I verkliga livet känner jag mig dock inte ensam. Lite då och då bara, tex när jag är ute och springer, eller är på affären och handlar (men bara Sarah kommer hem så har jag ju sällskap på också). Just nu i mitt kök är det väldigt icke-ensamt iallafall.
Jag har stängt dörren in till sovrummet, för jag har precis bäddat rent och ska försöka vara lite mer konsekvent med inte-vara-i-sängen-regeln (inte för att jag tummat på regeln, utan mer för att Gissa ibland testar att hitta på egna regler, som att det är okej att smyga upp i sängen när jag somnat och inte märker det). Så Lilla G, kan inte gå in i sovrummet och lägga sig, istället ligger hon en stund på mina fötter, sen går hon och tittar på sovrumsdörren, tittar frågande på mig, lägger sig på mina fötter en stund igen och så börjar proceduren om (fast hon ligger kvar lite längre varje gång, för hon börjar nog bli rätt trött).
Med tanke på hur orutinerat vårt liv tillsammans varit hittills har hon ändå märkligt nog blivit ett riktigt rutindjur, så hon tycker det är skitkonstigt att jag sitter kvar vid datorn i köket istället för att vi går och lägger oss direkt när vi kommit in från kvällisen. Vi är båda lite blöta efter veckans bästa lekstund/träningspass. Vi hade så fin kontakt och arbetsvilja, där mitt i ösregnet och mörkret! Skratt och lek och pussar. Och min dagslånga huvudvärk glömdes nästan bort helt och hållet.
Den där huvudvärken ja. Den som har gjort att vi båda legat däckade hela dagen idag. För variationens skull har vi växlat lite mellan sovrummet och vardgsrummet. Jag försökte kolla lite på TV, men var tvungen att stänga av ljudet och orkade bara titta små stunder. Titta en stund, blunda en stund, sova en stund, titta en stund. Och så vidare.
Gissa är ingen undervalp, hon kommer inte bli en superstjärna, jag gör säkert en massa fel med henne. Det är okej, vi måste faktiskt båda få en chans att lära oss något. Men! Är det något hon är bra på, så är det att läsa mitt humör. Nu, när jag har så ont i huvudet att jag skulle kunna kräkas. Då ligger hon snällt och myser bredvid soffan eller sängen. Tuggar lite på sitt ben. Kommer och ger mig en slick då och då, vilket jag egentligen inte tycker är så mysigt, men så länge jag får inbilla mig att det är för att hon är orolig för sin trötta matte, så värmer det faktiskt själen litegrann.
Vi har såklart släpat oss ut några gånger mellan soff- och sänglägena, släpat oss runt kvarteret, lekt lite pliktskyldigt med hennes favorittrasa. Och tennisbollen. Pratat en stund med våra ryska bästisflickor på gården (dagens lektion: priviet-da-spatsiba-sto, jag kunde redan allt) och hälsat artigt på kvartersmaffian. Men vi har faktiskt inte varit ute mer än nödvändigt. Förutom ena svängen. För då kom Emma förbi med sin "lånehund" Dixie. Skönt för mig att Gissa fick leka bort lite valpenergi utan att det blev så fysiskt ansträngande för mitt lilla huvud (även om jag såklart i längden inte ska bli en sån hundägare som bara stillar sitt samvete och tror att hunden har det bra bara hon får tokspringa omkring med några hundkompisar ett par gånger i veckan).
Kul för D som verkade trivas i leken med min pärla, framförallt eftersom hon tydligen är en väldigt försiktig dam som inte är så förtjust i valpar/hundar som är för på. Men G har charmat tjuriga tanter och farbröder förr, och det gick bra den här gången med. Spännande att se hur hon leker olika lekar med olika typer av hundar. En sorts lek med andra retrievers (det är klart favoriten), en annan med de fåtal schäfrar hon träffat på, en tredje med Loppan (Ridgeback), och nu det senaste tillskottet - min amatöranalys är att det såg ut som något slags vallhundslek. Fast Dixie är ju en gatukorsning av värsta slaget (snarare rondell än fyrvägskorsning), så man kan inte så noga veta ;)
Mycket text om händelsefattig dag. Lite bilder på det kanske?
No comments:
Post a Comment