För det tredje så vet jag inte ett dugg mer om hur min handled egentligen mår. Men det var ju så jag visste att det skulle bli. Att jag ska få provsvar imorgon kan lika gärna innebära om en vecka och oavsett hur lång tid det tar bör jag hålla mig lugn tills dess.
Fast jag vet att det är helt onödigt så kan jag inte låta bli att gå runt och tänka på hur lång tid tre månader kan vara.
Blev inte ett dugg uppmuntrad av att de prackade på mig ett högkostnadskort heller. Jag har ju aldrig behövt ett förut.
"Nää, men jag vet hur det kan bli med sånt här" sa tanten i luckan och sneglade på handen jag höll pennan i. Jag ville helst gömma den bakom ryggen, påstå att det kunde hon inte alls veta, att det är inget fel alls på min handled egentligen och att för den delen så kunde hon inte ens veta att det var rätt hand hon blängde på. Men hon hade nog varit tanten i luckan alldeles för länge, för hon såg allt det där tvivlet och motståndet på mig utan att jag gav ifrån mig ett enda ljud och fick mig att fortsätta hålla tyst och stirra ner i skrivbordet med en enda förebrående blick. Sedan fortsatte hon med klämkäckt försäljartonfall:
"Det finns ju inga nackdelar med det. Titta här! Nu har du redan två noteringar =)"
Som om det är något positivt.
Bra att jag blev bjuden på god middag iallafall så jag har något glatt att drömma om i natt.
Att fotografera mat är dock inte alls lika inspirerande som att äta och laga den. Men tusen tack till Madde för dagens goda (i dubbel bemärkelse) gärning!
No comments:
Post a Comment