Tröstlöst svammel

Över ett dygn i Umeå, och ännu har jag inte sprungit på en enda person jag känner. Lite storstadspoäng för det! Jag har hunnit få fyra nya vänner dock, Gissa har fått två. De heter Sheldon och Bella. Det är visst socialt att ha hund.

Fast samtidigt inte. Alla mina fyra vänner är ju fortfarande namnlösa, en kommer från Luleå, en från Östersund, det är allt jag vet. En skulle jag definitivt inte ens känna igen utan sällskap av sin fyrbenting. Men alla har pratat om personliga saker (döda pappor, brott i unga dagar, allergier, sömnsvårigheter), och sagt att vi snart ska ses igen (vilket vi av något slags magi verkar göra också). Lära känna på djupet men inte på ytan, det kanske är en bra taktik?

Lilla G grubblar inte på sånt förstås. I sitt korta liv har hon skapat och sedan "förlorat" många tillfälliga flockar. Men det finner hon sig i, precis som hon finner sig i allt annat. Att finna sig är nog en av hennes bästa egenskaper. Hon har bara sovit lite extra nu, sedan vi blev ensamma, som om hon vill hinna ladda upp innan nästa äventyr. Men det blir inget sånt nu på ett tag. Nu ska vi vara här. Plocka blåbär. Promenera till Nydalasjön. Leka på gården. Söka vetenskapliga artiklar. Mysa. Invänta mörkret.

En av de bästa sakerna med att vara jag, är att jag har hundra platser där jag känner mig lika hemma som hemma. Det här är bara ett av dem.

Så medan Gissa snarkar och drömmer, planterar jag om krukväxter, läser Nya Jägarskolan, och försöker komma på vad det är för dag idag. Om det fortsätter så kommer jag säkert få vara vaken med en busig valp hela natten. Men det är väl som det är då.

Hur mycket kan jag egentligen ta in av det jag läser? När jag samtidigt tänker på alla de här sakerna, lyssnar på grannsämjan utanför mina vidöppna fönster och tittar på en TV-serie som jag egentligen inte ens tyckte om första gången jag såg den, bara för att det får mig att tänka på en person jag saknar. Nå, nånting iallafall, eftersom jag verkar kunna svara på alla instuderingsfrågor i slutet av kapitlet. Jag kanske bara är en naturbegåvning. Fast inte på avståndsbedömning. Jag gissar alltid fel på minst 20 meter.