Har jag dött?

Nej, men det har inte varit långt ifrån ett par gånger den senaste tiden:

1. Jag får inte träna, pga av den överhängande risken att utveckla kronisk tibiaperiostit. Aktivitetsbristen gör mig minst sagt mentalt instabil och aptitlös och så att jag inte kan sova bra. Läkemedlen gör mig trött, deppig, illamående och orsakar lite hjärtklappning då och då.

2. Jag har inte haft internet sedan sist jag skrev, och har det fortfarande inte. Inte för att jag dör av det, jag är rätt nöjd med att läsa, lyssna på musik, städa och låta bli att kolla på TV, men det kan ge intrycket av att jag dött för någon som läser bloggen och har fattat att det är Z som skrivit den sista tiden.

3. Jag träffade en häst på alldeles för nära håll igår!

Jag satt helt oskyldigt i mina lilla gula smutsiga Kangoo och dundrade lagligt fram längs diverse grusvägar och plötsligt; BOOM! Där stod en häst.

Nej, jag körde inte på den. Men den hade brutit sig ut ur sin hage bara för att stå där och blockera min framfart, hotfullt tuggandes på en buske. Jag lyckades instinktivt trycka bromsen i botten och i samma stund som bilen intagit stillastående läge blundade jag och höll för ögonen (både och, för säkerhets skull). Efter att ha räknat till tio kikade jag försiktigt fram mellan fingrarna i hopp om att få se att hästen promenerat tillbaka in i hagen. Men det hade den förstås inte så jag knep ihop ögonen igen och försökte en gång till. Det fungerade inte andra eller tredje gången heller och ingen levande människa sågs till.

"Jaha, antingen dör jag nu eller så backar jag bara härifrån och skiter i det här!" Dö verkade som en dålig idé och när jag skymtade brevlådorna bara ett tiotal meter bort kändes även det andra alternativet ganska snopet. Att ta breven och gå/springa dit bort var helt uteslutet, det förstår väl vem som helst att det var precis så det där djuret hade planerat att det skulle gå till, den lätta gick jag inte på! Men plötsligt slog snilleblixten ner och jag började tänka rationellt och i bokstavsordning. Bläddra, bläddra, bläddra i telefonkatalogen. Slå, slå, slå numret. Lyssna, lyssna, lyssna på singalerna. Och sen... äntligen... trygghet på andra sidan telefonförbindelsen!

Jag stirrade faran (hästen) i vitögat och framförde mitt ärende utan minsta darr på rösten:
- Hej! Jag ringer från Posten, jag är på väg fram till era lådor, men jag trodde bara du ville veta att ni har en häst som går löst...
- Oj, men vilken tur att du ringde. Jag är på väg hem nu så jag skulle väl ha märkt det ändå ganska snart men... Är den långt borta?
- Äh nej det är det som är problemet, den är precis här.
- Jaha vart är här menar du?
- På vägen...
- STORA VÄGEN? Gud, jag är där om några minuter!!!
- Nej förlåt äh... på... den andra vägen... på eran väg... grus...
- Jaha, du skrämde mig! Kan du beskriva hur hästen ser ut?
- Visst visst... den är grön...
- GRÖN?
- Nej åh, förlåt igen. Vit menar jag, med grönt täcke förstås.
- Jaha. Jaja... Haha. Du är ingen hästtjej va?
- Nej.
- Nä, så du vill inte ta och se till att den stannar där den är? Hon/han (minns inte vad hon sa) är väldigt snäll såklart.
- Är det okej om jag bara sitter kvar i bilen och håller koll på vart den går så jag kan peka när du kommer?
- Ja, absolut. Ingen fara. Jag är där när som helst som sagt.
- Tack!

Sen kunde jag börja andas. Ni förstår varför det här var näradöden va? Så länge utan syre är inte att leka med! Det här inträffade halvvägs runt turen och jag vet inte riktigt om jag gjorde ett enda rätt på resten av vägen för jag koncentrerade mig bara på att inte blunda och hålla för öronen frenetiskt varje gång jag passerade en hästhage.