre...). Hon må vara vältränad för att vara 9 månader, men det finns ju viss anledning att tro att hundar inte ska överansträngas under tillväxten, och stora raser mognar sent, så det kan vara dumt att chansa/pressa.

Dock ska man inte överdriva åt andra hållet heller, vilket jag vill påstå att många gör! Aktivitet bygger också ett starkare skelett, även (framförallt?) hos växande individer. Så att inte låta hunden gå i trappor förrän den är typ ett år, inte våga ta långpromenader med valpen osv, det känns fullkomligt befängt! (Ge mig studier på det så ska jag omvärdera, mer principiell än så är jag inte i frågan).

Nåväl, åter till kvällens träningspass!

Intervaller passar oss bra i den fas i livet vi är nu, det är effektivt för mig, men känns inte så uttröttande för Gissa (liknar ju rätt mycket hur en lek mellan två hundar kan vara uppbyggd, korta intensiva "ryck" och sedan lite lågintensivare perioder däremellan). 

De två senaste passen har vi dessutom börjat med ett extra inslag! Jag vill kunna köra drag med Gissa nästa vinter, så vi har börjat experimentera lite. Bara i sjukt liten skala, korta korta sträckor varvat med "springa fint" bredvid, varvat med gång. Dessutom är det inte som om hon egentligen drar så mycket tyngd, jag kutar ju på bäst jag förmår i samma riktning. Mest vill jag bara börja jobba lite på olika kommandon: skillnaden mellan just att dra och att inte dra, ett kommando för att sakta av, och ett för att stanna. (Antar att höger och vänster skulle kunna vara användbart också. Men hur?) Tar det försiktigt av flera orsaker, dels för att hon kanske är lite för ung, men även för att hennes sele inte egentligen är gjord för drag, och för att underlaget för mig känns rätt slirigt och farligt. 

Men FÖRBASKAT vad roligt vi har!

Linje 11

Jag ska på en tillställning imorgon som innebär att jag måste åka tunnelbana på blåa linjen. Det tar emot. Jag har en väldigt dålig inställning till blåa linjen.

Det kan bli bra och värdefullt. Det kan också bli den onödigaste dagen på länge.

Jag har så mycket på gång nu. Jag tror jag skulle uppskatta det mer om jag inte hade så mycket tid. När allt är "fritid" så känns plötsligt ingenting som fritid. Men det gick upp för mig nu (klockan 21.34) att det ju är måndag idag (jag har legat minst en dag efter). Förra veckan blev mest pannkaka, nu har jag alltså blivit given en helt ny vecka av möjligheter. 

Ge mig en vanlig natts sömn bara, så ska jag hugga in på livet igen!

Bättre lycka nästa gång?

Såhär i efterhand ångrar jag att jag skrev det förra inlägget. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Det var ju kul att vi blev några stycken, och ett trevlig gäng (överlag). Men Gissa och jag var sämst, hon uppförde sig inte för ett öre, och prestationsmänniskan i mig gjorde att jag att jag blev irriterad över detta plötsliga baksteg. Jag var trött, ledsen, kall och besviken.

HAMMARBYHUNDAR?

Jag har haft en tendens att bara störa mig på andra hundägare här i Sjöstan. Men jag visste ju att det omöjligt kunde vara så att alla var idioter. Så jag letade med ljus och lykta, finns det inga träningsgrupper i närheten? Jag sökte på nätet och pratade om det med de få hundägare jag faktiskt pratar med. Inget sånt fanns det, dock ett stort intresse. Det är väl en vanlig situation visserligen, lätt att hänga på något som redan fungerar, men lite ont om tid och engagemang för att starta upp det hela.

Men så mötte jag Amanda på en promenad. Amanda har en lite Cavalier, men vi verkar dela precis samma värderingar när det gäller hunderiet. Och vips var någonting i rullning, vi skrev ett inlägg tillsammans på ett forum. Tionde februari klockan tolv. Det var lite pirrigt att vänta på respons, skulle det bara bli vi två? Men så började det trilla in, fler än jag ens hade velat hoppas på.

Amanda råkar dessutom vara webbredaktör (ish?) på en ganska välbesökt hemsida, hon och hennes sambo är verkligen drivande människor, så det hela växte till något ännu större. Jag började bli nervös över att behöva "hålla" i det. Men så fick jag ett sms om att Amanda fixat så en riktig hundkunnig person ska komma och dra igång träffen med lite tips kring vardagslydnaden, bra startpunkt för kommande träffar (för vi hoppas att det blir flera).

Hej och hå, nu drar vi dit!

MIGRÄN DEL 2

Jag gick vilse i en djungel av beta-blockare, syrgas, antikonvulsanter, akupunktur, manipulationsbehandlingar, MTHFR-gener och triptaner. Så jag blev tvungen att backa tillbaka ett par steg och försöka begränsa mig. Gjorde några nya avsmalnade databassökningar, på mitt eget område inom området så att säga. Drunknade i ännu mer information om saker jag inte förstod.



Någonstans där mitt i havet fann jag till slut några livbojar. En översikt om alternativ/komplement till medicinsk behandling av migrän. Och ganska aktuell också, augusti 2012. Överlag verkar forskningen i området vara rätt "ung", fanns några studier från 70- och 80-talet,  men inget innan det, och det mesta har publicerats senaste 10 åren. Där fanns också en "guideline update" från American Academy of Neurology och American Headache Society (de kan verkligen det här med högtravande/respektingivande namn på sina organisationer).

Några studier som ingår i översikterna kan säkert också vara intressanta att läsa för sig själva, så vi får se om jag tar helhet eller detaljer först, men det känns rätt lovande iallfall. Fortsättning följer.

PS. Bra grej

DS.

MIGRÄN

Jag har, genom livet, drabbats av en del fall av migrän. Inte på något vis mest, eller värst av alla, men tillräckligt för att veta att det är skillnad på migrän och annan huvudvärk (jag har visserligen aldrig "bara" huvudvärk, men jag har haft ont i huvudet, sekundärt till t.ex smällar, och det är helt enkelt inte jämförbart med migrän).

När jag känner av att migrän är på gång vill jag lägga mig i ett mörkt, tyst och svalt rum. Jag vill inte att någon ska försöka hjälpa mig eller prata med mig eller ge mig vatten. Jag vill bara ligga där, på ett särskilt platt och tungt sätt. Det får inte vara veck på lakan eller kläder, för sånt gör ont och stör. När allt stämmer så somnar jag (utan värktablett för de hjälper ändå inte). Sedan vaknar jag, då är jag kanske lite känsligare för ljus och en aning en skakig, men på det stora hela är det bra igen. Jag behöver sova olika länge varje gång, men jag sover allt tills det är bra. Som om kroppen "vet" det.


I måndags hade jag det värsta migrän-anfallet (heter det anfall? attack?) någonsin. Och det yttrade sig inte alls enligt min invanda standard beskrivet i föregående stycke. Det tog dessutom 2 dygn att återhämta mig, så först igår kände jag mig starkare igen. Starkare, men arg! Ska det bli sådär varje gång så kommer det helt enkelt inte att fungera. Jag klarar inte det

Kunskap är makt, har jag hört. Så jag gör det enda jag kan för att rusta mot fienden: Läser.

Migrän är dock utanför mitt område. Det finns väl en del kostfaktorer, men jag har faktiskt ingen aning om ifall de är spekulatoriska? Bevisade? Anekdotiska? Jag är inte ens säker på vilka de brukar sägas vara (utom ost, rödvin och choklad - som jag inte är någon storkonsument av). Så eftersom isen känns lite tunn runt ämnet, är det extra svårt att veta var jag ska börja. Jag förutsätter inte att jag ska kunna gå till botten av problemet, om det redan fanns en enkel lösning skulle väl inte folk ha migrän längre. Jag vill bara veta det som går att veta.

Mitt privata bibliotek här i Sjöstaden är ganska begränsat (14 böcker) så där fanns inte mycket att hämta. Bläddrade lite i Internmedicin igår, där ordet "migrän" nämns ca tre ggr på 833 sidor och inte tillförde något nytt. Förutom att huvudvärk huvudvärk med kräkning är en varningssignal för symptomatisk huvudvärk och indikation för datortomografi/MRT av skallen. Men riktigt så nojig är jag inte. Ännu.




Sökandet går vidare. Var? Jag tänker... Cochrane Review?