FYSIOPODDEN

Om jag minns rätt, så var det någon gång under första halvan av förra året som jag första gången hörde talas om Fysiopodden (läsare/medbloggare rätta mig om jag har fel). Idag har jag officiellt lyssnat på alla hittills utgivna avsnitt. Det finns till att börja med två saker jag vill påpeka med anledning av detta.

1) Det var orimligt sent för en sån som jag att höra talas om en sådan sak som Fysiopodden så pass sent som jag gjorde. Jag älskar träning, älskar poddradiokonceptet och tycker väldigt mycket om vetenskap och forskning. Det känns fullständigt orimligt att ingen i min bekantskapskrets kände till Fysiopodden tidigare än såhär, och om jag var en person i min bekantskapskrets som av en slump ramlade över Fysiopodden, så skulle den första personen jag tipsade vara: Jag!

2) Det har tagit lite längre tid än jag är stolt över att ta mig igenom alla avsnitt. Till en början kunde jag lyssna på typ 3 avsnitt om dagen. Men sedan jag insåg att jag blivit lite manisk och ibland var tvungen att lyssna på samma avsnitt en gång till för att jag blandade ihop allting och inte riktigt kom ihåg vad det handlade om/vad man kommit fram till. Så jag drog ned på det, till kanske 1-2 i veckan, har successivt lyssnat på nya avsnitt som kommit ut samtidigt som jag "lyssnat ikapp" gamla avsnitt. De senaste tre dagarna har lyssningsfrekvensen peaket igen, när jag började känna att jag snart var i mål så gjorde jag en spurt. Så alldeles nyss lyssnade jag färdigt på avsnitt 56 om rörelsekvalitet, och eftersom jag igår hade lyssnat på samtliga tidigare avsnitt förutom det, så är jag nu officiellt i fas. Det känns toppen!

Nu skulle jag kunna göra ett försök att recensera/sälja in detta fantastiska poddradioprogram till er som (eventuellt) läser detta. Men tanken känns svindlande. Det finns så många aspekter. Jag försöker dra mig till minnes allt som tagits upp och sammanfatta detta, men det går bara inte. Jag tror och hoppas att de gör det bättre själv (http://fysiopodden.se/) Och att mitt löfte om att fortsätta följa deras framfart är betyg nog! Jag har uppriktigt under tidens gång varit orolig att Fysiopodden ska hinna "försvinna"/läggas ner innan jag hunnit ikapp, men nu är jag lättad, nu är jag på spåret och kan lägga mer tid på att faktiskt reflektera lite efter varje avsnitt också.

Jag har skrattat högt otaliga gånger, men mig veterligen bara gråtit till ett avsnitt (39). Jag har suttit djupt försjunken i dessa avsnitt på mången buss och tunnelbana. Stått utanför jobbet/skolan några minuter extra för att hinna lyssna färdigt innan jag kliver in genom dörren och blir avbruten. Stressat rotat fram papper och penna ur väskor/fickor för att hinna skriva ner någon intressant/bra information som har tagits upp. Missat många studietimmar för att istället ta en långpromenad och lyssna på Fysiopodden.

Grabbar, ni är otroligt inspirerande.Tack för att ni gör det lättare för mig att fortsätta hålla mig nördigt uppdaterad om detaljer kring träning och fysiologi, trots att jag har lite för mycket andra åtaganden för att ha tid att läsa på så mycket som jag skulle vilja. Ni gör det åt mig, och paketerar det på bästa tänkbara sätt!

Jag väntar med spänning på 57!

Jag håller med föregående talare.

Den här bloggen skulle behövs förnyas/fräschas upp. Precis som jag. Skriver upp på lista!

Det har kommit två nya vetenskapliga studier. Det kommer nya vetenskapliga studier hela tiden, när någon faller inom mina intresseområden och jag får nys om den så läser jag titel och abstract, ibland skummar jag hela och ofta tänker jag "det här skulle jag vilja skriva något om/sätta mig in i". Men så kommer något annat emellan. Det är otroligt hur mycket "ska bara" det finns trots att jag bara jobbar lite extra vid behov och funderar på om jag ska läsa en distanskurs på halvtid eller inte (jag pluggar alltså inte ens halvtid, utan jag bara funderar på det). Vips så är det kväll igen, och nästa morgon snurrar "ska bara-karusellen" igång igen.

De två nya studier jag tänker på just nu handlar om
1) Kolhydrater och prestation.
http://www.nutritionj.com/content/12/1/16/abstract
2) Att protein från raps kan användas istället för sojaprotein.
http://www.clinicalnutritionjournal.com/article/S0261-5614%2812%2900237-3/abstract

1) intressant för att de gjort en bra vinkel på frågeställningen, försökt efterlikna verkliga livet istället för väldigt laboratoriemässiga protokoll som är svårt att överföra till riktig idrott. Dessutom är allt som skrivs om idrott alltid intressant att läsa/tolka. Plus att det alltid är skönt att läsa vetenskapliga texter om kolhydrater nuförtiden, när hela det ämnet är så dränkt av anekdotiska "evidens"
2) intressant ur miljösynpunkt. Jag är inte vegetarian, så kanske kommer det inte påverka mig personligen så mycket. Jag brukar dock ofta bli förvånad över att de som är veganer av etiska orsaker slänger i sig soja (ofta genmanipulerad) hur som helst, med tanke på hur dåliga odlingarna verkar vara för miljön. Jag har flera gånger känt att jag vill säga något om det, men att jag inte vet tillräckligt för att hamna i en argumantation, och det stör mig att inte veta. Att sätta mig in i den här artikeln skulle förmodligen både tvinga mig att ta reda på och förstå lite mer kring sojaodlingens effekter, och med lite tur har de väl i artikeln kommit på en potentiell lösning till problemet också. Det vore väl stort och härligt för mänskligheten och naturen!

Tre chins

I den mån klassisk längdskidåkning och chins har några muskelgrupper gemensamt så är jag efter idag 1 mil närmare mitt kortsiktiga träningsmål.

Klart slut.

Första steget närmare mitt mål idag. Efter att jag kört igenom benen på gymmet så avrundade jag med tre set excentriska chins (alltså, hoppade upp, höll kvar några sekunder med hakan ovanför stången, sen så långsamt som möjligt ner). Orkade 7 repetitioner första setet, 4 reps andra setet, 2 reps sista setet.

Jävlar vad svag jag är!

Så vad är det här för mål jag svammlar om? Jodå, bestämde igår att jag behövde ge mig själv lite medgång och hittade på ett "nonsens-mål" för den närmsta framtiden, något som är tillräckligt enkelt för att kännas nåbart, men tillräckligt svårt för att jag ska kunna känna mig stolt när jag klarar det. Jag kan i dagsläget inte göra en enda chin, men mitt mål är att klara 3 i augusti. Planen för hur jag ska ta mig dit är lite under uppbyggnad, men negativa/excentriska chins var förvånansvärt jobbigt, och känns därför som ett bra inslag.

Idioti

Jag försöker, i egenskap av hundägare, att ställa så lite krav/ha så lite förväntningar som möjligt på "samhället", jag vill att Gissa ska göra så lite väsen av sig som möjligt i tillexempel kollektivtrafiken/på allmän plats, jag låter henne inte gå fram till människor/hundar vi möter hur som helst. Och skulle det vid enstaka tillfällen hända ett "missöde", hon kanske kommer för nära någon som passerar oss, eller hälsar lite för entusiastiskt på någon som kommit fram och bett om att få hälsa, då ber jag givetvis om ursäkt och, vid behov, korrigerar min hund. Jag vill att alla som inte har hund, ska ha så stor anledning som det går att acceptera och tolerera oss med hund.

Jag kan bli irriterad på icke-hundägare, som bara tar sig friheter att hälsa/klappa/prata/locka på min hund i liknande sammanhang, och på andra hundägare när de inte ens anstränger sig för att kalla in/hålla in sin hund när de möter oss och bara antar att det är okej att dem stretar fram till oss längst ut i kopplet (så att Gissa kanske får belöning=hälsa på hunden, för att göra något hon inte fått tillåtelse till).

Nåja. Trots irritation ibland, så är det ändå oftast bara trevligt att ha hund, och därför försöker jag låta det andra passera förbi med så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag försöker framförallt att inte alls lägga mig i hur andra uppfostrar sina hundar, för det är så jäkla störigt när andra talar om för mig hur jag ska göra (för jag vill göra på mitt sätt). Om någon frågor om min åsikt, så kan jag såklart svara, med stor ödmjukhet. Anekdotiskt bara, "så här gjorde jag" eller "så här skulle jag ha gjort", men poängterar att det inte är någon vetenskap.

MEN! Nu har jag vid flera tillfällen blivit "utsatt" för samma hundar+hundägare och JAGORKARINTEMER! Det inträffar oftast under sista kvällsrundan, många är ute med sina hundar samma tid då, och man nickar och hälsar grannsämjemässigt på dem man känner igen och för det mest går allt lugnt till. Folk plockar upp efter sina hundar, delar med sig av påsar till den som glömt, de som inte har superlydiga hundar (typ jag) jobbar på bäst de kan och som säkerhet håller vi kopplet lagom kort i mötena.

Förutom vissa. De är flera men framförallt är de är två stycken tjejer, uppskattningsvis i övre tonåren. Den ena med en liten vallhund och den andra med ett vitt fluff av något slag. Ser ut som små söta hundar av precis den sort som just sådana här tonårstjejer önskar sig som "utsmyckning". De står i ett gathörn, med hundarna i varsitt flexikoppel lite för långt utsläppt. Kommer det en hund så börjar det vita fluffet definitivt att tokskälla (argt) på långt håll, jag och flera med mig tar såklart omvägar runt detta om vi kan.

Fluffhelvetet skäller även på: barnvagnar, grupper av personer som är fler än 3 som går tillsammans, cyklar. Och kanske något mer, men det är vad jag hittills har kunnat observera. Den andra hunden är inte lika tuff utan står tyst ett halft steg bakom sin skällande kompis, men ändå med sträckt koppel och lite hotfullt kroppsspråk. Fan, det är tillräckligt jobbigt att det här ens inträffar. Och jag respekterar att vissa inte vill korrigera sina hundar/jobba bort sådana här beteenden (det är inte omöjligt, men alla kanske inte orkar, och nöjer man sig då med att alltid ha total uppsikt och kopplad hund, så fine, alla behöver inte bli champions). Vad som däremot överhuvudtaget INTE är okej som ägare i denna situation är att skratta åt/med sin hund varje gång den gör ett sådant utfall/skäller ut en person/familj/hund. Att inte försöka hålla sitt jävla felxikoppel kortare. Alltså, deras hundar, trots litenheten, skulle förmodligen kunna tillföra rätt ordentlig skada, och ägarna står där och skrattar åt det!?

Jag är trött och lättretad idag. Jag brukar bara svära över det här för mig själv, gå in och klappa om Gissa extra mycket. Tänka att det är väl mig det är fel på, sånt här kanske man måste acceptera, om man inte blir en eremit ute på landet. Men idag rann det över. Säg åt din hund eller gå härifrån! (sa jag förstås inte, men oh vad jag menade det). Jag försökte vara objektiv, samlad, avvägd. Ge konstruktiv kritik. Förmodligen slog det över lite, speciellt när jag såg att de inte alls tänkte ta till sig av vad jag sa, utan bara flinade lite nervöst och himlade med ögonen. Då kom inte alla ord ut så fint inlindat och pedagogiskt. Men jag sa iallafall nånting.

Helvete. Om jag, en hundägare med förståelse för hur svårt det kan vara med hunduppfostran, blir såhär arg över det här. Hur mycket förstör det då inte ryktet om hundar och hundägare i stort, bland den icke hund-ägande befolkningen?

Å herregud, jag sitter och funderar på att skaffa nästa hund. En jaktlabrador, jaktcocker eller kanske en till curly. Jag skulle vilja ha en draghund, någon gång. Men frågan är om man då kanske egentligen borde ha ett helt spann så småningom. Och skulle jag kunna ge den tillräckligt mycket fysisk motion? Och kanske skulle jag beta mig igenom fågelhundarna först? Så att jag får någon nytta av mina första erfarenheter med Gissa?

Gissa ja, hon behöver bli äldre förstås (mognare, lydigare). Men det är inget problem. Jag vet att jag ska vänta åtminstone 1,5-2 år till innan det blir en ny valp, det känns inte alls jobbigt, jag vill inte HA valpen nu, jag vill bara tänka på den nu. Planera. Kommer behöva en ordentlig bil (Honda CRV, gärna).

Och se bara på min livssituaiton idag:
- Högskoleexamen men inget jobb, ingen motivation att läsa den kurs jag sökt och kommit in på (timvikarierar så att jag klarar mig precis)
- Bil: Ford Ka
- Ingen bostad (flänger runt mellan brorsans lägenhet och föräldrahemmet, har ingen aning om vart jag har hälften av mina tillhörigheter)
- Trotsig unghund, som det var meningen att det skulle bli en jakthund av, men när man hör/läser/ser jämngamla individer som redan ser genomarbetade ut... då undrar man ju lite hur tusan det här ska gå?

Så ingen uppfödare med självaktning borde ens överväga att sälja en bra valp till mig.
Men som sagt. Ingen stress. Jag vill bara drömma.

Tack själv!

Det är så fint att promenera hemåt från Zinken en fredagkväll, med en stor seger i ryggen (trots tvivelaktig kvalitet på spelet), med en Gissa vid sin sida. Hon var så fin i grönvit halsduk och förgyllde många supportrars kväll (tror jag). Det är nästa så att hon börjar bli lite "kändis" där på bandyläktaren (vilket jag trivs med eftersom jag hamnar i skymundan, alla vet vad min hund heter, men ingen vet vem jag är).

Men ni ska veta, alla ni fantastiska fina människor som kommer fram och hälsar och busar och myser med min valp, att ni förgyller också min kväll. Med alla era fina ord om henne/oss. Hon får så mycket beröm såväl för "lydnad" och mentalitet, som utseendet. Många säger att de skulle vilja ha en hund som henne, och även om en del cred ska tilldelas aveln, och en del till ren tur, så värmer det så jäkla mycket. Men det allra finaste är att de flesta (jag tror faktiskt alla, den här gången iallafall), efter att de hälsar färdigt, precis innan de ska gå vidare till sin plats, liksom stannar upp i ett litet ögonblick av uppriktig tacksamhet.

"Tack", säger dem.

Antingen riktat till henne eller till mig. Som om vi har gjort dem en tjänst, eller gett dem någonting värdefullt. Jag vet inte vad egentligen, men det känns ändå fint och viktigt. Jag blir stolt och glad.

Jag är bara så väldigt fokuserad på henne just då, på att hon ska uppföra sig hyffsat, så jag glömmer nog bort att visa att jag tar till mig av berömmet. Så jag vill, i den mån det går såhär i efterhand, skicka ut ett teleaptiskt "Tack själv!"

(Bild från Hammarby Foto på Facebook)

Livets stora händelser

Jag har ett nytt te. Rooibos med smak av "Caramel"
Jag var skeptisk pga 3 orsaker.
1) Rött te
2) "Caramel"
3) Påste

Men! GOTT!

Jag vet att jag borde vara stressad över den här sysslolösheten. Och jag antar att det kommer komma. Men just nu är det bara så jäkla fett att kunna sova till åtta om morgonen, ta jättelånga promenad, äta frukost och ta påtår, inte börja göra planer för kvällen förrän nån gång efter lunch. Att lyssna på poddradio hela förmiddagarna, medan jag stickar lite på en halsduk, läser en bra bok eller strosar runt och slöstädar/pysslar hemma.

Det är som om jag har flera år av inlagrad trötthet som bara måste få utlopp nu. Sen kommer rastlösheten nog slå till. Annars vore det konstigt.

Jag och Gissa fick lite revansch ganska snabbt efter missödet i förra inlägget. Jag överreagerade och sedan dess har allt förflytit ganska smärtfritt. Skönt med mycket lösgående de senaste veckorna, efter att ha spenderat 2 månader i tät trafik mest hela tiden kan hon nu kuta i sick-sack över isen medan jag pulsar på i skoterspåren.

Ändå känns allt fortfarande lite avtrubbat. Imorgon är det nyår, och jag funderar på att fira in 2013 ensam i lilla bilen längs E4:an södergående. Även om jag nu inte har något särskilt att återvända till, så måste jag väl förr eller senare ta tag i den här hemresan.

Hur det nu än blir med nyårsfirande, så kanske jag skulle testa det här med nyårslöften för en gångs skull?
Fast egentligen skulle jag hellre kalla det nyårsförhoppningar, för jag vet precis vad jag önskar av det nya året (tre saker), men samtligt känns lite utanför min kontroll.

Så jag återkommer, störst risk att de dyker upp på Twitter, om alls. Hej.

Det här med hund alltså. Det går verkligen i vågor, en bra dag hit och en dålig dag dit, utan att det går att förutse varken upp- eller nedgångar. Och jag är i behov av ett förutsägbart liv just nu. Orkar inte med överaskningar. Just nu lyser dessutom de riktigt bra dagarna med sin frånvaro, det handlar snarare om dåliga och ännu sämre dagar, för oss. Och jag som trodde vi var på väg UR en svacka.

Idag var allt precis som vanligt när jag lämnade henne. Hon var rastad och trött i huvudet och verkade rätt nöjd att få lägga sig och vila när jag skulle fara iväg på bandy. Jag tycker själv jag har gjort ett okej jobb med ensamträningen. Hon har klarat 6 timmar utan problem/olyckor flera gånger förr.

Jag stod där på Kalix IP och frös litegrann, tänkte att det var fint att jag inte hade tagit med henne för det måste vara ännu kallare för de där oskodda tassarna, hon hade det fint hemma i värmen. Det var många andra åskådare runt isen som hade sina fyrfotingar med sig, jag såg på dem och fick en så himla varm och skön insikt: Gissa är faktiskt ganska väluppfostrad! Jag märker/tänker aldrig på det när jag har henne med, för då är jag så upptagen med att hålla ett öga på henne och ett på det jag själv håller på med, så då finns inte utrymme att observera några andra hundägare. Men nu såg jag, och häpnades. Där kom den ena stora hunden efter den andra som släpade runt sina ägare i kopplet, stretade och drog åt alla möjliga håll. En annan hund hoppade upp på alla som passerade inom koppelavstånd, visserligen var hon en ganska liten ras och hon var egentligen bara glad och ville hälsa på alla, men det kan ju ändå inte vara okej! En person hade två hundar med sig, och de trasslade in sig i varandra och varandras koppel så fort bollen sköts ut från planen någonstans nära det hörn där de stod. En till synes ganska gammal schäfer som verkligen inte kunde finna sig i att husse tittade på bandy istället för på honom, så fort han inte fick uppmärksamhet så drog han i byxenben/vantar/koppel. Det låter kanske som ganska små "felbeteenden", men jag skulle ha blivit galen. (Säkert fanns där hundar som uppförde sig exemplariskt också, men dem lägger man inte märke till lika mycket).

Tänk vad en paus från något (någon) kan göra gott ibland, jag hade fått tillbaka lite framtidshopp. Felix vann, och på radio hörde vi slutminuterna från Studenternas där Hammarby slog Sirius. Allt talade för att detta skulle gå till historien som en riktigt bra annandag. Tills jag kom in, och såg att Gissa hade haft ett jäkla il medan jag varit borta. Hon, som aldrig brukar ha gjort ett enda väsen av sig när hon varit ensam de senaste 6 månaderna, hade nu bökat omkring med mattan, rivit sönder ett gäng pappersservetter och en tidning och spridit ut papperstussarna över hela golvet, burit omkring på några strumpor, vält ner en liten lampa på golvet och rivit ut innehållet i pappas necessär (som jag givetvis inte borde ha låtit stå inom räckhåll, men jag hade tyvärr inte sett den innan jag for). Det är oklart om hon fått i sig något glas från den kraschade glödlampan, och kanske någon Voltaren-tablett och under tiden som jag städade upp pendlade mitt humör mellan jäkligt förbannad och ganska orolig. Nu har hon fått mumsa i sig lite koltabletter för att binda ev "gifter", jag har kollat igenom henne noga efter glasbitar och sår i tassar, mun och på kroppen. Dessutom verkar hon inte allmänpåverkade det minsta, så jag är inte orolig längre.

Däremot verkar jag uppenbarligen vara i ett extra känsligt stadium just nu, så jag kan inte riktigt släppa incidenten. Jag är ledsen, besviken och rätt irriterad. Allt känns lite hopplöst, måste jag börja om från noll med ensamträningen nu? Eftersom jag inte kom på henne "på bar gärning" är det ingen idé att korrigera/visa henne hur jag känner, hon skulle ju inte fatta vad jag var arg över. Egentligen skulle vi behöva ta en promenad snart, men det känns bara som om min grinighet kommer gå ut över henne och förstöra något annat i vår fina grundträning också. Så jag har platsat henne en bit bort där hon lugnt ligger och suger lite på ett ben, glatt ovetande om detta missnöjda blogginlägg, medan jag sitter i sängen och försöker skärpa mig. Suck.

God fortsättning.

Jag är här. Har det bättre än jag förtjänar. Men det är jag värd!

Snart vänder det.

Vikten av Coca Cola

Som så många gånger förr, så bröt jag ihop och tog mig samman, allt inom loppet av ungefär 3,3 h. Och "sammantagandet" av mig själv resulterade i att jag blev klar med en uppgift i allra sista minuten. Typ.

Så, efter minsta möjliga ansträngning, anser jag nu att min fallpresentation är i inlämningsbart skick, och titeln är som rubriken lyder i detta blogginlägg: Vikten av Coca Cola.

Så, nu är ni bra nyfikna va?

Bra. Tack. Och bock. Då känner jag mig uppskattat och speciell.

Hade jag själv fått välja hade den såklart hetat Vikten av Pepsi. Men nu var nog den här patienten inte Hammarbyare, och jag kan ju inte fabricera den enskilt viktigaste informationen från hela samtalet, bara för mitt eget nöjes skull.

Dokumentet är nu sparat och klart inför morgondagens överlämnande, och jag kan lugnt återgå till att bryta ihop.

När man twitter-söker på "Hammarby Sjöstad" är mer än hälften av träffarna så är mer än hälften av träffarna på italienska.

Vilket sammanträffande att det är så just nu, när jag trivs så här oförskämt bra i Sjöstaden, men samtidigt drömmer om en framtida semester i Italien.

Lite välbehövlig sovmorgon imorgon... eeh...

Hundar, barn och välbehövlig uppmuntran

Urladdning-uppladdning

Jag var rätt uppgiven i morse. Helgen var för kort och för intensiv. När jag nu får en miljard intryck hela veckan borde jag ju egentligen göra så lite som möjligt när jag väl är ledig för att orka fylla på med mer igen. Ett tomt, svalt, helvitt rum. Tystnad. Rensa huvudet. Ensamma promenader i trollska skogar. Meditation?

Men

Men så blir det ju inte. På helgen ska jag dels hinna med alla saker jag alltid försökte hinna med när jag var hemma på kortvisit medan jag fortfarande bodde i Umeå+läsa ikapp allt jag inte riktigt hunnit med under veckan+träna några extra pass eftersom det är ont om tid på kvällarna+aktivera och uppfostra min trogne fyrbenting till något vettigt+handla+se på film och lyssna på musik+alltjagnukanhaglömtidenhärekvationen. Sen kommer måndag. Måndagar har ofta varit en av mina favoritdagar, men nu innebär det bara att det känns extra långt till jobbet, att det är dags att känna sig sådär otillräcklig igen i flera timmar varje dag, att jag måste vara trevlig och social lite längre än jag egentligen har tålamod till, att jag inte kommer få sova middag förrän om många dagar, ont i fötterna, stress, massor med långa listor som aldrig hinner bockas av. Men! Vad är det fina i kråksången? Att komma hem till färdiglagad middag, rastad trött och mysig hundvalp och hallon-lakrits-te. Det behövs bara EN sån dag för att bygga upp energin för ganska lång tid framöver. Att sedan resten av hushållet försvinner iväg på egna ärenden en liten stund, så jag får krascha och släppa taget en stund i all ensamhet, det är inget måste, men en klar bonus. Mvh. Lyckligt lottad

Okej, så Hanna påpekade igår att det var länge sedan jag skrivit något. Och dessutom lite press på att det måste vara smart eller tänkvärt. Men det är väl det där med motivation, och prioriteringar. Om jag inte ens har tid att träna ordentligt, så kan jag ju omöjligen ha tid att sitta vid datorn och tänka ut något som är av intresse att läsa. Från praktiken skulle jag såklart kunna skriva en halv bok varje vecka, men då har vi den där tystnadsplikten.

Annars då? Förutom att jag "jobbar" övertid varje dag, så leker jag lite au pair till Liam på kvällarna, försöker lära min hund att uppföra sig någorlunda, och drömmer fortfarande om en bandykarriär, som blir mindre trolig att inträffa för varje dag som går. Fotbollen är över, så vintern är officiellt här, mild än så länge, har bara använt långkalsonger två gånger. Just nu mår jag ungefär som man gör om man kommit fyra  i Superettan, men i smyg är jag riktigt hoppfull inför nästa säsong. Om jag grät under sista hemmamatchen för i år låter jag vara osagt, men jag måste jobba en del med min inställning till den nya arenan.

För tätare uppdateringar: Twitter. Det är enda nätbaserade regelbundenheten jag har.