Namnsdagsfirande och matchhelvete

Allt har sin vanliga gång. Så även min namnsdag. Vi pluggade (=googlade kattungar). Blev trötta och ofukserade innan vi knappt börjat, åt och fikade för att råda bot, men blev egentligen bara ännu värre. Vila. Träning. Valpmys. Bajen spelar oavgjort.

Inga avvikelser helt enkelt. Och sen sov vi hela natten och så började allt om igen. Men den här gången var det inte min namnsdag. Och Bajen kommer inte spela oavgjort. Just ikväll iallafall.


PS. Mitt trick för att få godare scones är att tillsätta smöret i kylskåpskalla kuber och inte sönderdela dem helt och hållet i smeten. Då smälter de sen i ugnen och sconesen blir extra smöriga och vad nu scones ska vara för adjektiv. Jag visste inte att det var mitt knep, jag trodde alla gjorde så, men tydligen inte. Så nu vet ni, och nu kommer ni aldrig vilja göra på något annat sätt.

Jonna

Imorgon kommer Jennifer hit på plugg. Som vanligt. Det är fint hur fort det går att komma in i rutiner. Min namnsdag till ära tänker jag bjuda på något gott. Någon tårta blir det inte. Dels ska man nog inte utmana ödet och bjuda tårtexperten Jennifer på tårta, och dels är jag så less på allt sött fikande.

Scones, är vad det blir. Nybakta scones, ost, morotsmarmelad och gurkskivor. Kanske te. Om det inte är så förbaskat varmt imorgon igen. I så fall får vi väl dricka kall saft istället. Gott kommer det förhoppningsvis bli iallafall. Det är huvudsaken!

En vecka in i processen så älskar jag verkligen att skriva examensuppsats. Det är helg nu, men jag längtar lite tills på måndag! Jag kanske ska ignorera allt jag någonsin har sagt om verklighetsanknytning och  yrkeserfarenhet och bara forska hela livet istället?

Projektplan

Att man alltid lyckas till slut!!? Idag har vi skickat in första utkastet på vår sk "Projektplan", och jäklar vad bra den är!

(Eller? Nå, det viktiga är att vi är på banan. Lite försprång tillochmed faktiskt).

Klockan två idag kändes allt katastrof. Vi gav det några timmar, öppnade dokumentet igen, var och en för sig, och blev båda förvånade över vad vi lyckats åstadkomma.

Vissa (jag hoppas ni vet vilka ni är) förväntas hjälpa till att "pilota" enkäten sen, innan vi delar ut den, samt korrekturläsa helheten sen! Se fram emot det ni! ;)

Nu har Gissa (som lyssnat väldigt duktigt på högläsning utan att komma med förödande kritik) förtjänat en kvällspromenad, lite bus och mys. Och jag har förtjänat att få gå och lägga mig tidigt (som jag förtjänat det varje kväll!)

XOXO

Wish me luck

Tänk att man så fort vänjer sig av med saker. Som att ha en tid att passa om morgonen. En ledig sommar och hela min rytm är rubbad. Jag måste göra nogranna beräkningar, nästan skriva ner små scheman åt mig själv, för att få till timingen rätt med mat, promenader, förberedelser osv, om jag ska lyckas komma i tid.

Det gick bra ändå, idag. Men det var på håret. Imorgon blir värre. Då har jag tre tider att passa, utspridda över dagen. Morgon, mitt på dagen, kväll. När ska jag då powernapa? Måste skrivas in i schemat!

Morgonstund....

...har inte guld, någonstans. Inte den här morgonen. Men den kommer säkert, lite senare. Eller en annan dag.

Jag längtar så tills jag kan ha Gissa med mig på mina joggingrundor, tills hon kan springa bredvid mig när jag cyklar, så vi inte behöver ta bilen överallt. Och kanske framförallt tills vi kan fara ut i skådspåret tillsammans, eller gå på en ordentlig vandring. Det är ett bra tag kvar tills hon är så stor och orkar så mycket. Men i förhållande till hur längre jag väntat på att kunna skaffa en hund, så är det ju bara en bråkdel! Heja, heja!

Det här med ensamhetsträning

Det är så jävla svårt! Mest för att det är ologiskt. Ibland (oftast) går det hur bra som helst för G att vara ensam i 2 timmar. Hon ligger i mitt sovrum, med stängd dörr, utan ett pip och utan att försöka tugga sönder någonting. Jag kan gå iväg och handla lite snabbt, träna, titta på en film, ta ett bad, läsa några vetenskapliga artiklar. Jag antar att Gissa mest sover. Det är ju det hundar gör, när de inte äter eller leker. Andra gånger klarar hon inte 10 sekunder utan att bli "ledsen"

Ja, jag har läst alla forumtrådar och böcker och det är klart jag har tagit det successivt och långsamt. Enligt konstens alla regler. Lämna bara en hund som är välrastad och lite trött. Blablabla.

Och med tanke på hur vissa har det, ska jag förmodligen bara vara tacksam över att jag inte haft några värre incidenter. Men jag är en logisk person, jag vill att det ska vara lika varje gång. Strukturerat. Klarade hon 5 minuter igår så kan man gå vidare till 6 minuter imorgon, osv. Så är det inte. Och hur mycket jag än analyserar så kan jag inte komma på vad det är som skiljer mellan de gånger det funkar och de gånger det inte gör det.

Sämst

Kära internet/världen,
Jag vill härmed utnyttja detta fria forum för att så många som möjligt ska förstå att jag inte glömde min brors födelsedag i förrgår, jag tänkte på det hela dagen, men jag hade en personlig beslutskris och glömde bort att säga något till personen i fråga.

Förlåt, förlåt! Jag älskar dig. Du är en viktig del av vem jag blivit. 25 är stort. Förlåt. Och grattis! Jag ringer dig en annan dag.

Ändrade planer

Imorgon börjar jag jobba! Och det ska bli skitkul!

När du minst anar det

Jag har precis ställt in ett larm på min väckarklocka för imorgonbitti. Det var väldigt länge sedan jag behövde ställa en klocka, och därför känns det lite overkligt. Jag har nog tänkt den här tanken många gånger förut "jag har inte ställt klockan på hur länge som helst", men de gångerna har jag inte vetat vad "hur länge som helst" kan innebära. Nästan 2 månader. Utan väckarklocka. Sjukt.

Men imorgon kommer den alltså att ringa. Och jag kommer förhoppningsvis att vakna. För imorgon ska jag på anställningsintervju. Eller något slags möte iallafall. Eller jag vet inte exakt vad det är. Jag vet bara att jag nog egentligen inte vill. För ett halvår sedan hade jag velat, och ett halvår innan det, och ett halvår innan det och ett halvår innan det. Och så vidare.

Men nu? Jag hade så stora planer på att inte ha några planer den här hösten.

Ryck på axlarna

Igår. Vet ni vad det var för slags dag igår? Det var en sån dag då jag träffade alla fina hockeytjejer för första gången på så länge, som jag hade sett fram emot, men när det var dags önskade jag bara att tiden skulle gå fortare så jag fick åka hem. Det var en sån dag då Bajen vann på hemmaplan, men jag ändå inte orkade bli glad. En sån dag då det kommer två dåliga nyheter för varje god.

Följaktligen blev idag en sån dag då jag gör det enda jag faktiskt borde ha gjort igår: sova! Tur att jag verkar ha fått en valp som är lika bra på att softa som jag är, hon (vi) sov 10 timmar non-stop i natt, busade en stund i morgondaggen och sov sedan 2 timmar till. Försökte ta oss samman och faktiskt göra något, men blev lite folkskygga, så vi gick hem igen, drog för persiennerna, slog på Remember the Titans. Och vaknade lagom till eftertexterna.

Nu har jag packat Kånken, för nu känns allt faktiskt litelite bättre. Förutom att frysen är väldigt tom, så vi måste ut och plocka blåbär!

Tröstlöst svammel

Över ett dygn i Umeå, och ännu har jag inte sprungit på en enda person jag känner. Lite storstadspoäng för det! Jag har hunnit få fyra nya vänner dock, Gissa har fått två. De heter Sheldon och Bella. Det är visst socialt att ha hund.

Fast samtidigt inte. Alla mina fyra vänner är ju fortfarande namnlösa, en kommer från Luleå, en från Östersund, det är allt jag vet. En skulle jag definitivt inte ens känna igen utan sällskap av sin fyrbenting. Men alla har pratat om personliga saker (döda pappor, brott i unga dagar, allergier, sömnsvårigheter), och sagt att vi snart ska ses igen (vilket vi av något slags magi verkar göra också). Lära känna på djupet men inte på ytan, det kanske är en bra taktik?

Lilla G grubblar inte på sånt förstås. I sitt korta liv har hon skapat och sedan "förlorat" många tillfälliga flockar. Men det finner hon sig i, precis som hon finner sig i allt annat. Att finna sig är nog en av hennes bästa egenskaper. Hon har bara sovit lite extra nu, sedan vi blev ensamma, som om hon vill hinna ladda upp innan nästa äventyr. Men det blir inget sånt nu på ett tag. Nu ska vi vara här. Plocka blåbär. Promenera till Nydalasjön. Leka på gården. Söka vetenskapliga artiklar. Mysa. Invänta mörkret.

En av de bästa sakerna med att vara jag, är att jag har hundra platser där jag känner mig lika hemma som hemma. Det här är bara ett av dem.

Så medan Gissa snarkar och drömmer, planterar jag om krukväxter, läser Nya Jägarskolan, och försöker komma på vad det är för dag idag. Om det fortsätter så kommer jag säkert få vara vaken med en busig valp hela natten. Men det är väl som det är då.

Hur mycket kan jag egentligen ta in av det jag läser? När jag samtidigt tänker på alla de här sakerna, lyssnar på grannsämjan utanför mina vidöppna fönster och tittar på en TV-serie som jag egentligen inte ens tyckte om första gången jag såg den, bara för att det får mig att tänka på en person jag saknar. Nå, nånting iallafall, eftersom jag verkar kunna svara på alla instuderingsfrågor i slutet av kapitlet. Jag kanske bara är en naturbegåvning. Fast inte på avståndsbedömning. Jag gissar alltid fel på minst 20 meter.

Om Jonna varit här så lever jag väl med.

Min hibiskus har en knopp. Det är jag lite smått stolt över, även om jag inte riktigt tänker erkänna det om någon frågar.

Bildmedley: Varning för hundar

Att se upptagen ut

Okej, vi kan låtsas att jag uppdaterat regelbundet sedan senast och att jag därför bara kan fortsätta från just nu, just idag. Trots att jag alltså inte har gjort det, och det ändå varit två-tre-fyra av de största veckorna i mitt liv.

Så, jag är i Norrtälje. Jag har åkt buss hit. Det är rätt fint att åka buss. Jag har varit på Mekonomen och nu tar jag en fika. Ensam. Jag ville det, man får och kan göra det, och jag skulle själv inte reagera om någon annan gjorde det. Jag är en sån där som brukar påstå att jag inte bryr mig så mycket om vad andra tycker, om mig. Jag bryr mig om att familj och vänner har det bra, jag bryr mig om min hälsa, jag försöker bry mig om miljön, jag bryr mig om hur det går för Hammarby och vad de gör för nyförvärv. Men vad andra tycker om mig, det är liksom deras ensak. Ändå sitter jag här nu och är en idiot. Jag är sjuk, trött, sliten, varm och det är massor av folk. Men det rör mig inte, för sån är jag. Det är ett trevligt ställe, nytt men inte för modernt (det skulle inte passa in) bra personal, sköna stolar, gott, jag dricksar lite och får lite påtår, så långt är ju allt bra. Men jag vill för allt i världen inte att det ska komma eller gå förbi någon jag känner. Fast, det gör det ju såklart. Flera gånger. Direkt försöker jag komma på hur jag ska göra för att de inte ska se mig, inte ska börja prata med mig, eller om de gör det måste jag ha en "bra" förklaring. För annars sitter man ju inte här såhär själv!? Inkonsekvent! Blä!

Jag har visserligen en hund sovande vid fötterna. Men det kanske bara gör saken värre. Det hade varit mer okej med ett barn. Fast inte sovande vid fötterna då, utan på stolen mitt emot. Med eget fika. Det är nog alltid bättre med ett barn.