Snart september

Jag tycker om att det börjar bli höst. Att soluppgången kommer så pass sent att man orkar gå ut och promenera i den. Inte för att jag gör det. Men möjligheter är alltid trevligt. Jag kom inte ut förrän framåt nio, men det är inte så pjåkigt det heller.

Jag började knata på en av mina gamla vanliga rundor runt byn, med målet att rensa tankarna lite. Plötsligt såg jag ett gäng gula kantareller en bit in i skogen, jag plockar inte kantareller för jag blir alldeles för rastlös men när skogens guld bara serveras för mig sådär vore det ju dumt att gå miste om det. Tur att jag hade kameraväskan med mig så jag hade något att lägga svampen i. Det blev ett par deciliter och jag skannade den närmaste omgivningen lite förstrött, men såg inget mer ätbart förutom några halvmogna lingon. Halvmogna lingon och lingonsylt har väldigt lite gemensamt i kulinarisk väg.

När jag ändå avvikit från vägen tänkte jag att jag lika gärna kunde göra det till en terrängpromenad och gena över berget. Jag hade dock beräknat lite fel och kom ut i en hästhage. För min del kändes det inte helt okej så jag vände rakt tillbaka och förlorade mig själv i skogen en stund till. Jag hittade inga mer kantareller, men jag letade ju inte heller. När jag var högst upp på berget igen förde vinden med sig något som luktade så mycket sensommariKalix att jag för ett ögonblick blev lite osäker på var jag var, sedan började kyrkklockorna ringa. Det kunde ju ha varit bra om jag var vilse på riktigt, för då kunde jag ju höra vart kyrkan låg och lokalisera mig lite. Istället begav jag mig i motsatt riktning och det var då jag halkade.

Jag gled genom mossa och dagg, det kändes som om det gick en evighet utan att jag fick något fäste och allt jag kunde tänka på var min kamera. Hoppas den höll, hoppas linslocket satt kvar, jävla svamp som låg i väskan där jag borde ha kameran. Med tankarna på annat håll tog det ett tag innan jag registrerade att jag hade slagit emot något varmt och mjukt och faktiskt stannat.

Där låg ett rådjurskid och sov! Jag försökte finna mig så snabbt som möjligt och sträcktre fram en handfull kantareller till den stackars yrvakna ungen samtidigt som jag tyst önskade att ingen arg mamma skulle komma och trampa på mig. Den tuggade frånvarande och blinkade storögt några gånger men verkade sedan somna om i trygg förvissning om att allt bara varit en underlig dröm. Jag passade på att smyga iväg, lugnt nynnande på något som skulle kunna bli en riktig hit om jag kunde minnas hur melodin gick.

Det var först när jag kom ur de allra snårigaste delarna och skymtade ett andrum i form av en glänta som jag kom att tänka på att rådjurskid antagligen inte äter kantareller. Jag vet inte vad jag trodde att jag skulle få ut av det, men jag vände mig iallafall om och bara några steg bakom mig stod självklart den lilla rådjursungen och glodde på mig med de snällaste och hjälplösaste ögonen i världen.

Vem var det som drömde nu!?

Haha, nä. Just kidding, såklart. Men önskar så smått att något sånt verkligen hade hänt så det faktiskt hade varit värt att skriva om min lilla morgonutflykt i roslagens lingonskogar.


Nu får jag nöja mig med att röra ihop en kantarellomelett till lunch och hitta något att mata min magiska groda med.