Jag är rädd för höjder, äckligt och löjligt rädd för dem, och det är just därför som jag gärna har med Sara när jag klättrar (hon är inte rädd och mycket duktigare än mig också). Så torsdags kväll, efter att faktiskt ha klättrat ganska många meter på väggen så var vi båda ganska speedade, trötta och överpumpade med adrenalin och endorfiner. Så efter en ganska lång stund ute på Rådmansö så begav vi oss hemåt igen, och med musiken spelande ur högtalarna så konstaterade vi att ingen av oss har en speciellt bra sångröst=p Vilket egentligen bara gjorde saken roligare.
Sen kom Agnes på vägen, då blev allt mycket roligare, för hon såg oss inte alls och sen efter många minuters väntan utanför hennes hus åker vi hem bara för att upptäcka att hon står och väntar på oss där.
Sen kom det en räv också.
No comments:
Post a Comment