Det kanske den gjorde igår redan, jag vet inte för då hade vi en av de där fantastiska föreläsningarna som håller till någonstans i sjukhuskatakomberna. Jag njuter lite av att mörkret och kylan är på väg tillbaka, sov med riktigt täcke för första gången i natt och kan nästan gå upp extra tidigt för att få tända levande ljus till frukosten.
Än så länge förmår soluppgången på att jaga bort minusgraderna, men det var ändå på tiden att börja med tumvantar. Tänkte jag, men kunde inte hitta dem (jag borde ha minst två par, ett par som mamma stickat och ett par som mormor stickat). Så nu får jag ta en paus från Z's rutor (som jag kan som rinnande vatten), och ge mig på en ny utmaning. De ska bli gröna, vilken överraskning?
Det är kul att lära sig något nytt (som att sticka sina första vantar), men frustrerande precis såhär i början (jag har klarat första varvet och tror jag ska bli knäpp). Vilken befrielse det kommer vara sen, att få plocka ner rut-virkningen från hyllan, och äntligen göra något jag är bra på igen. Det ser jag fram emot!
Match inställd imorgon. Vilket öppnar många dörrar och fönster för vad jag skulle kunna göra av den här helgen, men jag tycker mest det blir lite dragigt. Vill blunda för möjligheterna, slå på musik, äta chokladbollar och popcorn till middag, strunta i disken och trassla in fingrarna i mitt nya garn. För sedan igårkväll känner jag mig ledsen och besviken, överkörd, utlämnad, lurad, sviken, slagen, övergiven, trasig, illamående, avlägsen och otillräcklig och lite yr. Och då är det nog det enda rätta att isolera sig ett slag, och sedan resa sig igen när man ältat färdigt. Förhoppningsvis starkare än innan, och med varma händer inför den långa vintern.
No comments:
Post a Comment