Hälsning från andra sidan

Det är inte på något sätt så att  jag känner mig död, snarare tvärtom. Jag tror jag lever i himmelen där man mycket väl kan bli trött men ändå verkar ha gott om energi för saker som kräver mitt huvud. Bara saken att jag varit uppe FRIVILLIGT sedan tio i åtta, utan någon tid att passa förrän egentligen om en kvart då jag borde cykla till skolan. Samma sak igår, och i förrgår. Det är ett under i sig!

Igår var förövrigt en väldigt bra dag, så som första dagen på terminen borde vara. Förutom det lilla missödet att läraren på ett ställe skrivit att vi började halv istället för vanliga kvart över vilket resulterade i att jag kom lite sent till uppropet så flöt dagen på som om det hade varit vilken bra dag som helst. Morgon, cykel, föreläsning, mellis, föreläsning, matlåda, fix, fika med vänner, cykel, packa, plugg, middag, träning, plugg, bok, säng. Det är som om men hjärna inte fattat att jag inte har haft de har rutinerna på tre månader, om inte mer, och bara tyckte allt var fullkommligt normalt. Underbarare än vad jag kunde tänka mig att slippa komma-in-i-rutinerna-kaoset, som jag ändå brukar anse trevligt till stor del. Att träningen gick awesome gjorde inte saken sämre. Att jag fortfarande inte vet om jag är med i truppen eller inte gjorde saken lite sämre, men jag är glad ändå.

Nu ska jag cykla til skolan. Med detta vill jag också säga att förvänta inte regelbundna inläg dock. Jag är fortfarande i ett perfekt stadium, i fas med plugg och världen, då jag har tid och ro att läsa en bok på kvällen och blogga på morgonen. Jag har inga romantiska drömmar om att detta ska fortsätta i all framtid. Det vore att hoppas för mycket. Men jag ska njuta så länge det bara går.