Idag känner vi oss alltså egentligen redo att skicka in vår uppsats till examinator. Den ska dock inte vara SÅ klar förrän om en vecka, så vi kände inte att vi med gott samvete kunde ta ytterligare en fredag helt ledig. Så vi gav dagens ändringar lite liggtid tills imorgon bitti, då ska vi kolla igenom det en gång till (läs: fika kanelbullar). Sen ska vi båda två låtsas att vi tänker läsa den igen "över helgen", vilken ingen av oss egentligen kommer göra (den här gången heller), och på tisdag eller onsdag (för vi måste ha minst 3-4 dagars helg) kommer vi konstatera att vi lika gärna kunde ha skickat in den idag.
Jag förstår att det här förefaller fruktansvärt nonchalant, och för vissa tillochmed provocerande, det här med att vi bara vill få en godkänd uppsats. Men faktum är att det är så, och det ÄR okej att ha den ambitionsnivån! Det betyder inte att man medvetet gör ett dåligt jobb, utan bara att man vill göra det så bra det går inom rimlighetens och nödvändighetens gränser.
Dessutom vill jag inte riktigt tro att allt beröm vi fått är HELT oförtjänt? Det vore lite tråkigt. För jag, som har så svårt att ta till mig komplimanger, uppskattar och värdesätter verkligen när folk påpekar att jag är ganska duktig på att skriva. Vi kanske inte är lata, utan bara effektiva? (Vi kanske har blivit tvugna att vara det, med tanke på barn, hundvalp, kattunge, osv).
Tack alla korrekturläsare för att ni frivilligt ställt upp med pepp och förbättringsförslag. Jag är skyldig er alla en kram och något slags gengäldstjänst, kom ihåg det!
No comments:
Post a Comment