Kilen

Min "omväg" på vägen till Riala gick via Kilen, ett älskat ställe som jag inte besökt på länge. Trots att jag mycket väl visste att rinken där jag för väldigt länge sen för första gången stod på en spolad is, inte naturis, inte längre är en ishockeyrink, utan pensionärernas häng med tillhörande boule-bana, så skar det lite i hjärtat att se hur sarjen ligger staplad längs ena kortsidan, se hur färgen flagnat och hur målen är utplockade från banan.

Vi gick ganska långt för att komma dit och åka skridskor, eller vad som betraktas som långt i ett gäng 5-åringar iklädda overaller, släpandes på skridskor, hjälm och förmodligen pappas gamla avsågade hockeyklubba. Lyckan att skymta den vita sargen mellan tallarna i backen är helt oslagbar. Genomsvettiga, utmattade och rosenröda om kinderna snörde vi, med viss hjälp, på oss skridskorna och gav oss ut. Jag kan inte minnas om vi var där länge, eller hur ofta, men känsla av att komma fram, den glädjen, satt kvar när jag klev av cykeln, trots att det var slutet av juli, inte jullov, det var 25grader varmt istället för kallt, overallen var utbytt mot shorts och linne och de 7 lyckliga 5-åringarna bestod bara utav en 17-åring med ett smått löjligt leende på läpparna.