Så sitter man här igen. Sista-minuten-plugg och hundra andra saker man hellre vill göra. Tillexempel sova. Mentalt är jag redan halvvägs till Kalix for some solid winter sport. Men måste visst skriva den där skiten imorgon först. Någon sa idag att de har höjt betygsgränserna på den här kursen. Så hur går det då med min stående taktik att glida igenom på bananskal? Kommer jag glida precis utanför istället då?
Det är konstigt hur tentor har en förmåga att kommer ungefär 2 dagar för tidigt. Seriöst, en kväll till, det hade gjort hela skillnaden, då hade jag känt mig trygg och kunnat gå och lägga mig tidigt, kanske tillochmed köra ett träningspass innan ÖP imorgonbitti. Lucky me att coach körde dubbelt så hårt och dubbelt så länge med oss idag då, så kan jag släppa den tanken med gott samvete.
Nåja, det kunde varit värre, jag har en bunt pedagogiska plugg-lappar, och den obligatoriska stora tekoppen (som kanske iofs borde vara en hel kanna av något starkare för att hålla mig vaken tills jag kan alla diagnoser och behandlingar som rinnande vatten).
Jag vill egentligen inte gnälla på situationen. Jag minns hur mycket jag brukade uppskatta de här stunderna när jag var yngre. Bara en eller två vakna medan resten av huset sov, en varm macka framför tv'n efter sena träningen, en bok eller dubbel-avsnitt av de där mellanklass-serierna som alltid gick då.
Lite lugn och ro, att varva ner och tänka, och att kanske hinna skriva den där skoluppgiften/läsa på glosorna som alla andra klasskompisar redan gjort färdigt varje eftermiddag tidigare i veckan, då jag istället stått på isen eller fotbollsplanen, eller legat på skjutbanan eller varit i elljusspåret (osv), men som jag nu måste göra på en tiondel av tiden eftersom det ska vara klart tills imorgon och min buss går snortidigt.
Jag var väl egentligen inte en uppesittar-personlighet då heller, men det var nog ändå nästan lika helande som motsvarande tids nattsömn hade varit. Jag behövde det där lilla andrummet (även om någon enstaka person till vaken så är det inte umgänge på samma sätt som i omklädningsrummet eller runt middagsbordet) för att hinna uppskatta vardagen.
Crap, nu blev jag hungrig.
No comments:
Post a Comment