Varje morgon öppnar man förr eller senare ögonen. Just den här morgonen var det förr, och något var konstigt; jag kände mig utvilad och trots att det var ljust i rummet var det ändå svalt och skönt. Det var helt enkelt behagligt och efterlängtat att vakna. Jag måste ha försovit mig!?
Jag slet till mig mitt armbandsur, förstod efter ett tag att jag höll det uppochner men istället för att vända det rätt räknade jag till sist ut att den var 20 i fem. "Fan feller!" tänkte jag, eller jag kanske sa det tillochmed, inte för mig själv utan rätt ut, som om det var klockans fel att jag inte alls kände mig lika utvilad längre.
Jag drog täcket över huvudet och försökte somna om. Jag lyckades, men lyckan blev inte långvarig. Åtminstonde kändes den inte speciellt mycket längre en 40-42 sekunder.
Larmet gick och jag kunde bara konstatera att jag inte längre hade någon rätt att svära åt klockan och lydigt kliva upp.
Medan jag kokade ägg försökte jag låtsasle för att höja humöret och det funkade nog rätt bra. Jag blev tillochmed så närvarande och empatisk att jag insåg att signalen från äggklockan kanske skulle väcka någon annan, så när det bara var en minut kvar drog jag upp den fullt. Sen insåg jag att jag egentligen bara var mentalt instabil och hämningslöst hade fått säga de fulaste orden jag kunde åt min klockan i flera timmar till, eftersom det är söndag och jag inte ska jobba idag!
Efter en grundlig undersökning av inställningarna på mobilen kan jag också med ganska stor sannolikhet säga att det inte alls gått något alarm imorse. Det hade jag bara drömt. Jag drömmer nog fortfarande, mycket märkligt beteende att vandra runt i huset och dra upp äggklockan med jämna mellanrum.
No comments:
Post a Comment