En gång räknade jag väldigt slarvigt ut att ett överkast av just den här modellen skulle ha samma antal arbetstimmar som att bygga en egen kajak av enkel modell. Riktigt hur det stämmer överens med sanningen låter jag vara ganska osagt. Man får inte räkna för noga när man virkar, då tappar man räkningen, det är svårt att räkna till 150 och 3 samtidigt, jag tror man använder samma del av hjärnan till båda olika talstorlekar och då blir det lätt en sammanblandning och lite snett.
Dessutom är det inte riktigt samma sak att virka och att snickra. Jag kan virka ett varv eller två medan jag väntar på att vattnet ska koka, att sömnen ska infinna sig, att gröten ska kallna eller samtidigt som jag tittar på ett avsnitt av Mitt i Naturen - Australien. Ett kajakbygge är mest troligt inte lika lätt att bära med sig mellan vardagsrummet, sängen och köket. Sen är det lite lättare, mer spontant, att bara cykla ner på stan en kvart innan stängning en tisdag och köpa lite mer material till överkastet. Ska jag till brädgården och skaffa virke av bra kvalitet till en farkost som helst inte ska sjunka vid första sjösättning krävs lite mer planering och omsorg (inte för att jag inte bryr mig om kvaliteten i överkastet! Det är som Bullerby-falukorv, av allra bästa sort ska alla veta!).
Dessutom har jag sedan den första uträkningen ägde rum blivit lite flinkare i fingrarna och virkar en hel ruta på kanske halva tiden av vad jag först trodde. Så ni förstår, vi kommer längre och längre ifrån ett kajakbygge här.
Men jag kan ändå inte riktigt hjälpa att tycka att det är lite som att skaffa en guldfisk (eller en tamagochi) för att se om man skulle klara av att ha en hund. Så när (om) det här överkastet blir färdigt så kommer det nog alltid vara lite symboliskt för min kajakdröm. Ja, om det inte blir färdigt också förstås, men då är det ju snarare symboliskt för en dröm som aldrig kommer gå i uppfyllelse.
No comments:
Post a Comment