P3

Jag satt på bussen, hade ganska ont i fötterna, misslyckades ett par gånger på rad med att koncentrera mig på min bok och började så smått undra varför det dröjde så länge innan vi kom fram. Det var inte så att jag tyckte synd om mig själv eller så, men inte motsatsen heller för den delen. Så hörde jag en röst prata på radion, en röst som hade varit med om något alldeles fördjävligt. Hennes kusin hade försvunnit och inte nog med att ingen visste varför, det gick inte heller att hålla sig uppdaterad eftersom telefonkontakterna är avbrutna. Kusinen gömde sig antingen någonstans, gömde sig för livet, kanske behövde läkarvård men vågade inte uppsöka sjukhus för där kunde någon sitta och vänta på att föra bort henne till vem-vet-vart. Eller så var hon redan död. Rösten som berättade de här sakerna i radio var nära på att gråta, men bara nära. Och då skämdes jag nästan lite över hur bra jag har det.

Jag menar, vad är mina största problem egentligen? Att de inte har hasselnötter på ICA Maxi i Åkersberga och att jag har hål i mina älskade joggingskor. Ungefär. Vilket ganska enkelt vägs upp av att jag har ett jobb jag inte hatar, att jag helt sonika kunde åka till MIN kusin igår och få laxsoppa. Och spela Master Mind med Mattias.

Det kanske är lätt för mig att säga, men jag tycker att man inte ens behöver ha det lika bra som mig för att kunna uppskatta livet och försöka låta bli att tycka synd om sig själv. De som verkligen skulle förtjäna att tycka synd om sig gör säkert inte alls det lika mycket som de som absolut inte borde ha en anledning. Typ Paris Hilton.

Sen kan man ju inte gå runt och vara äckligt sliskigt positivt dygnet runt hela livet bara för att man råkar vara lyckligt lottad (eller har lyckats arbeta sig dit), fan vad jobbigt det skulle vara. Men om du tror att du har det jobbigt någon gång kan iallafall försöka komma till insikt om att du antagligen har flera anledningar att skratta varje dag, och då kan det inte vara så illa.