skolgatan 92

Idag har jag orkat vara vaken ända till tio i nio, så det går framåt. Men imorgon kan det börja gå bakåt igen.

Idag har jag lärt mig att man brukar säga att en joggingtur är det bästa sättet att lära känna en ny stad, och förundrats över att jag aldrig hört det förut. Jag började med att räkna björkar men slutade efter att ha kommit till 306 på mindre än en halvtimme.

Jag har hittat både Frasses och Max hamburare, så nu känner jag mig trygg och hemma. Och ska se om de har någon fruktskål på Lagerhaus, om jag hittar tillbaka dit igen. För jag behöver en fruktskål. Jag behöver också en tandborste, har någon annan någonsin lyckats ha av sin tandborste mitt på skaftet under själva tandborstningen?

Planet i måndags var lite försenat men landade iallafall i rätt stad. Jag fick en flygplanskompis, som fyllde år samma dag, men som jag inte vet vad hon hette. På andra sidan om mig satt en tant från Rådmansö som ville prata om Rialas vargpar. Hon verkade se lite dåligt och använde sina händer väldigt mycket.

Jag var först lite rädd för busschauffören men han visade sig vara skitrolig. Honom skulle jag gärna åka med igen. Packningen var inte så jobbig att släpa på som jag kunde ha befarat om jag hade haft någon ork att befara saker. Att hitta TILL universitetet var inte så svårt men att hitta PÅ universitetet var värre. Det gick till slut och medan vi väntade på att bli insläppta i salen bestämde jag vilka som skulle bli mina homies. Ja, endast baserat på utseende. Hittills tror jag det går bra.

Allt det här och kanske lite till hade jag tänkt skriva på vykort till några av er. Men nu antar jag att det inte blir så då.

Min roomie, som jag knappt träffar eftersom vi går om varandra och mest möts i dörren och försöker ställa kvalitativa frågor så vi ska bekanta oss med varandra på den lilla tid vi verkar ha gemensamt, berättade just att jag var väldigt bra på att skriva mail. Och att jag inte behöver låtsas vara ett Star Trek-fan, för han är inte det heller. Skönt. För jag tänkte faktiskt titta på Dollhouse ikväll istället för att plugga Star Trek. Live long and prosper är tydligen allt man behöver känna till så jag får väl tacka Agnes här. Tack Agnes (läs David Copperfield och bestäm dig för att du är döpt efter miss Agnes Wickfield, hon är typ perfekt).

Jag kontrade med att berätta att squash sägs vara en av de största dödsorsakerna för medelålders män med kontorsjobb. Och att jag inte visste sanningshalten i det påståendet men att det vore ganska kul om det var så. Jag tror det gav ett gott intryck.