Riala

Idag på förmiddagen har jag gjort något så idylliskt som att sätta potatis. En fot mellan varje och få in snitsen för att knölarna inte ska studsa iväg. Vi var tio stycken i väldigt varierande åldrar, det gick jättesnabbt, var ganska roligt och vi hann klart precis innan regnet kom. Tyvärr var jag alldeles för jordig och sotig om händerna för att hantera kameran under tiden men ni får tänka barnen i Bullerbyn när de gallrar rovor, typ. Komplett med saft och bullar (som jag dock avstod ifrån).

Just nu är jag i behov av snarare en stor kopp med honung och lite te, än vice versa proportioner, för jag känner mig alldeles förlamad inuti halsen.

Jag känner egentligen för att krypa upp och halvslumra mig igenom hela dagen i soffan framför ett maraton av Lilla Huset på Prärien, men inget sådant visades så nu ligger jag i sängen och tänker på alla rum som behöver städas, alla väskor som behöver packas, alla mil som behöver springas, alla böcker som behöver läsas, men framförallt hur gott jag kommer kunna sova utan det minsta dåliga samvete över att jag inte göra något av allt annat som behöver göras.

Här kommer lite mainstream fejkmacro med mitt nya objektiv (om nu klickar på bilderna öppnas de i ett nytt fönster, större och mindre suddiga):